Dykguidesutbildning i Dalarö skeppsvraksområde

 

Inför den planerade invigningen av Dalarö skeppsvraksområde lördagen den 17 maj 2014, erbjuder Riksantikvarieämbetet (RAÄ) och Statens maritima museer (SMM) sportdykare, egna företagare och ROV piloter en möjlighet att till en kostnad av 2000 (inkl. moms) kronor få en dykguidesutbildning. Utbildningen är uppdelad i en teori- och en praktik del. Utbildningen är en förutsättning för att kunna leda dyk/ROV- guidning på Jutholmsvraket, Dalarövraket och vraket efter Anna Maria. Genom kulturreservatsbildningen i Dalarö blir det möjligt för utbildade dykguider att leda dykutfärder på dessa vrak. Utbildningen syftar till att ge en allmän kunskap om svensk kulturmiljövård, om Dalarös och vrakens historia och hur du som dykguide ska kunna leda dykningar på vraken på ett sätt som både skyddar vraken och som ger besökande dykare en bra dykupplevelse. Utbildningen riktar sig främst mot aktörer som har för avsikt att bedriva verksamhet där detta kan ingå.

I anmälan ska bifogas personuppgifter och kopia/pdf på dykcertifikat. För att bli antagen till utbildningen krävs certifikat motsvarande PADI Divemaster, CMAS *** eller likvärdigt för ROV. Antalet platser är begränsat till 10 personer, så anmäl dig i god tid. Utbildningen är den första av flera som kommer under de närmsta tre åren. Teoridelen äger rum på Vasa museet onsdagen den 2 april mellan klockan 0900-1600. Deltagarna står själva lunch, men vi bjuder på fika. Praktikdelen kommer utföras på Dalarövraket i Dalarö under första veckan i maj. Mer information om exakt datum, tid och plats kommer under teoridelen.

 

Anmälan senast den 16 mars till jim.hansson@maritima.se


Preliminärt schema teoridelen:


09.00 Samling (med kaffe)
09.20 Inledning- Erik Josefsson, Haninge kommun

09.30 Utbildningens syfte– Nina Eklöf, SMM
09.50 Hur fungerar svensk kulturmiljövård? – Peter Norman, RAÄ
10.35 Varför är kulturarvet viktigt? – Jens Lindström, SMM
11.05 Hotbilder mot kulturarvet under vatten – Jim Hansson, SMM
11.30 Lunch
12.30 Skeppsvrak och marinarkeologi – Jens Lindström, SMM
13.00 Dalaröområdets historia och skeppsvrak – Jim Hansson, SMM
13.45 Rollen som dykguide i ett besökarperspektiv – Nina Eklöf, SMM
14.15 Kaffe
14.45–15.30 Hur dykning på Dalarövraket, Jutholmsvraket och vraket efter Anna-Maria ska bedrivas och rapporteras – Jim Hansson och Jens Lindström, SMM
15.30–16.00 Frågor och avslutning

Sjöspöket och Gustav III:s mystiska katamaran

År 1790 försökte en skotte vid namn Patrick Miller sälja ett fartygsprojekt till den svenske kungen Gustav III. Fartyget var fantastiskt både till storlek och konstruktion och kallades för Sjöspöket, eller The Sea Ghost. Fartyget kom dock aldrig att byggas, däremot en mindre variant efter samma princip med namnet Experiment of Leith.

Sjöspöket och Experiment of Leith har varit kända sedan tidigare, men de är märkligt lite omskrivna. Källor har dessutom gjort gällande att Experiment of Leith höggs upp eller sjönk i Sankt Petersburg, men det har nu visat sig att hon sänktes mitt i Stockholm!

Millers Sjöspöket var tänkt att bli ett 74 meter långt fartyg, 19 meter brett och med ett djupgående på fem meter. Framdriften skulle bestå av skovelhjul som drevs via flera gångspel som var placerade i de bägge skroven. Dessutom skulle fartyget vara bestyckat med 144 kanoner placerade på tre däck.

En bortskämd elefant och ingen loppa

Fredrik Henrik af Chapman underkände i en skrivelse till kungen Sjöspökets konstruktion och att ett sådant skepp inte skulle kunna vara ändamålsenligt som stridsfartyg för de svenska sjöstridskrafterna. Af Chapman avslutar sin skrivelse:

"En invention med 2ne bottnar är alldeles riktig när den appliceras där den kan, eller bör, appliceras, det vill så mycket säga, att den kan aldrig appliceras vid annat tillfälle än där föga eller så tillsägandes ingen tyngd är, såsom små fartyg med en eller 2ne män uti, så att en ringa del av fartyget är uti vattnet, men får likväl styvhet att kunna föra segel medelst de 2ne bottnarnas avstånd från varandra, så att resistansen mot vattnet blir ringa i proportion mot segelarean varav fartyget bör segla mycket fort; men att efter denna idé vill tillskapa ett stort bestyckat örlogsskepp, är just detsamma som att vilja giva åt en elefant samma skapnad som en loppa för att kunna hoppa 100 gånger dess höjd upp i vädret, men det blir slutligen en bortskämd elefant och ingen loppa."

Samtidigt som af Chapman författade sin skrivelse hade dock överste Michael Ankarsvärd redan fått konungens uppdrag att motta Experiment of Leith, som kungen fått som gåva av Miller som en prototyp till Sjöspöket. Experiment of Leith förtöjdes vid Skeppsholmen i Stockholm.

Experiment of Leith var 32 meter lång över däck, bredden av varje skrov 3,7 meter, största bredd 9,7 meter, djupgående 2,1 meter. Skovelhjulen, som var fyra alternativt fem till antalet, hade en diameter på 2,1 meter och drevs med koniska växlar för kraftöverföring via två gångspel. Gångspelen drevs av manskapet ombord och farten uppgavs till 4,3 knop.

Gustav III hade vid detta tillfälle inte möjlighet att engagera sig vidare i Millers projekt, dessutom förlitade han sig sannolikt också på af Chapmans analys.

En gulddosa med kålrötter som tack

Kungen skrev dock den 20 maj 1791 ett tackbrev till Miller där han prisade hans geni och tackade för att han erbjudits Millers tjänster. Som bevis på kungens tacksamhet överlämnades brevet till Miller av den svenska envoyén i London tillsammans med en snusdosa i guld. På undersidan av dosan var en miniatyr målad föreställande Experiment of Leith förtöjd invid östra Skeppsholmen i Stockholm med Galärvarvet i bakgrunden. 

Snusdosan innehöll även ett litet paket med kålrotsfrön. Millers största intresse, efter konstruerandet av tvåbottnade båtar, var agrikultur som han med stor framgång bedrev vid sitt gods Dalswinton. Av dessa frön, planterade vid Dalswinton, spred sig kålroten i Skottland under namnet ”swede” och äts fortfarande idag tillsammans med den skotska nationalrätten ”haggis”!

Fartyget faller i glömska och sänks efter kungens död

När kungen dog 1792 föll fartyget snart i glömska. I en tidningsnotis 1795 får vi förklaringen till Experiment of Leiths vidare öden efter kungens död:

”Kungl. Maj:ts skepp” Experiment of Leith, sänktes ytterst vid en vid Fredrikshov anlagd brygga avsedd för den kungliga vedgården sommaren 1794. I notisen berättas vidare att "Fartyget på försök af en Skottländsk Gentleman uppbyggt med fem master, twenne parallelle kölar och lika många styren, har det mellan båda bottnarna en art wattenhjul, hwarmed fartyget i händelse af lugn eller motväder skulle kunna framros. Det kom hit 1790 och har sedan legat vid Skeppsholmen bland andra Kongl. Maj:ts och Kronans Fartyg, tills det förliden sommar på berörde sätt användes."

Fartyget kom således att sänkas mitt i Stockholm, strax väster om nuvarande Djurgårdsbrons norra landfäste.

Ett projekt före sin tid

Skovelhjulsdriftens fördelar i fartyg skulle först göra sig påminda då tekniken hade utvecklats ytterligare genom ångmaskinsdriften, vilket i Sveriges skedde först genom Samuel Owen. Det tog dock en lång tid innan flottan byggde sina första ångdrivna fartyg.

(En fördjupad artikel om ovanstående händelser kommer att publiceras i kommande nummer av Forum Navale.)

Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska

Lyssna på reportaget om Gustav III:s mystiska katamaran i P1 Vetenskapsradion Historia

 

Skurubron

Trafikverket planerar för en ny bro över Skurusundet, precis söder om dagens bro. Planen är att bron skall börja byggas under 2016 och bli färdig 2021.

Med anledning av detta har länsstyrelsen beslutat om en arkeologisk utredning. På land utförs den av Arkeologistik AB, med Sjöhistoriska som samarbetspartner för den marinarkeologiska delen. I det första steget har vi gjort en sonarkartering och vi påträffade flera intressanta objekt, flera små båtlämningar samt en större fartygslämning.

Den större fartygslämningen ser av sonarbilderna att döma ut att vara byggd i trä, med vrakdelar runtomkring. Längden är cirka 25 meter och bredden cirka 7 meter. Baserat på sonarbilden tolkar vi lämningen som ett segelfartyg eller ”pråm” med en sannolik datering till perioden 1700-1900.

Förutom den större fartygslämningen såg vi fyra objekt norr om bron i en fin kvadrat. Dessa objekt tolkade vi först i båten som stenkistor, olika teorier flödade medans vi karterade resten av området. Hemma på kontoret började vi kika igen på historiska kartor och bilder. Vi kunde då se att från 1832 till runt 1915 då dagens bro byggdes fanns det en flottbro i trä.


Gustafsberg III passerar Skuru gamla bro (Foto mot söder,innan 1915). Fotograf okänd. Sjöhistoriska museet Fo216144.

Det vi nu tror är att dessa stenkistor kan ha ett samband med någon av de två generationer broar som byggdes under 1800-talet. Vid en eventuell kommande utredning får vi nog svar på alla dessa gåtor...

Sista veckan på Beckholmen och mysteriet med rottingkorgarna.

Nu är vi färdiga med de marinarkeologiska undersökningarna kring Beckholmen. Den sista veckan dök vi söder och väster om ön och dessa områden skiljde sig markant i jämförelse med den östra sidan av ön.

Vikinglines Gabriella tuffar förbi utanför södra Beckholmen. Man känner sig ganska liten i jämförelse. Foto: Jens Lindström

På den östra sidan varierade vattendjupet mellan en och tio meter och det var ljust och sikten var på sina ställen hela tre meter(!) vilket får anses vara mycket bra för att vara i centrala Stockholm. Utanför framförallt västra Beckholmen var situationen en helt annan. I början av 1920-talet när man byggde den så kallade G5-dockan på den västa sidan av ön använde man den bortsprängda stenen för att fylla ut den västra sidan av ön. Från stranden och ut till den plana lerbottnen sluttar botten därför kraftigt ner till ca 15-20 meters djup och där nere är det mörkt och sikten knappt en meter! Vissa av stenarna som använts vid utfyllnaden är enorma, en del stora som mindre personbilar. Mellan stenarna finns det gott om håligheter där framförallt abborrar verkar stortrivas. Med anledning av sprängstenen, där vi garanterat inte skulle hitta något av arkeologiskt värde, koncentrade vi dykningarna till bottenområdet vid övergången mellan sprängstenen och den ursprungliga lerbotten.

Redan första dagen påträffade Trevor något märkligt. En gammal rottingkorg, halvt nedsjunken i den mjuka botten på 13 meters djup. Inget märkvärdigt fynd kanske men vi hittade en till och en till... Till slut hade vi hittat upp emot tio stycken olika varianter på rottingkorgar av äldre modell spridda inom hela undersökningsområdet. Aldrig tidigare har vi träffat på denna fyndkategori och genast så började vi spekulera i vad det kunde betyda.

Två av rottingkorgarna som påträffades på lerbottnen väster om Beckholmen. Foto: Jens Lindström

Återigen fick vi värdefulla tips från kollegor på museet. Helt säkert är att rottingkorgarna använts vid lastning och lossning av olika typer av gods. Vad för slags gods kan man diskutera men det troligaste är nog att man använt dessa vid lastning av kol på ångbåtar och när korgarna var uttjänta slängde man dem helt enkelt i sjön. Det märkliga är bara att vi aldrig tidigare träffat på denna typ av korgar när vi dykt i Stockholms hamn och här har vi hittat tio stycken inom ett ganska begränsat område. Om du som läser det här har någon annan förklaring så tar vi tacksamt emot den!

På nocken av Djurgårdslandet, där nöjesparken Gröna lund nu breder ut sig, låg ett stort upplag av stenkol från 1860-talet och långt in på 1900-talet. På bilden nedan ser vi ett tjugotal kolpråmar som ligger och trängs utanför Gröna lund, på exakt samma plats där vi idag hittar åkattraktionen Bläckfisken!

Vy från 1928 över Djurgårdsstaden, Djurgårdsvarvet och Gröna lund. Källa: www.stockholmskallan.se 

Fyndet av rottingkorgarna kanske inte är så märkvärdigt i ett historiskt perspektiv. Det är ju inte så att vi kommer att behöva skriva om Stockholms historia men de ger ändå en bild av ett helt annat Stockholm än det Stockholm vi känner idag. Ångbåtstrafikens betydelse för Stockholm kan inte nog överdrivas. Innan järnväg och tunnelbana fanns var det till sjöss man fraktade folk och gods. Hanteringen av stenkol var dessutom en mycket smutsig verksamhet som helst ville hålla utanför stadens centrum vilket man ansåg Beckholmen gjorde. Medan man idag, i samråd med skönhetsråd och stadsarkitekter, anstränger sig till det yttersta för att piffa till och sopa bort spåren av dessa smutsiga industriområden finns spåren kvar på botten. Och botten, ja den är definitivt oretuscherad!

Micke och Trevor poserar i vattnet framför Bläckfisken utanför Gröna lund. Foto: Jens Lindström