Hyllningsadress - vad är det?

I arkivet finns flera fantastiskt vackra hyllningsadresser. Just ordet hyllningsadress är väl inget man stöter på så ofta till vardags. Det var också ett begrepp som var nytt för mig när jag började arbeta på Sjöhistoriska.

En hyllningsadress är som ett slags diplom eller skriftlig hyllning till en person, oftast mycket vackert textat och illustrerat med dekorativa ramar och små bildmotiv. De kan vara gjorda i samband med händelser som födelsedagar, pensionsavgångar eller för att tacka för någons insats inom ett visst område.

Vi har i arkivet hyllningsadresser från elever till en lärare vid KTH, från medlemmar av båtklubbar till ordföranden och så vidare. En del personer har förärats flera olika hyllningsadresser under sin levnad. De är vackra och påkostade, ofta inbundna i skinnband. Oftast är de väldigt detaljrika och ju mer man studerar dem, desto fler intressanta detaljer upptäcker man.

akvareller av segelfartyg

Detaljer ur hyllningsadress till kommendör Per Erik Ahlgren på hans 100-årsdag. Teckningarna kan vara gjorda av marinmålaren och amiralen Jakob Hägg eftersom en av dem (inte på bild) är signerad av honom. Själva adressen med sin fina detaljer är signerade Beata Mårtensson, som jag inte kunnat hitta några uppgifter om. Man får titta noga för att få syn på måsarna som bildar mönster i bakgrunden. 

detalj ur akvarell, fiskmåsar

Detalj ur hyllningsadress till sjökapten Freodor Werner med anledning av att han varit dockmästare i 25 år vid Stockholms skeppsdockor.  Konstnären heter Sofia Gisberg. Hon var skulptör och textilkonstnär men gjorde också Nobeldiplom. 

Akvarell med fartyg och nautiska instrument

 

 

 

 

 

Mastmynt från dåtid och nutid

Kopia av Gladans mast utanför Sjöhistoriska musedet idag

Då museet invigdes 1938 restes en del av riggen från briggen GLADAN byggd 1857. Ordet rigg är ett samlingsnamn på alla master, stänger och andra rundhult, liksom även tågvirke, löpande gods (de rep som justeras under segling) inklusive själva seglen. Allt man ser då man står på däck och tittar uppåt alltså. 

Efter ungefär 40 år var rötan så omfattande i masten att den fick plockas ned. Idag står där en kopia av samma mast. Den tillverkades på Skeppsholmen, restes och invigdes 1997. Då hade platsen där den står varit tom under en längre tid. Vid invigningen fick Susanna Ramel äran att lägga ett mastmynt under masten innan resning. Susanna är dotter till museets arkitekt Ragnar Östberg. Myntet var en tiokrona från 1997 som kom från museichefens ficka.

I seglandets begynnelse hade skeppen en enda mast. Först under medeltiden uppträder skepp med två master. Tremastade råriggade skepp finns avbildade i början av 1400-talet. Under senare 1800-talet når de stora seglande skeppen sin fulländning i stora klipperskepp och fullriggare som kunde vara femmastade. Det hände att mastmynt placerades under flera master på samma fartyg.

Men vad betyder ett mynt under masten? Den berömda vidskepligheten till havs gjorde att man under vanligtvis stormasten placerade ett så kallat mastmynt. Man tror att seden influerats av romarnas och grekernas tradition att lägga ett mynt i munnen på den döde. Kanske var även mastmyntet menat att vid förlisning betala färjkarlen Karon för att ro de drunknades själar över till dödsriket Hades. Mastmynten har också setts som offergåvor till Neptun, havsguden i romersk mytologi.

Det äldsta kända mastmyntet är från örlogsskeppet FÖRSIKTIGHETEN från 1784, men även fregatten JOSEFINE (1831) hade mastmynt, liksom linjeskeppet GUSTAF DEN STORE från året därpå.

Märkligt nog, och till Vasaforskarnas stora besvikelse, har man inte funnit något mastmynt på VASA. Då man 1993 rekonstruerade stormasten på VASA placerade dock skeppets upptäckare Anders Franzén ett mastmynt under den. Detsamma gäller ostindiefararen Götheborg. Inget mastmynt under originalet som sjönk 1745, men däremot under replikens stormast! Skrockfullheten lever kvar än idag. Jag tror att det är få som vågar avstå från att förse sina nybyggen med mastmynt.

Förutom enstaka mastmynt från enskilda fartyg har vi i våra samlingar 22 mastmynt registrerade som delnummer inom samma accession. Alla dessa köptes av skeppsbyggmästaren Adolf Elfving på Högmarsö i Furusund 1935. Samlingen innehåller "mastpenningar" av silver och koppar från i huvudsak Sverige, men även från England och Finland, liksom enstaka från Tyskland, Österrike, Danmark, Norge och till och med Kina. Präglingstiderna sträcker sig från 1747 till 1898, dock är några oläsliga. Tyvärr är det inte angivet från vilka skepp eller skeppstyper mynten funnits på, vilket gör samlingen långt mindre intressant än vad den hade kunnat vara.

samling av okända mastmynt     

Samling av mastmynt från olika länder och olika tider, men från okända fartyg.

Överraskning vid fjärrlånad bok

Jag tror en del låntagare blir överraskade av våra böcker ibland.

Det händer att vi får låna ut böcker på tyska. Inget konstigt i det. Vi har ganska många tyska böcker som tillförts biblioteket genom åren, främst förra delen av 1900-talet. Därefter har det glesat ut märkbart till förmån för de engelska.

Som i detta fall när någon hittar en boktitel i Libris på tyska och tänker, den vill jag läsa. Boken beställs genom bibliotekens fjärrlånesystem. När vi fått beställningen packar vi boken ordentligt i wellpapp och skickar den med posten ut i landet.

Det känns bra att låna ut böcker ur vår stora nautiska samling. Vi är liksom med i forskningssverige, vi finns på kartan. Och tänk att det finns intresserade låntagare som vill läsa tysk facklitteratur.

Lite överraskad blir jag då nyss utlånad bok kommer i retur två dar senare. Posten jobbar effektivt i detta fallet. Det verkar som att det var en snabbläst bok eller kanske mer troligt - det är ingen som läser frakturstil längre.

 

 

Vackra små öronskydd

Öronskydd av bärnsten

På en hylla i föremålsmagasinet ligger det en liten rund plåtask, bara ett par centimeter i diameter. I den har det legat ett par pyttesmå bärnstenar med handtag i form av ankare. Numera ligger där bara en kvar. Bärnstenen är spräckt och några smulor av den andra ligger bredvid. De benämns ”öronskydd” och är från första världskriget. Museet fick dem i gåva 1932 av en före detta artilleristyrman. Så små, så vackra! Men hade var man sådana?  

 Jag undrar varför de små öronskydden är tillverkade av just bärnsten. Bärnsten ansågs förr skydda mot trolldom och onda makter och var bra mot sjukdomar som gikt, hysteri och magont. Avgjorde det materialvalet? Man kan koka bärnsten och därmed pressa ihop, forma den. Kanske var det därför materialet passade?

 Jag hittar uppgifter om att bärnsten kan lindrar halsont, förbättra korttidsminnet och vara bra mot depression, ångest och balansproblem i innerörat. Den anses därmed häva sjösjuka. Självfallet kan en artillerist behöva både värmas, lugnas och stilla sin sjösjuka invid sin pjäs.

Det sägs att gamla tiders artillerister resonerade att ”man vänjer sig vid smällarna med tiden”. En kollega på Marinmuseum berättade att när han började som värnpliktig på KA 2 berättade de äldre officerarna att de inte hade fått ha hörselskydd när de sköt kanon. Istället blev deras öron utsatta för en tillvänjningsövning. Det gick till så att de fick gå närmare och närmare kanonen när den avfyrades. I början gjorde det ont men sedan ska det tydligen ha gått alldeles utmärkt att stå precis intill pjäsen.

Kanske just denne artillerist hade en omtänksam släkting som skaffade och skickad med honom dessa fina av bärnsten. Med just ett ankare på. Gåtan förblir olöst. Berätta den som vet mer! När etablerades hörselskydd inom försvaret?

Marinmuseum har ett par hörselskydd av glasdun från 1960, vilket inte låter så bra i mina öron. Jag vet ju hur det kliar på händerna då man byggisolerat och slarvat med handskar. I instruktionerna till glasdunet står det ”Använd en så stor tuss av hörselskyddet, att den lätt kan tagas bort. För små tussar äro svåra att avlägsna ur örat”. Detta låter ju förnuftigt och självklart. Kanske jag ändå föredrar glasdunet framför de pyttesmå bärnstenarna. Tänk om ankaret lossar från bärnstenen då man ska dra ur den. Då kan man behöva använda sig av Marinmuseums ”slyngor” eller öronslevar avsedda för öronkirurgi.