Maritima Birka - djupdykning i vikingatiden

Nu har vi publicerat en video om årets utgrävningar på Birka! Ta 5 minuter och 42 sekunder av din tid och dröm dig tillbaka till vikingatiden! Filmen finns även på YouTube.

 

The Sea Giveth and the Sea Taketh Away

Mike Moloney är vår förste gästbloggare från Canada och han har varit med oss under större delen av fältperioden här ute på Birka i år. Till vardags håller han på att avsluta sina doktorandstudier om livet ombord på krigskepp under 1500-1700 talen. Under åren han har deltagit i flera marinarkeologiska undersökningar både i Canada och i England och nu även i Sverige. 

Bild av dykplattformen tagen av dykare i vattenytan. Foto: Silas Sokulu

A professor of maritime archaeology, who taught me during my master’s degree, once said that, “The greatest fallacy of maritime archaeology is that it is just as easy as terrestrial archaeology.” This may seem like a bit of a cop out, but time and time again it is proven that the practice of trying to reproduce the same, exact, scientific results as a land excavation stretches the bounds of science and engineering for a maritime archaeologist. However, the results are worth it, and this year’s underwater excavations at Birka are no exception.

We have opened a 2m by 3m excavation trench. This will take us the full length of the 21 day project to complete, which by land standards is quite slow. A crew of ten archaeologists on land would expect to excavate about 10 square meters per day. Our crew of diving archaeologists will have averaged approximately 8 hours underwater per day, over the course of the project, and have excavated 2/3 of what the same land crew could do in a day, by the end of the project. This throws into stark relief some of the difficulties associated with conducting excavations underwater.

The two major constraints of underwater excavation are time and accessibility. Through the wonders of surface supplied air we are able to manage the time factor, allowing diver’s to work virtually indefinitely, or as long as their bodies can withstand the cold. Accessibility is usually a bit harder to control and depends heavily on weather and water conditions. A pleasant dive can quickly turn into a turbulent, dark mess. A strong wind, current, or boat can often toss the diver around the grid or restrict his or her visibility to virtually millimeters. But despite these challenges this environment offers us a few bonuses other archaeologists can only dream of. We float over the site, anchored by an excavation scaffold, nimbly jumping from one side to the next without disturbing the archaeology. Using water dredges we are able to lower ourselves slowly over the site and gently wave away sediment without ever touching the delicate artifacts. The nature of the underwater environment also has the benefit of preserving for us organic artifacts that would never have survived the test of time on land. A thousand year old rope, leather shoe, textile, or piece of wood can emerge from the sediment as if brand new. These items would be lost to history if it were not for the water that protects them.

In this way the practice of excavating underwater can be at one moment the most frustrating thing an archaeologist can experience, and the next moment the ecstatic unearthing of an artifact virtually untouched by time. An unnerving blind dive into the depths, or a feeling of true connection with the past by holding in your hand something that hasn’t been touched since it was last held by its owner.

And so we dive on. Contending cold, darkness, and the unpredictable sea. In search of that next find. That next piece of history.

Lager, lager, lager… och dagens fynd!

Vi är inne på sista veckan i vår utgrävning av botten utanför Svarta jorden och schaktet börjar bli ganska djupt. Som mest har vi grävt oss 1 meter ner i botten. Vi gräver stratigrafiskt, vilket innebär att vi gräver ett skikt i taget. Dessa skikt, vilka vi kallar lager, blir tillsammans ett arkiv över allt som hänt. Vi ser hur erosionen påverkat botten från vikingatid och framåt, vi lär oss vilka lager som blivit till efter, före och under Birkatid. På så sätt får vi också en grov uppfattning om när fynd, pålar och timmer har hamnat där de ligger.

Att gräva stratigrafiskt under vatten kan vara väldigt svårt om lagerbilden är komplicerad och sikten är sisådär. I år har det har verkligen varit en utmaning. Lagerna faller kraftigt i olika riktningar. Skillnaden mellan två lager är inte alltid knivskarp utan kan vara mer gradvis övergående. Sen är vi ju inte heller på botten längre än 1-1,5 timme i taget. Slutsatser måste dras baserat på många olika arkeologers iakttagelser och utifrån väldigt varierande siktförhållanden. Ibland får man som arkeolog gå mer efter hur lagerna känns än hur de ser ut, eftersom sikten tidvis bara är någon decimeter. Då  hjälper det att gräva utan handskar!

Ett enkel med effektiv metod är att hela tiden markera lagerna i schaktväggen med sönderbrutna bitar av gula och vita plasttumstockar. Dessa plaststumpar vägleder oss när vi sedan ska rita av lagerbilden i schaktväggen, när vi gör våra profilritningar.

Och föresten, dagens fynd är en gåta påträffad i ett kompakt trälager som vi tror är bildat under Birkatid. Föremålet är i trä och består av två tunna träskivor som är ihopbundna i en ände av en smal vidja. Den bästa gissningen på vad föremålet en gång varit är en klädnypa, men egentligen har vi ingen aning. Något liknande har vi tidigare inte påträffat, och det kan vara så att föremålet är det enda bevarade i sitt slag.

 

Fantastiska Birkafynd!

Med två veckor in på årets undersökning har fynden börjat växa i antal. Vi har återigen hittat föremål av trä, delar av rep, ben, läder, slagg samt bitar av bärnsten som både är råämnen, avslag samt delar av pärlor.

Många av föremålen indikerar sjöfart och att de kommer från hamnens aktiviteter. Vi har hittat tågvirken där knutar och knopar fortfarande är kvar. Även i år har vi hittat flertalet knävlar, där en hittad av vår kollega Jörgen Denckert från Roskildemuseet i Danmark verkligen är i storleken modell Större. Knävlar har bland annat använts i funktionen som en tvärslå. När du vill sammanbinda två tampar samtidigt som de enkelt ska kunna lösgöras från varandra. Den ena tampen har en knävel i sin ända medan den andra tampen en splitsad ögla. De fungerar ihop ungefär såsom en duffelknapp fungerar idag.

En del av dessa föremål är verkligen värda att omtalas och att de får en presentation här på bloggen. Efter att ha arbetar till och från som arkeolog på otaliga undersökningar sedan tjugo år tillbaka häpnar jag över de föremål som kommer fram efter att ha legat dolda på Birkas hamnbotten i tusen år. Framförallt föremålen i trä är värda att förundras över. Förra årets sked får mig fortfarande att inse att tusen år är ingenting i tid. Jag ryser av känslan av hur tidsnära vikingarna är när jag håller den i min hand. Vikingarnas sked ser likadan ut som de allmogeskedar jag hittar på auktioner i Dalarna. Min morbror i Orsa täljer fortfarande skedar i liknande utformning. Dessutom är den så väl bevarad så att den ser ut som att skeden användes senast igår.

Träföremålen är i mångt och mycket vardagsföremål vilket gör att jag känner mig nära människorna som levde på vikingatiden. De lyxvaror som kammargravarna på Birka lämnat ifrån sig är i mångt och mycket mig lika främmande som kungafamljens liv och leverne är idag. En vikingatida träsked som någon ätit sin skeppsgröt med är mig närmare.

Mitt favoritföremål i år är en snidad träbit som är svagt böjd och där träsnidaren har avslutat träbiten på ett intrikat sätt. Genom att tvärställa kniven och skära tvärs över årsringarna har ett fint randigt mönster bildats i änden. Dessutom påminner avslutet väldigt mycket om ett djurhuvud, en form som verkligen är förknippat med den vikingatida perioden. När denna träbit hittades gick min första tanke till att det skulle kunna vara delen av ett handtag till en flätad korg. Efter lite fundering samma dag övergick jag till att tro på att det skulle kunna vara ett snidat beslag som var tänkt att nitas på ett lock till ett skrin. Idag lutar jag mest emot att det kanske är ett band som är tänkt att omsluta ett laggkärl. Precis som Midgårdsormen omslöt Midgård.

Nästa vecka reser jag till Oslo och förutom att träffa min systers en månad gamla Max ingår också ett besök på fantastiska Vikingaskeppshallen. Förutom de fantastiska Osebergs- och Gokstadsskeppen kan även alla skeppsattiraljer och bruksföremål i trä beses där. Kanske kan jag bland dessa föremål se något som förklarar vad denna bit har snidats till.