Klangen från snauskeppet NEPTUNUS klocka från 1763 bandades häromdagen av Peter Fristedt från gruppen Agent Side Grinder. Gruppen, som bildades 2005, gör elektronisk experimentell musik med 70-tals inslag och modernare postpunk tongångar och håller sig till traditionella inspelningsmetoder så som rullbandspelare. När de uppträder har de aldrig någonting förinspelat utan allt är live. Spelningarna är många och särskilt stora är de i Holland, Belgien och Tyskland. Hittills har de gett ut fyra album och ljudet från skeppsklockan kommer att höras i nästa album.
Klicka på länken och läs mer om bandet och lyssna!
Material ut våra samlingar är flitigt efterfrågat, men kanske mer traditionellt så som källmaterial, beställningar av föremålsbilder, bild- och ritningskopior, föremålslån m.m. Att ljud från föremål har efterfrågats har jag bara varit med om en gång tidigare, även den gången var det klangen från en skeppsklocka, då för att illustrera ett inslag om att slå glas. Även om magasin och arkiv ligger tysta så visst har vi många spår av ljud i samlingarna om vi tänker efter. Inte bara sådant som är avsett att avge ljud, så som mistlurar, signalkanoner, ropare, skeppsklockor och skepparpipor m.m. utan naturligtvis är livet till sjöss förknippat med massor av ljud framkallade av tingen i samlingarna. Med fantasi och idérikedom kan de uppträda i nya sammanhang. Arkivet har också bandupptagningar med bl.a. intervjuer och sjömansvisor. Vi ser fram emot fler samarbeten där även våra ljud kommer ut!
I november skrev jag en blogg om de frusna tider vi har i våra samlingar, det vill säga klockor som varit med om och stannat på katastrofers tidpunkt. Nu har vi mottagit ytterligare ett sådant tidsdokument. Klockan är ett armbandsur med brun läderrem. Bakom det välvda glaset har visarna och urtavlan korroderat och tiden är lite svår att urskilja, men tittar man noga ser man att visarna stannat på 10 minuter över sex.
Klockan har tillhört Gustav Teodor Eugen Roslund, född den 5 november 1916 i Karlskrona. Inte än 15 år fyllda skrev han sitt första kontrakt med Marinen. Efter utbildningar inom förbränningsmotorer, aritmetik och maskinskrivning mönstrade han på ubåten Ulven första gången 1934 med skeppsnummer 20. Hans armbandsur fick vi i april i gåva från hans son. Läs mer om klockan och övriga förmål från Gustav Roslund under Insamling och nyförvärv.
När Gustav flera år senare mönstrade på Ulven som ubåtmaskinist av 2 gr i april 1943 för en övning utanför Marstrand var han väl förtrogen med ubåtstjänst. Han hade varit ute över 15 gånger och främst alternerat mellan ubåtarna Ulven och den liten nyare ubåten Sjölejonet.
Ulven var byggd 1930 och ingick i den så kallade Göteborgseskadern bland annat tillsammans med sina systerbåtar Draken och Gripen. Under årets första övning skulle pansarskeppet HMS Manligheten och jagarna i eskadern förflytta sig långs ett stråk av svenskt vatten och skydda sig mot fingerade ubåtsanfall. På den här tiden kunde ubåtar endast lokalisera sig optiskt, det vill säga genom att skicka upp periskopet. Det innebar förstås alltid en risk för upptäckt. Varje ubåt tilldelades en ruta att hålla sig i och på grund av navigationssvårigheter lämnade man en lucka mellan rutorna för att inte riskera kollision med varandra. Dessutom fick risken inte finnas att man vid torpedskjutning råkade träffade ubåten i grannrutan. Givetvis var stridsladdningen i den främre delen av torpeden, konen, ersatt med vatten, men en sådan torped skulle även den kunna skada målfartyget, så man såg till att torpederna passerade väl under ubåten. Vid denna övning var luckan mellan rutorna 2 sjömil, eller 3,7 km. Detta gjorde att hela övningsutrymmet var stort.
Torsdagen den 15 april tilldelades ubåtarna sina rutor. Ulven observerades ”anfalla” under förmiddagen. Under eftermiddagen var det dock tyst från ubåten. Då man inte avfyrade skott så ofta var detta inte så märkligt och väckte egentligen ingen misstanke om att något kunde ha gått snett. När man däremot senare under natten skulle meddela skifte av ruta fick man ingen radiokontakt med Ulven. Först då HMS Manligheten nästkommande förmiddag efter målgång inte heller kunnat se något livstecken från Ulven började man bli riktigt orolig och befarade att något hade hänt ubåten.
Samtliga fartyg beordrades till sjöss för att leta. Mycket snart fann man en av Ulvens telefonbojar med kabeln avsliten. En telefonboj är fäst på ubåtens utsida och kan i nödläge skickas upp till ytan för kontakt med personalen nere i ubåten via kabeln.
Nu stod det klart att Ulven drabbats av en olycka, men eftersom telefonbojen låg och flöt var det svårt att lokalisera henne. Ett femtiotal fartyg deltog i sökandet, däribland ubåtsbärgningsfartyget Belos och inhyrda civila fiskebåtar. Först efter 19 dagar kunde en fiskebåt lokalisera Ulven på 52 meters djup sydväst om ön Stora pölsan och efter ytterligare 3 månader bärgades vraket med samtliga besättningsmän.
Det visade sig att Ulven hade gått på en förankrad tysk mina och fått en stor del av förskeppet söndersprängt. Med anledning av alla de klockor som fanns ombord, både fartygets och privata, kunde tidpunkten för mindetonationen bestämmas till omkring kl 18.10. Det stämmer överens med de närliggande ubåtarna Delfinen och Drakens iakttagelser om ljud som kunde tyda på minsprängning strax efter kl 18 respektive 18-18.15 den 15 april. Det bekräftas dessutom av den sista anteckningen i maskinloggboken, som var införd kl 17.45, vari gjordes anteckning varje timma. Kanske var det Gustav som gjorde den noteringen.
Ubåtsmaskinist 2 gr Gustav Roslund i HMS Ulvens maskinrum.
Då man lokaliserat Ulven sändes en dykare ned som efter 13 minuter gav beskedet "Jag står på Ulvens däck". Som bevis tog dykaren med Ulvens flagga upp till Belos. Bild från KÖMS (Kungliga Örlogsmannasällskapet.)
Ulvens flagga finns idag på museet. Här håller sonen Gustaf Roslund i flaggan tillhörande ubåten hans far Gustav gick under med 1943.
Text: Susanna Allesson Nyberg, intendent.
I dagens blogg skriver praktikanten Anton som studerar programmet samtid och kulturarv på Södertörns högskola. Han ska spendera sin sista termin med att praktisera på Sjöhistoriska museet.
När jag första gången besökte magasinet i Sjöhistoriska museet blev jag starkt påmind om hur det är att vara barn. Jag blev nyfiken och ville gå runt för att titta och peka på föremålen. Jag skulle vilja jämföra känslan med att ett barn kommer in i en leksaksaffär där det är okej att leka med alla leksaker! (Fast dessa föremål lämpar sig inte att leka med.) Likt ett barn som kommer på en massa lekar och historier med inspiration från leksaker, innehåller dessa föremål flera olika historier och då uppstår det en viss laddning i föremålen, vare sig det är en leksak eller ett museiföremål. Och när det är en hel del sådana föremål, samlade på en plats så blir det en stark känsla vare sig du är ett barn i en leksaksaffär eller en historieintresserad vuxen.
Jag hamnade till sist vid några svärd, jag har alltid varit förtjust i svärd. Som liten lekte jag ofta Zorro och skuttade runt i sofforna där hemma. Mamma har berättat för mig att jag hade sår under öronen på grund av att jag tog av och på min slängkappa så mycket att det till sist skavde upp sår.
Jag fastnade för en fin värja, trodde jag. Men det visade sig vid lite efterforskningar att det inte var en värja utan en sabel. Man kan tänka att detta skulle vara en självklarhet, att det var en sabel eftersom jag befann mig i magasinet på ett sjöhistoriskt museum, men sanningen är att värjor också användes ute till havs. Men oftast är värjorna längre än sablarna och de gjorde dem otympliga att ha ombord på ett fartyg, därför var majoriteten sablar eller andra kortare varianter av blankvapen. Några kännetecken för en sabel är att den oftast är krökt, har en eneggad klinga och asymmetriskt fäste. De flesta sabelmodeller har en parerplåt som är skålformig och täcker hela handen.
Den sabel som jag kikade närmare på hade en halvskålformad parerplåt.
Blankvapen är ett samlingsord för alla de olika sorters vapen som har en klinga tillverkad av metall och som framförallt används genom att sticka, hugga eller skära.
Källa: Wikipedia
Sabeln jag fastnade för är troligtvis en variant efter den officiella modellen som officerare i den svenska flottan använde sig av från år 1878. Fästet är av förgylld mässing och den är totalt 0,925 meter lång, där klingan är 80 cm lång och 18 mm bred. Klingan är eneggad, det vill säga att den bara har en vass sida.
Sabel med balja, portepé och läderskydd ifrån 1915.
1915 tog man bort koppelringen ifrån mittenbeslaget på baljan och då fanns det ingen mening att ha kvar mittenbeslaget. Men i många länder så hade sjöofficerarnas baljar tre vackra metallbeslag och då ville man inte vara sämre i den svenska flottan. Detta är ett utmärkt sätt att se skillnad på om en sabel har burits av en officer ifrån flottan eller en ifrån armén, då de som har burits av armén endast har två metallbeslag på baljan. Sedan 1800-talet har sabel varit den benämning man använt sig av om alla längre sidoblankvapen inom det militära.
Man tror att osmanerna som erövrade Ungern under 1500-talet kan ha inspirerat framförallt Östeuropa att börja använda sabeln, men att sabeln varit känd sedan korsriddarnas stridigheter mot Mellanöstern där sabeln tros ha sitt ursprung.
En värja ifrån magasinet på Sjöhistoriska.
Värjan har till skillnad ifrån sabeln ofta flera eggar och klingan är för det mesta rak och längre än en sabels. Sabeln är mer huggvänlig för att den har bara en egg medan värjan kanske mest lämpar sig att stöta med. Men det finns många olika varianter av sablar och värjor som påminner mer eller mindre om varandra så det var inte så konstigt att jag tog fel i början.
Text: Anton Liljemark, praktikant
Jag arbetar som museivärd vid Sjöhistoriska museet och i det ingår att ordna barnkalas med olika teman. För de mindre barnen blir det då Sjömonsterkalas. I museets trapphall finns ett märkligt drakhuvud, där stannar vi gärna. Barnen som betraktar drakhuvudet med sin svans blir nyfikna och de förstår intuitivt att Draken inte är farlig utan står för något lekfullt och udda.
DRAKEN var kungens egen kalasbåt, den har dessutom två släktingar, GALTEN och DELFINEN. De kungliga roddsluparna använde man vid olika former av festligheter och skådespel, maskerader m.m. som ordnades vid Drottningholm, Haga eller kanske ute på Djurgården. Barnens frågor är direkta men jag skall erkänna en sak. Vi vet trots allt inte allt om alla museiföremål. Föremål söker ibland sina sammanhang på de mest oväntade sätt. Den som studerar vårt förhållande till föremål och museisamlingar blir snart varse att föremålen också har en egen kraft som fortsätter att påverka vår fantasi.
"När Gustav III på sin italienska resa besökte Venedig, hade bl a den 8 maj 1784 ädlingen Girolamo Zuliani arrangerat en båtparad för hans majestät, som imponerat väldiga även på den beledsagande svenske skulptören J.T. Sergel. Den lysande gondolregattan kan konungen inte ha underlåtit att skildra för sin skeppskonstruktör i Karlskrona. Kanske han även nämnt intryck från Rom – Tiberön muromgärdad i form av ett antikt skepp eller de skulpturfragment av stävprydnader i form av galthuvuden, som kommit i dagen vid grävningar vid bl a Claudii tempel. I flera av varvsamiralens, F. H. af Chapman (1721-1808), många böcker om skeppsbyggeri finns åtskilliga illustrationer med klassiska romerska båtar, som också kan ha tjänat som förlagor."
(Källa: Peter von Busch, Gustav III:s Drottningholms slup)
Fynden från utgrävningarna i Rom inspirerade alltså till nya föremål i antik stil, men det här var också en tid när kineserier var på modet i Europa. Kina var ett märkligt och spännande land, så långt borta från europeisk vardag. Via de ostindiska kompanierna fördes mängder av lyxföremål från Kina till Europa. Myter spreds om livet i Kina. Till mytbildningen bidrog det faktum att handelsmännen endast fick kika in från handelsstationerna och att landet i övrigt inte var öppet. Draken var kanske en del av drömmen om det Kinesiska livet, eller kanske ännu mer, drömmen om livet som en teater, inspirerad av och med scenografi från olika historiska epoker och exotiska platser. Gustav III hade som ung utklädd till kines under kinainspirerade former fått överlämna nyckeln till Kina slott på sin moder Lovisa Ulrikas födelsedag 1753. Kinaintresset låg i tiden och särskilt honom varmt om hjärtat. Den kinesiske kejsarens intresse för kultur lär ha varit ett föredöme.
Som många andra letar jag mig själv gärna bort från vardagen bland mäklarannonser i tidningar och på nätet. Jag intresserar mig också för äldre bebyggelse. Det kanske mest exklusiva och intressanta objektet i den genren i Stockholm just nu är Lilla Skuggan på Norra Djurgården, kunglig mark alltså. Sommarstället Lilla Skuggan vid stranden av Lilla Värtan anlades år 1787, för hovsekreteraren J Platin. Tre år senare köptes egendomen av fru Helena Quiding och döptes om till Heleneberg efter hennes mor Helena Berg. Helena Quiding var även god vän, och kanske älskarinna, till Carl Michael Bellman. I en parafras till sin tidigare skrivna epistel nr 71, skaldade han om Lilla Skuggan, nu med det nya omkvädet:
Ä´ke det gudomligt, prydt
I Floras färg, Heleneberg!
Mäklarannonsen för Lilla Skuggan visar sig vara detaljerad på ett oväntat sätt. Där syns också några vävspända handmålade tapeter. Tapeterna ser ut att vara samtida med huset, en kul överraskning som får mig att stanna till! Jag börjar titta efter detaljer, det är något välbekant och okänt på samma gång. Min egen reaktion inför tapeterna påminner mig om när ett föremål får besökare att stanna upp, när någon sätter sig i trappan och tittar och en annan pekar. Jag möter helt enkelt mig själv som betraktare av ett föremål som fascinerar mig och som väcker frågor.
På tapetmålningen syns människor umgås ute i naturen, kanske bland Djurgårdens ekar.
En bro leder över en kanal, och vid bron står en man och betraktar en båt, det är en drakslup
med sina vilt stirrande ögon är den påtagligt levande, som i rörelse. I båten syns två personer, en man och en kvinna. Han ser ut att vila på årorna, hon sitter under ett parasoll. Parasollet har ett lite märkligt stuk. Tapetmålningen präglas av en lekfull, lätt och lite naiv stil. På drakens stjärt hänger någon typ av tofsar, kanske förtöjningstampar.
Man kan tycka att drakbåten på tapeten är blygsam, perspektivet är också lite hoptryckt.
I museets arkiv finns också af Chapmans ritningar att DRAKEN. Det framgår att slupen endast är drygt fem och en halv meter lång, utöver stävarna. Af Chapmans ritning är daterad 1797 och slupen lär ha levererats till Kungliga Ståthållarämbetet på Drottningholm 1801. På ritningen finns antecknat:
"ett lust fartyg att ro med ett par pagaij åhror".
"Djupgående med så många Personer som beqvämlig kunna rymmas, tillika med 8 st. Järn=Tackor à 21 pund _ _ _ 1:3".
Längd(fot)
18' 3''
Bredd(fot)
5' 10''
Det är överraskande och välkommet att hitta en bild som den här, vi får se hur ett föremål används, även om målningen troligen inte är samtida i det här fallet.
Draken är sedan 1987 deponerad hos oss från Drottningholms teatermuseum som numera ingår i Musik- och teatermuseet. I ett PM från 1819 angående brister på Drottningholms slott nämns att slupen är "bortfluten vid 1818 års höga vatuflöde". Stäv- och akterdekorationerna har tydligen klarat sig och blivit kvar vid teatern.
Idag är DRAKEN Sjöhistoriska museets egen maskot, tillsammans med sina vänner GALTEN och DELFINEN. På museet dyker de gärna upp vid olika kalas och skådespel.
Text: Niclas Carlsson, museivärd