van Keulens sjöatlas - en 1600-talsbild av Östersjön

Jag har alltid varit fascinerad av kartor och sjökort och det är fantastiskt att få dyka ner och detaljstudera några av de tidiga sjökort som vi har i samlingarna. En av arkivets rariteter är en sjöatlas utgiven på 1680-talet av holländaren Johannes van Keulen. Van Keulen täckte hela den kända världen när han i fem band gav ut sina sjökort, en för tiden banbrytande insats. Ett  av sjökorten som ingår lyfts fram i Sjöhistoriskas utställning om glober.

Här är planschen som visar Östersjön. Den är ovanligt lätt att känna igen sig i eftersom sjökortet har norr som uppåt, precis som vi är vana vid idag. Många av  van Keulens sjökort har helt annan orientering vilket gör att det kan ta en stund innan man förstår vad man ser. Det visar verkligen hur mycket som kartor format vår bild av världen. Det är ju inte alls självklart att norr är upp.sjökort över Östersjön från 1690-talet

Jag tycker det är fascinerande vilken bra karta man lyckats skapa, med den tidens begränsade möjligheter till exakt kartografi.  Och ju längre ner man går i detaljerna, desto mer fascinerande blir det.

 Detalj ur sjökort från 1690-talet

Här en detalj från Östersjökortet som visar södra Sverige och Öland. Man ser grynnor och sandbankar noggrannt utmärkta. Att sen Danmark får sträcka sig över hela Småland får man kanske (även som smålänning) förlåta van Keulen. Skåne har inte blivit så stort, men orterna längst kusterna är utmärkta med stor noggrannhet.

Men när jag ytterligare zoomar in blicken upptäcker jag något ännu mer intressant. Karlskrona som ju grundades 1680 har inte kommit med på van Keulens karta. Någon har istället skrivit in Karlskrona för hand på rätt plats.  Det är den enda rättelsen jag kan hitta på det här sjökortet. Var en ägare till kortet Karlskronabo? Flera andra orter som står utmärkta är idag svåra att identifiera, men Kristianopel och Karlshamn kan jag i alla fall känna igen.


Sjökort Blekinge 1680-talet

 

Alla sjökorten i kartboken har vackert bildrutor, en "legend", där det finns uppgifter om upphovsman, tryckår och så vidare. Dessutom finns teckningar som ska symbolisera det område som kartan avbildar. För Nordens del har det blivit en smed vid sitt städ, en sovande hund och en ko framför några träd. Vilka bilder som valts visar vad som ansågs som specifikt för norra Europa för en kartograf i Holland.Legend Sjökort över Östersjön 

 

 

 

 

 

 

 

Globernas historia

        Holländsk jordglob från 1640        Holländsk himmelsglob från 1640

 

Idag öppnar vår utställning "Kartor & Klot". I den finns sex fina glober ur våra samlingar. Särskilt magnifika är de två äldsta på bilden ovan. Globerna tillverkades ofta i par; en jordglob och en himmelsglob. Detta globpar är från en tid då man köpte in kartor och glober från utlandet, företrädesvis från Amsterdam. Globerna var dyra och därför få förunnade. Att kunna läsa av en glob tillhörde bildningen, vilket gjorde globerna till viktiga statussymboler.

Den främste holländska kartografen, som gjort detta par, hette Guiljelmus Blaeuw... ungefär. Han använde mängder av sätt att skriva sitt namn och kallar sig så just på våra glober. Hans officiella namn är nog snarare Willem Blaeu. Han levde mellan 1571 och 1638. Efter Willem/Guiljelmus död 1638 fortsatte hans son Joan Blaeu (1596-1673) att driva verkstaden i Amsterdam. Tryckplåtarna fadern tillverkat användes fortfarande, vilket förklarar att de här globerna enligt uppgift är tillverkade två år efter globografens död.

Stjärnbilden lilla hund på den holländska himmelsgloben från 1640

Stjärnbilden Lilla hund på den holländska himmelsgloben från 1640

Med tiden växte intresset för naturvetenskap och allt fler ville ägna sig åt "globografi". Mig veterligen inget vanligt ämne i högskolekretsar idag, även om jag faktiskt hittar ämnet vid universitetet i Oslo. Det ansågs välutbildat och kulturellt och ämnet innefattar även geografi, kartografi, astronomi och meteorologi.

I Uppsala bildades 1758 "Cosmografiska Sällskapet". Med växande efterfrågan ansåg man de holländska produkterna vara alldeles för dyra. Därför blev Cosmografiska Sällskapets mål att utarbeta och tillverka kartor och glober till allmänhetens tjänst. Givetvis ville man också gärna sälja våra svensktillverkade kartor och glober utomlands.

Uppdraget att börja tillverka glober gav man till Anders Åkerman (1721-1778). Han arbetade som gravör vid Uppsala Vetenskapssocietet. Själva globerna tillverkades i papier-maché. Därefter drogs de över med gips som man putsade alldeles slätt. På gipsytan applicerades sedan den graverade kartan. I Åkermans verkstad snickrades även stativen till globerna efter en mall i rokoko. De målades engelskt rött och dekorerades med förgyllda blybeslag.

Anders Åkermans glob från 1766     Legenden med namn och årtal på Anders Åkermans glob från 1766

Anders Åkermans glob från 1766. Till höger legenden med hans namn och årtal

1778 dog Anders Åkerman. Ansvaret för globtillverkningen flyttades då från Cosmografiska sällskapet till Vetenskapsakademien. Där arbetade Fredrik Akrel (1748-1804) som gravör och han utsågs nu till Åkermans efterträdare. I samband med detta flyttade Globverkstaden från Uppsala till Stockholm.

Allt som Åkerman tillverkat, såsom till exempel alla tryckplåtar, flyttades med. Akrel fortsatte alltså att tillverka glober i Åkermans namn. Åkermans hade tillverkat tryckplåtar från 1759. Under 1760- och 70-talen gjordes stora upptäcktsresor då man bland annat upptäckte Australien. Detta tillförde Akrel på gravyrplåtarna och började ge ut nya utgåvor från 1779. Tryckuppgifterna som finns på varje glob med namn och årtal kallas för "legend". De glober Akrel tillverkade bar alltså Åkermans namn i legenderna med ett tillägg av sitt eget.

På en glob kan det därför i legenden stå "GLOBUS TERRAQUEUS Cura Societ.Cosmograph.Upsal. Editus Ao 1759 ab Andræa. Åkerman Reg.Societ.Scient.Upsal.Sculpt. Nunc. Accedente Consilio Reg. Acad. Scient.Stockholm. ex recentissimis Observationibus Emendatus Opera Friderici Akrel Reg.Acad. Scient.Stockholm Sculpt 1779..."

Och inte nog med det!

I "Anteckningar hörande till Kongl. Vetenskapsakademiens historia.." skrivna av friherre Rosenhand 1811 (som i modern tid finns som gratis ebok!) läser jag att den 6 juli 1785 beviljade Konungen Akrel ett årligt understöd af 200 R:d "och dessutom 50 R:d mot det villkor att han i gravuren och konsten till globers förfärdigande en därtill skicklig yngling undervisar. I anledning härav blev den 16 oktober samma år Erik Åkerland antagen."

Efter Akrels död 1804 tog alltså Erik Åkerland (1754-1835) över titeln som globograf och gjorde detsamma som föregångare, tillförde ännu nyare upptäckter. En av globerna i utställningen är från 1804 och på den står det alltså, ja, läs själva:

Legend på globen från 1804 med namnen Åkerman, Akrel och Åkerland

Legenden på en glob från 1804. Tre globografer, tre årtal.

Alla fina fotografier ovan av globerna är tagna av vår fotograf Anneli Karlsson.

Till Macao utan gps

Teckning över hamnen i Macao på 1700-talet.

Nästa vecka öppnar Sjöhistoriska en utställning "Kartor och klot" riktad till barn. Den har några fantastiska jordglober från museets samlingar i fokus. I samband med utställningen har jag tittat mer på de äldre sjökort och förtoningar som finns i arkivet. 

Ett ofta använt material ur arkivet är en så kallad förtoningsbok som Mattias Holmers, kapten vid Ostindiska kompaniet, själv skrev och tecknade. I en tid där det bara fanns få och otillförlitliga kartor, var varje sjömans egna erfarenheter och kunskaper av otroligt stor vikt. Mattias Holmers genomförde själv flera lyckade seglatser fram och tillbaka till Kina och i slutet av sin levnad skrev han ner sina erfarenheter från dessa. Boken innehåller detaljerade beskrivningar om avstånd, lodningsdjup, strömmar och allt annat som är värdefullt att veta när man ska föra ett skepp från Sverige hela vägen till Kina. Utan sjökort och fyrar, och definitivt utan gps och andra moderna hjälpmedel.

Nästan varje sida med noga präntad textbeskrivning åtföljs av illustrationer. Flertalet av dem är förtoningar, dvs en bild av hur kusten ser ut från havs, som ska underlätta för att känna igen var man är och hjälpa till när man vill närma sig land. Holmers förtoningar är naivistiskt ritade med rundade kullar och små fartyg inritade som illustration.

I en detalj ser man tydligt hur Holmers ger seglingsanvisningar.  

Detalj ur Holmers förtoningsbok, 1700-tal

Lägg märke till de tre små skeppen som passerar mellan de olika öarna. Av texten framgår att det finns flera alternativa sund och skeppen markerar alltså var man kan färdas utan fara.Ordagrant så står det:

Lemis Eyländer. ... har 3ne öpningar och kan utan fara gå på hvilken sida dig behagar, dock om du kan så är bäst at lämna Eylanderne om Bagbord, och fasta landet af Lanton om styrbord, Djupet är hela wägen 20.18 a 15 famn god bottn så du kan ankra, på hvad ställe du will."

Det är ett fantastiskt arbete som Holmers gjort. Jag undrar om det någonsin kom till användning för andra sjöfarare eller om det var för hans egen privata nöje som han bemödade sig att nedteckna alla uppgifterna? Precis som många andra som skrev ner sina levnadsöden när de blev äldre. Visade han upp för andra sjömän som tilläts kopiera hans uppgifter eller satt han själv och drömde sig tillbaka om sin tid på världshaven?

 Här är hela sidan som de båda bilderna är hämtade ifrån.

Hel sida ur Holmers förtoningsbok, 1700-talet. 

Panamakanalen 100 år

s.s. Ancon i Panamakanalen den 15 augusti 1914

s.s. Ancon (tillhörig kanalbolaget) stävar med stor flaggning

genom Panamakanalen den 15 augusti 1914.

 

Den 15 augusti 1914, för hundra år sedan, invigdes Panamakanalen. Det hade tagit 33 år från det första spadtaget 1881, och egentligen var det obegripligt att fransmännen ens gav sig in i projektet.

Visst är det en kort sträcka mellan Stilla Havet och Atlanten, bara 77 km. Men fransmännen tänkte gräva en kanal i havsnivå, helt utan slussar. De anlitade fransmannen, adelsmannen och exdiplomaten Ferdinand de Lesseps, han kunde ju bygga kanaler och hade gjort succé med Suezkanalen som blev klar 1869.
Nu var det ju inte riktigt samma sak i Panama. Till skillnad från Egypten är det inte platt. I stället låg berget Culebra i vägen, 87 meter högt, och en djungel med tillhörande träskmarker och floder.
Fransmännen hade fått in fjorton olika förslag på hur Panamakanalen skulle byggas (de flesta var förmodligen mer realistiska), men de Lesseps vann med sitt enkla, billiga och skulle det visa sig totalt omöjliga förslag. Med stort hopp om en snar framgång gnuggade aktieägarna händerna.

Med dynamit, grävskopor, mudderverk, billig arbetskraft och en stor dos optimism satte man i gång. Men djungeln var i det närmaste ogenomtränglig och en halvårslång regnperiod om året fick gång på gång jordmassorna på glid. Olyckorna var många. Sjukdomar grasserade bland arbetarna: malaria, gula febern, kolera, alkoholism, självmord mm. Man visste för lite om tropiska sjukdomar och myggornas roll. Tre av fyra som lades in på sjukhus dog.

Efter sex år, 1887, medgav de Lesseps att det nog skulle gå bättre om man byggde slussar. Men då hade pengarna tagit slut och trots de Lesseps desperata försök att pumpa in mer pengar var konkursen ett faktum två år senare. de Lesseps och hans kollega Eiffel (ja, han med tornet) anklagades för ekonomiska oegentligheter och dömdes. Minst 22 000 arbetare dog av umbäranden, och det är förmodligen lågt räknat.

Fast kanalen var ju i grunden en bra idé. Amerikanarna behövde den (militärt) och köpte projektet 1903 för en billig slant. De drog igång med förnyat mod (och nya investeringar) 1904. Nu blev det en annan konstruktion med bland annat en konstgjord sjö och slussar - men man satsade också betydligt mer på arbetarna. Det byggdes avloppssystem, idrottsanläggningar och samkvämslokaler – men färre barer. Myggorna utrotades i det närmaste. Trots detta dog det ytterligare 5 600 arbetare under de återstående tio åren.


Den 15 augusti 1914 var det så äntligen dags för invigning. Pompa och ståt, men tidningarna skrev snopet nog bara notiser, de hade ett världskrig att bevaka.
Ständigt ökande handel från jordens alla hörn och med last på köl kräver förnyelse av kanalen. Nästa år ska de nya slussarna vara färdiga (man hann inte klart till hundraårsjubileet). Dessa slussar kommer att fördubbla mängden transporterat gods genom kanalen.

Panamax som fartygsstandard är död - länge leve New Panamax!

New Panamax fartygsdimensioner (de gamla dimensionerna inom parentes).
366 (294) m längd,
49 (32) m bredd,
15 (12) m djupgående.
58 (oförändrad) m fri seglingshöjd under bron "Bridge of the Americas", (byggdes 1959-1962).

I den fina montern utanför biblioteket har vi just nu bilder och texter om hundraåringen för den som vill se mer.