Isbrytare stävar in i bokmontern

Isbrytarmonter

Under monterarbetet stävade isbrytarna inne i biblioteket.

Så här mitt i vintern har vi bytt ut böcker och bilder i bibliotekets monter. Efter ett mycket kort grubblande föll valet på våra ISBRYTARE. I dryga hundra år har isbrytare hjälpt handelsfartygen att nå och lämna sina Östersjöhamnar. I och med segelskutornas uttåg och ångfartygens intåg behövde man hålla seglingsrännor farbara hela vintern.

Då kommer isbrytarna till undsättning. De plöjer sig fram med lätthet i isen där andra kört fast. De kan ta fartyg på släp eller bara krossa isen i farlederna så att de blir farbara igen. Ett fastfruset fartyg i isen löper stor risk att skadas och springa läck, till och med sjunka.

Sjöfartsverket har fem isbrytare: Ale, Atle, Frej, Ymer och Oden. 190 cm tjock is bryter Oden som är vår största isbrytare, tillika en internationell kändis som har besökt båda polarhaven på forskningsexpeditioner.

Men isbrytaren Oden i vår monter är bara lite styvt 10 cm, en modell byggd i skala 1:100.

Vår IF-båt och 80-talströjor

Tre kvinnor på segelbåt.

Foto Sjöhistoriska museets arkiv/Okänd fotograf.

 

På fotografiet ser vi tre kvinnor som ägde museets IF-båt under mitten av 1980-talet. De heter Svea Nelli (sittande),  Ewa Wicksell och Ulla Bohmgren. De ägde IF-båten tillsammans och gjorde gemensamma seglingar i Stockholms skärgård. Båten förvarades då liksom till år 2014 hos Segelsällskapet Gäddviken i Nacka. I museets IF-båtprojekt har vi intervjuat både Svea och Ulla. Tröjorna som de har på sig stickade Svea. Förutom den här fina bilden så har vi fått det avtal som de gjorde upp där de skrev ner att alla tre delägare hade precis lika mycket och rättvist ansvar för ekonomi, arbete, nyttjande, rutiner, segling med mera.

Mer om dokumentationen kring vår nya IF-båt

Sjömanskistor

 

skulptur av sjöman på knä vid sin kista

Det är inte så ovanligt att man har en sjömanskista hemma. Kanske ärvd av en sjöman i släkten eller införskaffad som kuriosa. Oftast grön. Locket ofta beklätt med svartmålad segelduk.

Maggie Fribergs skulptur av en sjöman vid sin kista är 17 cm hög. I kistan finns flera små detaljer, bland annat ett fartygsporträtt av ett barkskepp målat av maken Hendel Friberg. Det pyttelilla fotot visar Maggie själv.

Närbild på innehållet i kistan

Sjömanskistor har använts under århundraden ombord för olika ändamål. Redan från vikingatid finns belägg för att man använde sjömanskistor. Det var det enda privata förvaringsutrymmet sjömannen hade. Men hänsyn till att det var trångt ombord var de från början inte så stora, men från 1600-talet blev de lite större. Under 1800-talet och framåt är de ungefär en meter långa och en halv meter höga.

Kistan följde sjömannen från skepp till skepp och togs i land i väntan på nästa färd. Den "traditionella" kistan har platt lock och sneda utställda sidor. Så kom de standardiserade kistorna att se ut från mitten av 1800-talet. De gjordes av furu eller gran och målades vanligen grön. Jag vet inte varför just grön. Det platta locket var oftast klätt med svartmålad segelduk. Handtagen på sidorna är sjömansarbeten som vanligen knopats ihop under en frivakt ombord. Framtill på kistan kan finnas ett lås, men det sägs att man aldrig låste den ombord.

När man lyfter på kistlocket finns nästan alltid någon slags målning på insidan; ett skepp, korslagda flaggor eller annat. Ibland en bild av en fästmö eller någon färgplansch fastsatt med stift. Inuti kistan finns ett litet lådfack med lock. Det kallas för leddika. Där förvarade man lite mindre tillhörigheter, eller lite känsliga. En bibel och personliga bilder fanns ofta. I övrigt förvarade man kläder, värdeföremål, lagningsutrustning, utrustning för personlig vård, matkärl och bestick och lite verktyg i kistan. Det finns en fin akvarell i vårt arkiv över vad en sjömanskista vanligen innehöll och hur det var stuvat i kistan. Konstnären Gordon MacFie målade den 1966. Till målningen hör ett maskinskrivet ark med nummerförklaring.

Akvarell över packning i sjömanskista

I samlingarna har vi över 30 sjömanskistor. Många av den "traditionella" typen, men också flera som utmärker sig lite extra.

En av kistorna bär Krusenstiernas släktvapen utanpå och följande text på insidan av locket: Sjömanskista, tillhört översten vid Flottan, Mauritz Salomon von Krusenstjerna, f. 1746 d. 1810, begagnad vid resor som chef å Ostindiska companiets fartyg åren 1771-1781 och som chef å linieskeppet ÖMHETEN i slaget vid Hogland 1788 July 17 de.

Krusenstiernas sjömanskista      Krusenstiernas släktvapen på locket

Historiska vinslag! Jag vill genast veta lite mer. Så här var det:

1764, mitt uppe i Mauritz militära karriär, tog han istället tjänst hos Svenska Ostindiska kompaniet. Under 20 år reste han med SOICs skepp till Kanton i Kina i den så kallade tredje oktrojen. På detta blev han förmögen och köpte1786 kontant hela Tunarp Västra Ryd i Östergötland. Nu ville han förstås ha en fru att dela tillvaron med. Det berättar Carl Tersmeden om i sina memoarer tio år senare. Han skriver att Krusenstierna blev "dödeligt kär" i Ebba Grubbe och de förlovade sig. På Tunarp iordningställer Mauritz sitt stora hus. "Han meublerade och städade i ordning, att kunna med alla anständighet där införa sin tillkommande hustru". Men Ebba är mer tveksam. Hon har "hvarken nekat eller jakat förrän påsketiden detta år, då hon sjuknade uti en fråssa, under ett slags melancolie, men nämnde för ingen orsaken till sitt förändrade humeur, utan sjukdomen tilltog, så att man trodde det skulle blifva hennes död" (Tersmeden, 1919:104-105). Riktig giftasångest alltså! Orsaken var förstås att hon alls inte ville gifta sig med Mauritz, trots att han var ett så fördelaktigt parti. Hon lämnar tillslut tillbaka förlovningsringen. Mauritz tar sorgset emot den. Redan då Ebba reser därifrån träffar hon baron Adolf Fredrik von Knorring på tåget. Hon gifter sig istället med honom.

Mauritz gifter sig också ett par år senare – med Ebbas syster Anna Magdalena. De får nio barn och den äldsta sonen etablerar sig på 1850-talet i Kalmar. Där ligger ju än den Krusenstiernska gården. Kalmar Länsmuseum visade för tio år sedan Krusenstiernska kvinnokläder. Kanske både Ebba och Anna Magdalenas kläder fanns med i utställningen "Från sidenklänning till gymnastikdräkt".

 

 

Rederiaffischer och ”svenskhet”

I museets arkiv finns några intressanta rederiaffischer som jag tittat närmare på. Vi har tyvärr inte fått in särskilt många av alla de affischer som gjorts, men i den här bloggen tar jag upp tre av våra rederiaffischer från svensk sjöfarts guldålder efter andra världskriget. Rederierna som de gör reklam för är Sveabolaget, Transatlantic och Svenska Amerika Linien. Jag tycker att de berättar en del om hur svenskhet och nationalism kunde uttryckas under 1940- och 1950-talen.

Om vi tittar närmare på affischen med texten ”Inomskärs med Svea-båt” så ser vi en av bolagets vita ångbåtar mellan höga tallar. Det landskap som först kom att omhuldas som ”äktsvenskt” var just det barrskogstäckta.  Men så har det inte alltid varit. Under 1700-talet och en bra bit in på 1800-talet skrev författare indignerat om våra tröstlösa granskogar och fula tallar.  Först i och med många svenska konstnärers återkomst från Paris i slutet av 1880-talet började de inspirerade av franskt landskapsmåleri skildra och idealisera svensk natur. Det finns ett nära samband mellan vilka landskap som blev föremål för konstnärers blick, turismens intresse och utbyggnaden av kommunikationerna.  Till exempel då ångbåtstrafikens utbyggnad. Att rederiet heter Sveabolaget och kallar sina båtar för Sveabåtar är förstås en anspelning på Sverige och det gamla så kallade Svea rike. 

Rederiaffisch

Konstnär: Bengt Brattström

 

Transatlantics affisch med texten ”Your Sweden trip…on a Swedish ship!” visar också den ett kritvitt fartyg. Det är något med fartygens vita färg…den vita färgen har alltsedan den gamla missuppfattningen att antikens Grekland hade den vita färgen som ideal, ofta setts som uttryck för västerlandets demokrati, vetenskap och urbanitet. Den svenska modernismen förordade ljusa färger och inte minst vitt. På affischen ser vi också två märkliga stora marionettdockor i någon sorts svensk folkdräkt. Det bländande vita moderna fartyget i Transatlantics flotta kombineras alltså med en symbol för ”det gamla svenska bondesamhället.”

 Rederiaffisch

Konstnär: Ernst Bratt

 

Affischen från Svenska Amerika Linien har texten ”For fun and relaxation, travel on the White Viking Fleet.”  Här poängteras alltså den vita färgen på fartyget både i text och på bild. På himlen tonar en stor stilig svan fram – och svanar är ju vita.  Svanar har förknippats med den höga nord och med nordisk mytologi. Svanar antogs dessutom leva i livslånga förhållanden vilket kanske också gjorde dem till moraliska förebilder. Tre kronor är Sveriges heraldiska nationalsymbol. Ordet ”viking” (The White Viking Fleet), har använts från 1800-talet och framåt för att stärka känslan för nationen Sverige, inte minst i marknadsföringssyfte. I det här sammanhanget är det troligen också meningen att man ska associera till gediget sjömanskap.

 

Rederiaffisch Svenska Amerika linien

Konstnär: Fritjof Pedersén