Sjöspöket och Gustav III:s mystiska katamaran

År 1790 försökte en skotte vid namn Patrick Miller sälja ett fartygsprojekt till den svenske kungen Gustav III. Fartyget var fantastiskt både till storlek och konstruktion och kallades för Sjöspöket, eller The Sea Ghost. Fartyget kom dock aldrig att byggas, däremot en mindre variant efter samma princip med namnet Experiment of Leith.

Sjöspöket och Experiment of Leith har varit kända sedan tidigare, men de är märkligt lite omskrivna. Källor har dessutom gjort gällande att Experiment of Leith höggs upp eller sjönk i Sankt Petersburg, men det har nu visat sig att hon sänktes mitt i Stockholm!

Millers Sjöspöket var tänkt att bli ett 74 meter långt fartyg, 19 meter brett och med ett djupgående på fem meter. Framdriften skulle bestå av skovelhjul som drevs via flera gångspel som var placerade i de bägge skroven. Dessutom skulle fartyget vara bestyckat med 144 kanoner placerade på tre däck.

En bortskämd elefant och ingen loppa

Fredrik Henrik af Chapman underkände i en skrivelse till kungen Sjöspökets konstruktion och att ett sådant skepp inte skulle kunna vara ändamålsenligt som stridsfartyg för de svenska sjöstridskrafterna. Af Chapman avslutar sin skrivelse:

"En invention med 2ne bottnar är alldeles riktig när den appliceras där den kan, eller bör, appliceras, det vill så mycket säga, att den kan aldrig appliceras vid annat tillfälle än där föga eller så tillsägandes ingen tyngd är, såsom små fartyg med en eller 2ne män uti, så att en ringa del av fartyget är uti vattnet, men får likväl styvhet att kunna föra segel medelst de 2ne bottnarnas avstånd från varandra, så att resistansen mot vattnet blir ringa i proportion mot segelarean varav fartyget bör segla mycket fort; men att efter denna idé vill tillskapa ett stort bestyckat örlogsskepp, är just detsamma som att vilja giva åt en elefant samma skapnad som en loppa för att kunna hoppa 100 gånger dess höjd upp i vädret, men det blir slutligen en bortskämd elefant och ingen loppa."

Samtidigt som af Chapman författade sin skrivelse hade dock överste Michael Ankarsvärd redan fått konungens uppdrag att motta Experiment of Leith, som kungen fått som gåva av Miller som en prototyp till Sjöspöket. Experiment of Leith förtöjdes vid Skeppsholmen i Stockholm.

Experiment of Leith var 32 meter lång över däck, bredden av varje skrov 3,7 meter, största bredd 9,7 meter, djupgående 2,1 meter. Skovelhjulen, som var fyra alternativt fem till antalet, hade en diameter på 2,1 meter och drevs med koniska växlar för kraftöverföring via två gångspel. Gångspelen drevs av manskapet ombord och farten uppgavs till 4,3 knop.

Gustav III hade vid detta tillfälle inte möjlighet att engagera sig vidare i Millers projekt, dessutom förlitade han sig sannolikt också på af Chapmans analys.

En gulddosa med kålrötter som tack

Kungen skrev dock den 20 maj 1791 ett tackbrev till Miller där han prisade hans geni och tackade för att han erbjudits Millers tjänster. Som bevis på kungens tacksamhet överlämnades brevet till Miller av den svenska envoyén i London tillsammans med en snusdosa i guld. På undersidan av dosan var en miniatyr målad föreställande Experiment of Leith förtöjd invid östra Skeppsholmen i Stockholm med Galärvarvet i bakgrunden. 

Snusdosan innehöll även ett litet paket med kålrotsfrön. Millers största intresse, efter konstruerandet av tvåbottnade båtar, var agrikultur som han med stor framgång bedrev vid sitt gods Dalswinton. Av dessa frön, planterade vid Dalswinton, spred sig kålroten i Skottland under namnet ”swede” och äts fortfarande idag tillsammans med den skotska nationalrätten ”haggis”!

Fartyget faller i glömska och sänks efter kungens död

När kungen dog 1792 föll fartyget snart i glömska. I en tidningsnotis 1795 får vi förklaringen till Experiment of Leiths vidare öden efter kungens död:

”Kungl. Maj:ts skepp” Experiment of Leith, sänktes ytterst vid en vid Fredrikshov anlagd brygga avsedd för den kungliga vedgården sommaren 1794. I notisen berättas vidare att "Fartyget på försök af en Skottländsk Gentleman uppbyggt med fem master, twenne parallelle kölar och lika många styren, har det mellan båda bottnarna en art wattenhjul, hwarmed fartyget i händelse af lugn eller motväder skulle kunna framros. Det kom hit 1790 och har sedan legat vid Skeppsholmen bland andra Kongl. Maj:ts och Kronans Fartyg, tills det förliden sommar på berörde sätt användes."

Fartyget kom således att sänkas mitt i Stockholm, strax väster om nuvarande Djurgårdsbrons norra landfäste.

Ett projekt före sin tid

Skovelhjulsdriftens fördelar i fartyg skulle först göra sig påminda då tekniken hade utvecklats ytterligare genom ångmaskinsdriften, vilket i Sveriges skedde först genom Samuel Owen. Det tog dock en lång tid innan flottan byggde sina första ångdrivna fartyg.

(En fördjupad artikel om ovanstående händelser kommer att publiceras i kommande nummer av Forum Navale.)

Foto: Anneli Karlsson, Sjöhistoriska

Lyssna på reportaget om Gustav III:s mystiska katamaran i P1 Vetenskapsradion Historia

 

Skurubron

Trafikverket planerar för en ny bro över Skurusundet, precis söder om dagens bro. Planen är att bron skall börja byggas under 2016 och bli färdig 2021.

Med anledning av detta har länsstyrelsen beslutat om en arkeologisk utredning. På land utförs den av Arkeologistik AB, med Sjöhistoriska som samarbetspartner för den marinarkeologiska delen. I det första steget har vi gjort en sonarkartering och vi påträffade flera intressanta objekt, flera små båtlämningar samt en större fartygslämning.

Den större fartygslämningen ser av sonarbilderna att döma ut att vara byggd i trä, med vrakdelar runtomkring. Längden är cirka 25 meter och bredden cirka 7 meter. Baserat på sonarbilden tolkar vi lämningen som ett segelfartyg eller ”pråm” med en sannolik datering till perioden 1700-1900.

Förutom den större fartygslämningen såg vi fyra objekt norr om bron i en fin kvadrat. Dessa objekt tolkade vi först i båten som stenkistor, olika teorier flödade medans vi karterade resten av området. Hemma på kontoret började vi kika igen på historiska kartor och bilder. Vi kunde då se att från 1832 till runt 1915 då dagens bro byggdes fanns det en flottbro i trä.


Gustafsberg III passerar Skuru gamla bro (Foto mot söder,innan 1915). Fotograf okänd. Sjöhistoriska museet Fo216144.

Det vi nu tror är att dessa stenkistor kan ha ett samband med någon av de två generationer broar som byggdes under 1800-talet. Vid en eventuell kommande utredning får vi nog svar på alla dessa gåtor...

Sista veckan på Beckholmen och mysteriet med rottingkorgarna.

Nu är vi färdiga med de marinarkeologiska undersökningarna kring Beckholmen. Den sista veckan dök vi söder och väster om ön och dessa områden skiljde sig markant i jämförelse med den östra sidan av ön.

Vikinglines Gabriella tuffar förbi utanför södra Beckholmen. Man känner sig ganska liten i jämförelse. Foto: Jens Lindström

På den östra sidan varierade vattendjupet mellan en och tio meter och det var ljust och sikten var på sina ställen hela tre meter(!) vilket får anses vara mycket bra för att vara i centrala Stockholm. Utanför framförallt västra Beckholmen var situationen en helt annan. I början av 1920-talet när man byggde den så kallade G5-dockan på den västa sidan av ön använde man den bortsprängda stenen för att fylla ut den västra sidan av ön. Från stranden och ut till den plana lerbottnen sluttar botten därför kraftigt ner till ca 15-20 meters djup och där nere är det mörkt och sikten knappt en meter! Vissa av stenarna som använts vid utfyllnaden är enorma, en del stora som mindre personbilar. Mellan stenarna finns det gott om håligheter där framförallt abborrar verkar stortrivas. Med anledning av sprängstenen, där vi garanterat inte skulle hitta något av arkeologiskt värde, koncentrade vi dykningarna till bottenområdet vid övergången mellan sprängstenen och den ursprungliga lerbotten.

Redan första dagen påträffade Trevor något märkligt. En gammal rottingkorg, halvt nedsjunken i den mjuka botten på 13 meters djup. Inget märkvärdigt fynd kanske men vi hittade en till och en till... Till slut hade vi hittat upp emot tio stycken olika varianter på rottingkorgar av äldre modell spridda inom hela undersökningsområdet. Aldrig tidigare har vi träffat på denna fyndkategori och genast så började vi spekulera i vad det kunde betyda.

Två av rottingkorgarna som påträffades på lerbottnen väster om Beckholmen. Foto: Jens Lindström

Återigen fick vi värdefulla tips från kollegor på museet. Helt säkert är att rottingkorgarna använts vid lastning och lossning av olika typer av gods. Vad för slags gods kan man diskutera men det troligaste är nog att man använt dessa vid lastning av kol på ångbåtar och när korgarna var uttjänta slängde man dem helt enkelt i sjön. Det märkliga är bara att vi aldrig tidigare träffat på denna typ av korgar när vi dykt i Stockholms hamn och här har vi hittat tio stycken inom ett ganska begränsat område. Om du som läser det här har någon annan förklaring så tar vi tacksamt emot den!

På nocken av Djurgårdslandet, där nöjesparken Gröna lund nu breder ut sig, låg ett stort upplag av stenkol från 1860-talet och långt in på 1900-talet. På bilden nedan ser vi ett tjugotal kolpråmar som ligger och trängs utanför Gröna lund, på exakt samma plats där vi idag hittar åkattraktionen Bläckfisken!

Vy från 1928 över Djurgårdsstaden, Djurgårdsvarvet och Gröna lund. Källa: www.stockholmskallan.se 

Fyndet av rottingkorgarna kanske inte är så märkvärdigt i ett historiskt perspektiv. Det är ju inte så att vi kommer att behöva skriva om Stockholms historia men de ger ändå en bild av ett helt annat Stockholm än det Stockholm vi känner idag. Ångbåtstrafikens betydelse för Stockholm kan inte nog överdrivas. Innan järnväg och tunnelbana fanns var det till sjöss man fraktade folk och gods. Hanteringen av stenkol var dessutom en mycket smutsig verksamhet som helst ville hålla utanför stadens centrum vilket man ansåg Beckholmen gjorde. Medan man idag, i samråd med skönhetsråd och stadsarkitekter, anstränger sig till det yttersta för att piffa till och sopa bort spåren av dessa smutsiga industriområden finns spåren kvar på botten. Och botten, ja den är definitivt oretuscherad!

Micke och Trevor poserar i vattnet framför Bläckfisken utanför Gröna lund. Foto: Jens Lindström

Stålpråmen i Ryssviken

Följande blogginlägg är en fortsättning på min tidigare blogg (28 oktober 2013) om våra undersökningar kring Beckholmen.

Vi har nu haft två veckors uppehåll från dykningarna kring Beckholmen. Nästa vecka kommer vi att återuppta undersökningarna och vi påbörjar då etapp två som omfattar botten söder och väster om Beckholmen. Förutom det rent arkeologiska inventeringsarbetet så har vi även fått i uppgift av vår uppdragsgivare Sweco att fotodokumentera botten och bottenvegetation inom stora delar av undersökningsområdet.

Under den sista dagen av etapp ett, som jag bloggade om förra gången, fick vi tillfälle att kika på ett vrak som vi länge känt till men inte vetat så mycket om. Under det sista videofilmsdyket under etapp ett dog plötsligt vår videokamera. Batteriet var slut och det behövde laddas i minst en halvtimme. I väntan på att batteriet skulle laddas bad jag Trevor och Micke att ”släpa” bort mig till det stora vraket som vi länge känt till men aldrig tidigare dykt på. Vraket ligger i Ryssviken ungefär mitt emellan Beckholmen och Valdemarsudde och vi har länge misstänkt att det rör sig om en gammal stålpråm som sänkts på platsen. Vraket är till och med utmärkt med svartgula grundprickar på grund av att vattendjupet över vraket bara är två meter. Vi visste sen tidigare att vraket var omkring 40 meter långt och att det reser sig fem meter över omgivande botten. Förra året provkörde vi vår nya side scan sonar över vraket och vi fick riktigt häftiga sonarbilder där man tydligt kunde detaljer som reling etc.

Länk till Fornsök: http://www.fmis.raa.se/cocoon/fornsok/search.html?tab=3&page=1&objektid=12000000137612

Bilden till vänster är en side scan sonarbild som visar det stora vraket i Ryssviken. Bilden till höger är tagen med en så kallad ”down scan” som avtecknar botten direkt under båten.

Jag lämnade ytan och sjönk sakta ner mot botten. Av någon konstig anledning så var sikten här betydligt sämre än utanför Beckholmen. På sju meters djup var sikten inte mer än en halv meter och det var riktigt mörkt och murrigt. Trots att vraket är så stort så lyckades jag hamna utanför på den dyiga botten. Jag började treva mig fram i den dåliga sikten och efter några minuters trevande blev det ännu mörkare runt omkring mig. Jag insåg att jag började närma mig vraket och tillslut var jag framme vid den rostiga skrovsidan. Det kändes tryggt. Jag började sakta följa skrovsidan upp mot relingen men plötsligt tog det stopp och det visade sig att jag hade jag ett tak ovanför huvudet!? Va! Så här ska inte vrak se ut! Jag backade ut igen tills jag hade fritt vatten ovanför huvudet och avbröt dyket efter att jag lyckats undvika flera kraftiga järnbalkar som stack ut lite här och där från skrovet. Huga vilket otrevligt vrak!

Tillbaka på kontoret berättade Micke för vår ångbåtsexpert C-G Olsson om vraket och efter lite efterforskningar i vårt digitala arkiv hittade han uppgifter om ett vrak som skulle kunna stämma in på vårt ”signalement”. Det visade sig att det där taket på utsidan av skrovet förmodligen var loftgångar på ett äldre fartyg som byggts om till logementsfartyg (boendebåt). C-G fick även fram ett namn på en ångbåt som byggts på varvet i Oskarshamn år 1872.

 

Ångfartyget Aros degraderad till logementsfartyg (boendebåt). Bilden tagen någon gång efter 1950.Foto: Bo Palmqvist

Fartyget i fråga heter Aros och mellan 1873 och 1950 trafikerade hon under varierande ägareförhållanden i huvudsak Mälaren. Aros första år på Mälaren slutade dramatiskt. Under en nattur mellan Stockholm och Västerås den 28 maj 1873 gick hon på grund vid Bockholmssundet, tog in vatten och blev till slut liggandes halvsjunken. Hon bärgades kort därefter och efter reparation sattes hon åter in i trafik. 1950 byggdes hon om till logementsfartyg och någon gång under 1980/90-talet hamnade hon återigen på botten efter en mer än 100 år lång karriär. Kanske för gott denna gång..

Ångfartyget Aros under sin glans dagar i början av 1920-talet. Fotograf okänd.

Så nu vet ni det. Det är inte bara en gammal rostig pråm som ligger och skräpar där på botten i Ryssviken utan det en gång så stolta och en gång så vackra ångfartyget Aros!

 Vill du läsa mer om Aros öde kan du klicka på länken nedan.          

http://www.sjohistoriska.se/sv/Fordjupning/MarketStore/Foto/?msobjid=30655&Origin=SM