Lager, lager, lager… och dagens fynd!

Vi är inne på sista veckan i vår utgrävning av botten utanför Svarta jorden och schaktet börjar bli ganska djupt. Som mest har vi grävt oss 1 meter ner i botten. Vi gräver stratigrafiskt, vilket innebär att vi gräver ett skikt i taget. Dessa skikt, vilka vi kallar lager, blir tillsammans ett arkiv över allt som hänt. Vi ser hur erosionen påverkat botten från vikingatid och framåt, vi lär oss vilka lager som blivit till efter, före och under Birkatid. På så sätt får vi också en grov uppfattning om när fynd, pålar och timmer har hamnat där de ligger.

Att gräva stratigrafiskt under vatten kan vara väldigt svårt om lagerbilden är komplicerad och sikten är sisådär. I år har det har verkligen varit en utmaning. Lagerna faller kraftigt i olika riktningar. Skillnaden mellan två lager är inte alltid knivskarp utan kan vara mer gradvis övergående. Sen är vi ju inte heller på botten längre än 1-1,5 timme i taget. Slutsatser måste dras baserat på många olika arkeologers iakttagelser och utifrån väldigt varierande siktförhållanden. Ibland får man som arkeolog gå mer efter hur lagerna känns än hur de ser ut, eftersom sikten tidvis bara är någon decimeter. Då  hjälper det att gräva utan handskar!

Ett enkel med effektiv metod är att hela tiden markera lagerna i schaktväggen med sönderbrutna bitar av gula och vita plasttumstockar. Dessa plaststumpar vägleder oss när vi sedan ska rita av lagerbilden i schaktväggen, när vi gör våra profilritningar.

Och föresten, dagens fynd är en gåta påträffad i ett kompakt trälager som vi tror är bildat under Birkatid. Föremålet är i trä och består av två tunna träskivor som är ihopbundna i en ände av en smal vidja. Den bästa gissningen på vad föremålet en gång varit är en klädnypa, men egentligen har vi ingen aning. Något liknande har vi tidigare inte påträffat, och det kan vara så att föremålet är det enda bevarade i sitt slag.

 

Fantastiska Birkafynd!

Med två veckor in på årets undersökning har fynden börjat växa i antal. Vi har återigen hittat föremål av trä, delar av rep, ben, läder, slagg samt bitar av bärnsten som både är råämnen, avslag samt delar av pärlor.

Många av föremålen indikerar sjöfart och att de kommer från hamnens aktiviteter. Vi har hittat tågvirken där knutar och knopar fortfarande är kvar. Även i år har vi hittat flertalet knävlar, där en hittad av vår kollega Jörgen Denckert från Roskildemuseet i Danmark verkligen är i storleken modell Större. Knävlar har bland annat använts i funktionen som en tvärslå. När du vill sammanbinda två tampar samtidigt som de enkelt ska kunna lösgöras från varandra. Den ena tampen har en knävel i sin ända medan den andra tampen en splitsad ögla. De fungerar ihop ungefär såsom en duffelknapp fungerar idag.

En del av dessa föremål är verkligen värda att omtalas och att de får en presentation här på bloggen. Efter att ha arbetar till och från som arkeolog på otaliga undersökningar sedan tjugo år tillbaka häpnar jag över de föremål som kommer fram efter att ha legat dolda på Birkas hamnbotten i tusen år. Framförallt föremålen i trä är värda att förundras över. Förra årets sked får mig fortfarande att inse att tusen år är ingenting i tid. Jag ryser av känslan av hur tidsnära vikingarna är när jag håller den i min hand. Vikingarnas sked ser likadan ut som de allmogeskedar jag hittar på auktioner i Dalarna. Min morbror i Orsa täljer fortfarande skedar i liknande utformning. Dessutom är den så väl bevarad så att den ser ut som att skeden användes senast igår.

Träföremålen är i mångt och mycket vardagsföremål vilket gör att jag känner mig nära människorna som levde på vikingatiden. De lyxvaror som kammargravarna på Birka lämnat ifrån sig är i mångt och mycket mig lika främmande som kungafamljens liv och leverne är idag. En vikingatida träsked som någon ätit sin skeppsgröt med är mig närmare.

Mitt favoritföremål i år är en snidad träbit som är svagt böjd och där träsnidaren har avslutat träbiten på ett intrikat sätt. Genom att tvärställa kniven och skära tvärs över årsringarna har ett fint randigt mönster bildats i änden. Dessutom påminner avslutet väldigt mycket om ett djurhuvud, en form som verkligen är förknippat med den vikingatida perioden. När denna träbit hittades gick min första tanke till att det skulle kunna vara delen av ett handtag till en flätad korg. Efter lite fundering samma dag övergick jag till att tro på att det skulle kunna vara ett snidat beslag som var tänkt att nitas på ett lock till ett skrin. Idag lutar jag mest emot att det kanske är ett band som är tänkt att omsluta ett laggkärl. Precis som Midgårdsormen omslöt Midgård.

Nästa vecka reser jag till Oslo och förutom att träffa min systers en månad gamla Max ingår också ett besök på fantastiska Vikingaskeppshallen. Förutom de fantastiska Osebergs- och Gokstadsskeppen kan även alla skeppsattiraljer och bruksföremål i trä beses där. Kanske kan jag bland dessa föremål se något som förklarar vad denna bit har snidats till.

What do the layers in the main harbour of Birka tell us?

Gästblogg av Felix Rösch, en av de marinarkeologer som deltar i årets undersökning på Birka. Felix forskar om Schleswigs tidigmedeltida hamn och har tidigare bland annat deltagit i undersökningarna av Hedebys hamnområde. Han deltog även 2012 i undersökningarna av Birkas hamn.

 

As an archaeologist who focuses on viking age and medieval harbours it was a matter of course to return to Birka also in 2013. Last year’s excavations have been very generative and helped us to learn more about harbour structures in a Viking age metropolis like Birka. While the 2012 years excavation mainly aimed at the stone settings and their possible role as remains of jetties, the current campaign tries to find out more about the pile settings in front the harbour as well as the stratigraphy of the sea ground.

The excavation site for 2013 with the jetty and the dive plattform.

The stratigraphy help us to get an idea about when Birka and its main harbour were into use and at what spots the most actions have been taken out. Therefore a trench of 2 x 3 m has been set up to be excavated as well as some systematical drilling in order to get core samples has been taken out. The first results are really instructive. The Viking age and thereby Birka’s existence is clearly visible in the layers. On the top of the natural grown glacial clay, there is a thick layer packed with men made organic material consisting mainly of wood chips.

Kulturlagret bestående av huggspån och träflis och med en knävel (tvärslå) liggande ovanpå.

Those kinds of layers archaeologists call culture layers. During Birka’s existence hundreds of craftsmen worked close to the shore and dumped their remains in the water. The light organic material floated around awhile in the harbour until it sank down to the sea ground. There it mixed with clay and got stuck. As far as it can be judged by now the culture layers is to be divided in three parts. The lower and upper parts consist of clay with some organic remains, while the middle part virtually only exists out of those organics. So this part reflects the time span when Birka was heavily frequented and one of the major places in the Baltic. Datings based on natural sciences as well as several types of findings deliver hints when the harbour was in use and what type of crafting took place. After Birka was abandoned, the culture layer has been naturally covered with silt so it has been preserved until nowadays. Great luck for us archaeologists and those who are interested in the Viking age.

En märklig Birkastock

Häromdagen tog vi upp en märklig stock från botten utanför Svarta jorden. Stocken är ett furutimmer och den låg platt på botten. Det syntes tydligt redan på botten att den var spetsad och att den därför en gång varit nedsatt som en påle.

Vi gör så, vi tar upp stockar som ligger löst, för provtagning och dokumentation. Förhoppningen är att vi ska kunna ta upp åtminstone 5-6 stockar från pålanläggningen under årets fältarbete.

Dokumentationen går till så att vi ritar av stocken i skala och så tar vi förstås mängder med fotografier. Tanken med det hela är att vi genom dokumentationen och provtagningen, dels ska kunna datera stockens fällningstidpunkt med årsringsdatering (dendrokronologi), dels ger det oss en möjlighet att förstå hur stocken fungerat i pålanläggningen och i slutändan också hur pålanläggningen varit konstruerad.

Stocken är idag knappt 3 meter lång, men den har ursprungligen varit längre. Den låg på cirka 2 meters vattendjup. Under Birkatid var vattendjupet i samma område 6-8 meter. Stocken var spetsad vilket betyder att den fungerat som en påle. Den bör alltså ursprungligen ha varit upp emot 10 meter lång, om den både ska ha varit nedslagen en bit i botten och ha gått upp till vattenytan.

Det märkliga var att stocken också var bränd. Och inte bara det. Det såg ut som om någon har försökt hugga sönder den med en yxa. Och det går att se att yxhuggen har skett efter det att stocken bränts. Sen har också stocken ett urtag som visar att den ingått i någon form av byggnadskonstruktion.

Jag misstänker att stocken från början ingått i någon annan konstruktion på land. Kanske har den suttit i ett hus eller i en brygga. Kanske har huset eller bryggan brunnit, och stocken har brännskadats. Av någon anledning har någon sedan gått lös på stocken med en yxa. Varför vet vi inte, och jag har svårt att se en tydlig anledning. Och slutligen har sen stocken blivit en påle, nedslagen som en av hundratals pålar i pålanläggningen utanför Svarta jorden. Tidens tand, vågornas nötning och isens kraft har sedan reducerat ned pålen till 3 meters längd.

Visst känns det lite desperat att använda en sådan stock i pålanläggningen? Det verkar som om det inte fanns bättre timmer tillhands. Kanske har bygget av pålanläggningen fått gå snabbt?

Hur tänker ni? Någon med teorier?