Avrostningsdagar med ROV

Precis som dykare och motorcyklister brukar prata om avrostning på våren så hade vi i veckan ett par "avrostningsdagar" i egenskap av ROV-piloter. Vi åkte ut från Nacka Strand med sjöpolisens Stridsbåt 90, som är en utmärkt och snabb dykplattform. Anledningen till att vi åkte med polisen är att vi ibland träffas och lär av varandra, då båda våra enheter dyker, kör sonar och ROV (Remotely operated vehicle).

 

Full fart ut från Nacka Strand med ROV:en.

Första dagen åkte vi ut till ett trävrak i Nyckelviken. 

Vi hittade vraket med sonar år 2010 och 2011 gjordes det första dyket och filmningen i samarbete med Marinarkeologiska sällskapet. Vraket ligger på cirka 25 meters djup och vraket är nedbrutet och nedsjunket i bottensedimenten. Fartygslämningen är drygt 20 meter lång och cirka 5 meter bred. Vraket är klinkbyggt och är delvis byggt med lockpanelteknik. Vi gjorde en grov bedömning att vraket borde ha minst ett par hundra år på nacken.

Skrovsidan på vraket i Nyckelviken.

Jens styr ROV:en inifrån hytten.

 

Dag två stävade vi ut mot Rörsundsvik, södra Höggarnsfjärden. Anledningen var att dykare hade gett oss uppgifter om ett vrak där. Så vi blev intresserade att kika närmare på vraket. Vi bojade upp den angivna positionen och gick ner med ROV:n. När vi kom ner såg vi inget vrak, men när vi tittade på ROV:ens sonar kunde vi lokalisera vraket cirka 30-40 meter  nordost om nedstigningsplatsen.Vraket är sannolikt en pråm från början av 1900-talet. På babordssidan har pråmen har en skrovskada, som sannolikt gjort att den sjunkit snabbt. Denna typ av pråm bogserades ofta efter bogserbåtar, ibland kopplade man ihop flera pråmar. 

Förstäven på ett "nypåträffat" pråmvrak utanför Rörsundsvik, södra Höggarnsfjärden.

 

 

 

 

Till höger i bild en pråm liknande den nu upphittade. Foto från början av 1900-talet.

 

Efter två dagar på två olika trävrak är vi lite mer varma i kläderna inför vårens och sommarens äventyr. Men vi inser också att en dykare som har ett större siktfält, kan känna och enkelt kan ta prover är mer användbar, främst på grundare djup. Men trots att besiktning med ROV har sina begränsningar är det så mysigt att sitta inne i en varm hytt och vrakdyka att man bortser från dessa begränsningar!

En rapport från infrusna marinarkeologer

Vad gör arkeologer på vintern? Arkeologer arbetar en stor del på kontoret, speciellt när isen lagt sig även ute i Stockholms skärgård. Vi hade vårt sista dykuppdrag i början av december, sedan tog vi upp båten för vintern. Men vi hade tur att december inte var lika kall som för tre år sedan då båten frös fast och vi fick bryta lite is ut till öppet vatten.

Dykbåten fastfrusen utanför Sjöhistoriska museet, december 2012.
 

Sedan har vi fokuserat på att färdigställa arkeologiska rapporter för alla våra uppdrag 2015. Årets första rapport (2016:1) finns nu på vår rapportsida.Där liksom på Riksantikvarieämbetets "SAMLA"kommer det snart finnas fler rapporter från våra arkeologiska uppdrag under 2015 i norr (Luleå), söder (Karlskrona) och väster (Tjörn).

Sjöhistoriska museet (som är en del av Statens maritima museer) har under 2015 arbetat med flera organistationer inom projektet PRIMUS med det "digitala ekosystemet" kring PRIMUS och DigitaltMuseum. Primus Arkeologi är ett utvecklingsprojekt som avser att utöka och förbättra föremålförvaltningssystemet Primus, som kan hantera och förvalta information från arkeologiska undersökningar. Nu finns våra avslutade undersökningar från 2015 och framåt på data.arkeologi.org och fotografier som lagras i databasen PRIMUS presenteras även på DigitaltMuseum.

En skärmdump med marinarkeologiska bilder på DigitaltMuseum.

För övrigt är vintern en tid för dykutrustningen att servas och vi börjar så smått planera för våra första arkeologiska uppdrag i vår. Vi drar nog igång på allvar i mars, lite beroende på hur vintern fortskrider...

Hulda av Ven - en sjunken filmstjärna

Strax utanför Lilla Lökholmen nordost om Ornö i Stockholms skärgård ligger ett vrak som är ett populärt dykmål bland sportdykare. Fartyget som hette Hulda har en annorlunda och spännande historia.

Vid den gula R-markeringen ligger Hulda sjunken

Hulda var en skonert byggd 1895 i Pukavik i Blekinge på beställning av ett partrederi i Skillinge. Hon var 21 m lång och nästan 6 m bred och byggd i ek och furu på kravell. 1927 såldes hon till Falkenberg och ägare blev två skeppare som kallades Damma Gustaf och Bonnas Carl. Fem år senare sålde Dammas Gustaf sin del av fartyget till en annan skeppare i Falkenberg och ytterligare två senare sålde Bonnas Carl sin del, även han till en skeppare i Falkenberg. Samtidigt riggades Hulda om till galeas och hade sedan några år tillbaka även en motor installerad. Efter att 1937 sålts till Halmstad hamnade hon 1945 hos bröderna Nilsson på Ven där hon bland annat fraktade cement och sockerbetor.

Hulda vid kaj på Ven

1956 slutade Huldas karriär som fraktfartyg då Europafilm köpte henne till en filminspelning. ”Där möllorna gå” med Edvard Person som huvudrollsinnehavare skulle spelas in och några scener utspelades på en båtresa till Holland. Hulda seglades fram och tillbaka på Kielkanalen där hon filmades interiört och exteriört. Filmkritikerna var inte helt nöjda med filmen. En kritiker skrev ”Där möllorna gå är inte mycket till spelfilm utan mest en holländsk turistpropaganda”. En annan kritiker var ännu hårdare med orden ”Däst och seg som en nattstånden julgröt”.

Bioaffischen från Huldas första film

När Huldas medverkan i filmen var klar seglades hon upp till Stockholms skärgård där Europafilms ägare hade sommarställe på Stora Lökholmen. Hon lades mitt emot varvet i Dalarö men efter en kort tid blev hon påseglad. Skadorna var inte värre än att hon kunde repareras och hon seglades ut till Lilla Lökholmen.

Där blev Hulda liggande till hösten 1957 då en svår storm slet av hennes förliga förtöjning vilket gjorde att hon kantrade. Hon blev liggande i halvsjunket tillstånd fram till 1958 då hon medverkade i ytterligare en film. Denna gång "Enslingen i blåsväder", med Stig Järrel i huvudrollen som enslingen Johannes. I filmen "hittar" två av aktörerna ett fartyg som är på väg att sjunka.

Bioaffischen från Huldas andra film

För att kunna slutföra inspelningen behövde man även bilder på Hulda seglande. Eftersom det var omöjligt att få Hulda segelbar igen tog man hennes livbåt och byggde om den så att den skulle likna Hulda. Inte heller denna film fick några översvallande recensioner även om de var snällare än den första filmen.

Strax efter att inspelningen var klar sjönk Hulda i en höststorm. Hon lade sig på ca 9 meters djup, 50 m ost om Lilla Lökholmen. Vid dyk på henne idag kan man uppleva ett nästan helt intakt skrov. Även däcket är helt men överbyggnaden är raserad och ligger strax utanför vraket.

Hulda med fulla segel

Francis Cromie - en brittisk sjöhjältes lyckosamma dag

När Francis Cromie kvällen den 11 oktober 1915 somnade i sin koj på ubåten E19 kände han sig nog ganska nöjd med sin dag till sjöss. Ubåten och dess besättning med Cromie som befälhavare hade lyckats sänka fyra stora tyska malmlastade ångfartyg och jagat ett femte på grund.

 Francis Cromie. Okänd fotograf 

Francis Newton Allen Cromie föddes 1882 i Duncannon på Irland. Redan 1898 blev han kadett på Britannia Royal Naval College i Dartmouth i södra England. 1903 anmälde han sig till Royal Navy Submarine Services och blev en av de första befälhavarna på en ubåt. I augusti 1915 fick han ansvaret för ubåten E19 och en av hans första utmaningar som befälhavare blev att ta sig in i Östersjön tillsammans med fyra andra E-ubåtar. Den 10 september tog sig E19 in som sist av de fem. Efter ett antal misslyckade försök att sänka tyska fartyg startar Cromie jakten tidigt om morgonen måndagen den 11 oktober.

 

E19. Fotograf L. W. Benson

E19. L. W. Benson

Strax efter klockan 07.00 får han syn på ett fartyg och E19 sätter full fart för att stoppa det. Väl framme kräver Cromie att få se skeppspapperen. Han kan konstatera att fartyget är tyskt och heter Walter Leonhardt. Hon är lastad med malm på väg till tyska krigsindustrin. Han beordrar besättningen att snabbt plocka ihop sina personliga ägodelar och sen ta plats i livbåtarna då fartyget skall sänkas.

Cromie hade dagen innan lärt sig en nyttig läxa. E19 hade stoppat den tyska malmångaren Luleå och bestämt sig för att sänka den med hjälp av torpeder. Efter att besättningen lämnat fartyget sköt E19 fyra torpeder utan att lyckas sänka henne. Två torpeder missade fartyget, en träffade men exploderade inte och den sista visade sig ha fel på gyrot så den vände tillbaka mot ubåten och passerade endast 15 meter ifrån. Med denna lärdom bestämdes att Walter Leonhardt skulle sänkas genom att ta bort locken på cirkulationspumpen, öppna bottenventilerna samt fästa en mindre sprängladdning i akterskeppet. Problem uppstod då sprängladdningen inte exploderade. Istället fick man åter borda Walter Leonhardt för att placera ut en ny laddning. Inte förrän klockan 11.15 sjönk fartyget. Ångarens besättning togs upp av den förbipasserande svensk ångaren Fernebo.

I samma stund som fartyget sjunker spanar Cromie in ett nytt möjligt offer. Germania, som fartyget heter, anar dock oråd och försöker fly upp i Kalmarsund. E19 skjuter varningsskott som befälhavaren på Germania ignorerar. I den stressade situation som uppstår går Germania på grund utanför Björkeskär. Man kan ju konstatera att det neutrala Sveriges territorium inte stoppade E19 i sin jakt på tyska fartyg.

E19 glider försiktigt upp längs med Germania och genomför en bordning. Man försöker få Germania flott för att kunna sänka henne på djupt vatten men misslyckas. Istället genomför ubåtsbesättningen en mindre plundring av fartyget inför ögonen på den tyska besättningen. Matvaror, förtöjningstross och en del personliga tillhörigheter tar man med sig när man klockan 13.00 lämnar haveristen. Man avslutar besöket med att spränga en krutladdning i Germanias aktre lastrum.

Återigen får man genast syn på ett nytt fartyg och skyndar iväg för att stoppa och borda. Skeppspapperna visar åter att det är ett tyskt malmlastat fartyg med namnet Gutrune. Besättningen beordras i livbåtarna och ubåtsbesättningen går ombord för att öppna cirkulationspumpar och bottenventiler. Fartygsbesättningen tas återigen upp av ett förbipasserande svenskt fartyg. Den här gången är det ångaren Baltia som passerar.

Gutrune

Gutrune. Okänd fotograf.

För att skynda på förloppet skjuter man även fyra granater i fartygets vattenlinje, men trots det vill inte fartyget sjunka. Samtidigt ser Cromie att ytterligare ett fartyg närmar sig. Det är den tyska malmångaren Director Reppenhagen som blir Cromies fjärde offer. Besättningen beordras i livbåtarna och tas senare upp av det tredje svenska fartyget, ångaren Märta, som passerar förbi i området.

Man öppnar snabbt bottenventilerna och tar bort locken på cirkulationspumpen vilket ger omedelbar effekt. Director Reppenhagen sjunker snabbt utan några komplikationer. 30 minuter senare, klockan 17.30 sjunker till slut även Gutrune. Cromie känner sig rätt nöjd men han är ännu inte klar med dagens aktiviteter.

Dagens femte tyska ångare gör entré i form av den nästan 120 meter långa Nicomedia. Klockan 18.00 skjuter E19 två varningsskott och ångaren stoppar. Man sänder över skeppspapperen och Cromie beslutar att ångaren skall sänkas. Man ger besättningen 15 minuter på sig att samla ihop tillhörigheter och gå i livbåtarna. I ett försök att blidka ubåtsmännen bjuder den tyska besättningen sina övermän på öl. En hel tunna skickas över till ubåten. Det hjälper inte utan istället öppnas bottenventilerna och cirkulationspumpana samtidigt som man placerar ut sprängmedel. Klockan 19.30 sjunker Nicomedia.

Nicomedia 

Nicomedia. Okänd fotograf.

Nicomedias tre livbåtar landar senare i Blekinge och på Öland. E19 lyckades alltså med konststycket att på mindre än 13 timmar sänka 4 stora ångfartyg och jaga ett femte på grund utan att en enda person skadades eller omkom.

Det blev ett efterspel vad gäller det grundstötta fartyget Germania då ubåtens aktiviteter skedde på neutralt vatten. Tyskland, Sverige och England utväxlade en lång rad diplomatiska noter om händelsen. England hävdade att kanonskotten mot Germania endast sköts för att varna det tyska fartyget för de grund man var på väg mot. Explosionen som inträffade i fartyget menade engelsmännen var ett resultat av att kallt vatten trängde in till den heta ångpannan. Svenska regeringen trodde inte på förklaringarna, i synnerhet då det fanns bevismaterial i form av stubintråd. Efter en del diskussioner slutade Germania-affären med att engelsmännen tvingades återlämna de tagna föremålen samt pengar för det tagna köttet.

Hur gick det då för hjälten Francis Cromie. 1917 sändes de engelska ubåtsmännen hem landvägen till England. Dock inte Cromie som istället utsågs till militärattaché i Petrograd, (nuvarande Sankt Petersburg). Den 31 augusti, dagen efter att revolutionären Fanny Kaplan hade försökt mörda Lenin, utbröt det oroligheter utanför den engelska ambassaden i Petrograd. Under dessa oroligheter trängde en grupp bolsjeviksoldater in i ambassaden och sköt Cromie till döds då han försvarade ambassadpersonalen mot angriparna.

Postumt fick Cromies hustru ta emot Distinguished Service Order (DSO), en av landets förnämsta krigsdekorationer.

DSODistinguished Service Order