I samlingarna har vi ett porträtt i vackra, dova färger av en ung sjöman i helfigur. De milda färgerna har inga fasta konturer och de liknande nyanserna flyter på sina håll vackert in i varandra. Det är först då jag lutar mig alldeles nära över den som jag ser att det är en sidenmålning. Porträttet är utfört efter ett fotografi i Kina i slutet av 1800-talet. Den föreställer Gottfrid Strömer som amerikansk matros på fartyget USS OSSIPEE. Han tillhörde en svensk familj som så många andra emigrerat till USA.
USS OSSIPEE började byggas på varvet i Portsmouth i Maine 1861 och sjösattes året därefter. Fartyget var en kanonslup av trä bestyckad med 13 kanoner av olika kaliber. Namnet fick hon efter floden Ossipee som rinner genom delstaterna New Hampshire och Maine. Staden Ossipee är huvudkommun i Carroll county i New Hampshire, cirka en mil väster om gränsen till Maine. USS OSSIPEE var en av fyra systerfartyg. De övriga var USS Adirondack, USS Housatonic och USS Juniata. Anledningen till att de byggdes var det amerikanska inbördeskriget 1862-1865.
USS OSSIPEE opererade i Asien åren 1884-87 och i Västindien de resterande åren fram till dess hon såldes 1891. Förmodligen var Gottfrid med i besättningen under denna tid och fick då tillfälle att låta avporträttera sig i Kina på detta stilfulla vis.
Hos Navay History and Heritage Command, Washington, DC finns ett foto taget 1867 på USS OSSIPEE I Honolulus hamn på Hawai (bilden är för liten att lägga in här, men öppna länken och titta). Hela besättningen har klättrat upp på råna och på bogspröt och jag räknar till cirka 70 man. Jag undrar så om Gottfrid är någon av dem som uppenbarligen förnekar eller kanske rent av inte känner vid någon höjdrädsla.
Här finns också besättningsbilder. På flera av dem noteras att det ingår flera svarta i besättningen. Antingen var det ovanligt, eller så är det en efterhandskonstruktion om att det i regel inte såg ut så.
Enligt Gottfrids systerson, som skänkte sidenmålningen till museet 1953, deltog han bland annat i Spanskamerikanska kriget 1898 där Spanien och USA stred om öarna i dåvarande Spanska Antillerna. Kriget resulterade i att USA övertog de flesta av Spaniens kvarvarande kolonier, bland annat Kuba, Puerto Rico, Guam och Filippinerna. Gottfrid var då inte ombord på USS OSSIPEE, eftersom hon hade sålts redan sju år tidigare. I kriget skötte sig Gottfrid så bra att han föreslogs avlägga sjöofficersexamen. Men det var tydligen inte något som lockade honom. Han lär ha tackat nej med motiveringen att ”alla skola inte befalla”. Gottfrid Strömer verkar onekligen ha varit ödmjuk och sympatisk.
Sedan jag var tonåring har jag varit intresserad av Strindbergs verk och liv. Eftersom det i år är 100 år sedan Strindberg dog (den 14 maj), slog det mig att jag borde ju skriva ett blogginlägg om honom utifrån ett ”sjöhistoriskt perspektiv”. Det blev så här:
Ångbåtarna vid Riddarholmskajen bör ha varit bland det första utanför hemmet som August blev medveten om, för under sina första år bodde familjen ovanpå ångbåtskontoret på Riddarholmen i Stockholm. Fadern Carl Oskar var nämligen ångbåtskommissionär och umgicks mest med sjöfartsfolk. Redan på 1820-talet såldes det ångbåtsbiljetter i August Strindbergs farfars kryddkramhandel! Det berodde på att Augusts faster Lisette var gift med den engelska uppfinnaren och ångbåtsbyggaren Samuel Owen. Owen introducerade så tidigt som 1818 den första ångbåten i Sverige, den så kallade Waterwitch. Det kan vara så att vi har en samtida ritning på Waterwitch i vårt arkiv! Den är gjord 1816 av skeppsbyggmästare Olof J Häggström. Inget fartygsnamn anges på ritningen men ritningen stämmer med det man vet.
Så här målande beskriver Strindberg en färd med ångbåt på Mälaren in till Riddarholmen en sommardag på 1850-talet:
”…man under Marieberg fick första synen på Stockholm. Morgonen hade varit tryckande het, solen hade skinit på västermoln, och sedan hade den ena molnvagnen efter den andra kört upp på himmelen, höll stilla och skockade sig som en artilleripark på de inslagna höjderna. Och när hela batteriet var samlat, gavs eld, gnistan flög i sicksack över kyrktorn och takåsar, och dundret hördes, innan man räknar till fem, luften suckade, böljorna väste till och ångbåten darrade; nya molnvagnar bröstade av, ryckte fram, och glatta lag gåvos gång på gång. Så brusto de svarta skyarna, och när ångbåten lovade in åt Skinnarviksbergen låg den stora staden fläckvis i kvastar av solsken och fläckvis skuggad av åskmolnen, och i en krets av ljus, som under en lampskärm, låg Riddarholmskajen med cinnoberröda ångpipor; gamla Gripen och Kommendörkapten, den långa smala Aros med för och roder i båda ändar, Prins Gustav och Uppland, och längst bort vid simskolan den lilla Tessin; och över master, skorstenar och flaggstänger höjde sig de två hundraåriga lindarnes gröna kupoler, under vilka bärargillets ledamöter togo skugga; och därbakom gymnasiihusets åldriga fasad, och högst över alla, Riddarholmskyrkans järntorn”. Ur novellen ”Klockaren på Rånö” som finns med i ”Skärkarlsliv” (1888).
I vårt fotoarkiv finns det här fotografiet som antagligen är den ångbåt vid namn Prins Gustav som Strindberg nämner i novellen.
Under Strindbergs barndom och ungdom tillbringade han många somrar på olika ställen runt Mälaren och ute i skärgården. Sommaren 1872 vistades han sin första sommar på Kymmendö tillsammans med kamrater, och där skrev han dramat Mäster Olof som ju i mycket handlar om honom själv.
1873 beställde Försäkringsbolaget Nordstjärnan en novell av honom om sjöförsäkringens förträfflighet. Resultatet blev tydligen till full belåtenhet eftersom han sedan fick erbjudande om att bli redaktör för deras försäkringstidning. Men den tidningen blev inte långvarig. Strindberg skrev nämligen om redare som var mera intresserade av att få ut premier för odugliga skepp än att ha omsorg om sjömännens liv ombord. Några år senare kritiserade han sjöförsäkringsbranschen i romanen ”Röda rummet”.
Hösten 1873 antogs August Strindberg som elev vid Telegrafstationen i Sandhamn. Under den tiden skrev han en artikel om ett skeppsbrott med åtföljande sjöförklaring. Den väckte entusiasm när den publicerades i Dagens Nyheter och gjorde att han fick anställning där.
Strindberg vistades också som vuxen på många olika ställen i skärgården under somrarna. Det var på Kymmendö som han kanske upplevde den lyckligaste tiden i sitt liv. I början av 1880-talet tillbringade han tre somrar där tillsammans med Siri och de två små döttrarna Karin och Greta. Det var dit han ofta längtade under de många efterföljande åren utomlands. Men efter att ha skrivit Hemsöborna kunde han aldrig återvända därför att de som bodde på Kymmendö kände sig utpekade och utskämda.
I den vackra dikten ”Lördagskväll” från sista sommaren på Kymmendö, beskrivs en idyllisk sommargästtillvaro. Så här lyder första versen;
”Vinden vilar, viken ligger som en spegel,
Kvarnen somnar, seglarn tar ner segel.
Oxarne bli släppta ut i gröna hagen,
Allting rustar sig till morgondagen”.
Ur ”Dikter på vers och prosa” (1883).
Ofta är informationen på ritningarna i Sjöhistoriskas samlingar mycket knapphändig, vilket gör att många poster i databasen bara innehåller ett minimum av uppgifter. Det kan i bästa fall betyda konstruktörens namn, båttyp och årtal. Vi har poster som endast har den lakoniska uppgiften "båt". Vem som beställde den, vilket varv den byggdes på, vad ägaren kallade båten är ofta uppgifter som saknas.
Just den här ritningen är troligen gjord av Jac M Iversen eftersom den hittades i hans ritningssamling, men eftersom den inte är signerad kan man inte veta säkert. Den är inte heller daterad eller har mått eller andra uppgifter som kunde vara användbara när man söker efter en båt. Blev den någonsin byggd? Det vet vi inte heller något om.
En person som letar efter ritningen till just sin båt vill förstås att man bara ska behöva söka på båtnamnet för att hitta fram rätt ritning. Så lätt är det alltså ofta inte, utan det blir ett detektivarbete där man letar efter längd, årtal och andra data för att förhoppningsvis hitta just sin båt. Står det så lite som på ritningen ovan så är det ju ändå svårt.
Men när man hittar rätt så är det ju roligt för då kan vi ju skriva in så mycket mer uppgifter i databasen. För ett tag sedan hade jag just ett sådant besök, där jag fick nya uppgifter om båtens namn, första beställare och en historia kring hur beställningen gått till.
Tidigare var vi mycket restriktiva med att skriva in sådana här uppgifter i själva databasen, där skulle det bara finnas ordentligt verifierbara fakta = det som stod på ritningen. Och förvisso är det så att besökare inte alltid identiferar rätt båt eller kommer ihåg rätt uppgifter tillbaka i tiden. Jag har varit med om att två personer tvärsäkert hävdat att en viss ritning föreställer en viss båt, problemet var bara att de lika tvärsäkert gav samma båt olika namn! Vem ska man tro på i sådana fall? Men för det mesta är det värdefulla upplysningar som ger mer kringinformation och som vi på museet aldrig skulle fått tag i på egen hand.
Vad gör man då? Ja, eftersom det vore trist att inte ta tillvara kunskapen så har vi nu börjat skriva in informationen även i själva databasen, men med noteringar om vem som har kommit med vilka uppgifter. En utveckling av detta är att vi under året hoppas kunna lansera en kommentarsfunktion, där de som söker i våra databaser direkt i varje post kan kommentera vad man ser och ge ytterligare information.
Imorgon natt mellan den 14 och 15 april är det precis 100 år sedan den 269 meter långa oceanångaren Titanic gick på ett isberg och sjönk i Atlanten. Händelsen är den största marina katastrof någonsin och fascinerar mängder av människor. Därför finns det också en uppsjö av litteratur och filmmaterial kring händelsen. Med andra ord summerar jag inte händelsen mer än såhär, utan hänvisar istället till Titanicfakta på Wikipedia eller till en välskriven webbsida en student publicerade för 10 år sedan. En av världens absolut främste experter på Titanic är svensken Claes-Göran Wetterholm, som många gånger varit museet behjälplig i Titanicsammanhang. Han föreläser och har skrivit flera böcker i ämnet. Bland annat en med titeln Sagoskeppet. Titanics myter, Titanics människor. Där avslöjar han till exempel att "Närmare gud till dig" inte alls spelades i samma stund som Titanic sjönk, men den myten verkar historien ha svårt att bli fri. Detta skrev min kollega Eva i vårt arkiv lite mer om i sin bloggtext häromdagen.
Men jag vill förstås berätta om vad vi har med anknytning till Titanic i våra samlingar! Vi har nämligen en mycket fin liten modell av en däcksektion med en livbåt och två dävertar, så kallade kvadrantdävertar av Axel Welins patent. Axel Welin (1862-1951) var en svensk ingenjör född i Sverige, men i huvudsak verksam i London. Då han i sitt tidiga yrkesliv arbetade med att designa vapen fick han en gång följande fråga: ”Varför tillverkar du saker som tar livet av folk? Du som är så intelligent borde ägna dig åt att tillverka saker som räddar liv istället!” Axel lyssnade och nappade! Vid den här tiden hade trafiken över Atlanten med oceanångare ökat och säkerheten ombord behövde utvecklas. Från mitten av 1800-talet utrustades fartygen med järndävertar, vridbara lyftbommar vid relingen som skeppsbåtarna sjösattes ifrån. Ett problem var att båtarna lätt skadades om fartyget hade slagsida. Axel Welin började utveckla ett säkrare sätt för sjösättning av livbåtar, även vid 15 graders slagsida. Däverten var dubbelverkande och kunde sjösätta fyra livbåtar i följd.
Dävertarna göts vid Kohlswa gjuteri och monterades ihop på Nydqvist & Holm i Trollhättan. De skickades till Belfast för att monteras på oceanångaren Titanics promenaddäck. Dävertarna fungerade utmärkt den ödesdigra natten. De flesta som räddades firades ned i livbåtarna med hjälp av Axel Welins dävertar. Nu ligger alltså dävertarna på 3800 meters djup på Atlantens botten, synliga på foton av vraket.
Både Titanic och systerskeppet Olympic utrustades med Axel Welins dävertar, men eftersom White Star Lines ägare tyckte att det såg för belamrat ut med en rad extra livbåtar innanför dävertarna, tog de bara med hälften av det antal som kunnat föras med. Hade White Star Line gjort som Axel Welin ursprungligen tänkt hade det funnits tillräckligt med livbåtar till alla ombord på Titanic.
Skandinaviska Titanicföreningen som ger ut tidskriften Atlantångaren ägnade nr 1 och 2 år 2001 åt att berätta om Axel Welin.
Vi har också ett duplikat av Welins patentbrev från London 1900, liksom ritningarna till dävertarna och mänder av samtida tidningsurklipp i vårt arkiv.
Av museets modellfartyg föreställer 3 stycken passagerarångfartyget Titanic. Den senaste köptes in 2010 och är byggd i skala 1:200. Den visas i den permanenta handelssjöfartsutställningen Shipping & shopping.
Claes-Göran Wetterholms böcker, liksom andra om Titanic, finns förstås att läsa i museets bibliotek.