När arkeologi blir spännande!

Många av Birkas besökare säger att de avundas mig som får hitta föremål från förhistorien. De har en fascination över arkeologen som sakletare, skattsökare och upphittare. Och visst är det roligt. Det är spännande i en kort stund, för några sekunder, när ett föremål med historia kommer fram. Men det är inte den känslan som får mig att vilja arbeta som arkeolog. Jag vill att föremålen ska ge mig nervpirrande spänning och det uppstår inte vid upphittandet.


Turister på väg ned från Borgberget för att besöka den marinarkeologiska undersökningen. Foto: Staffan Rennermalm

Förra veckan hittades ett fantastiskt föremål. En cirka 3 decimeter lång sticka eller ”nål” som vi kallade den. Av trä och med täljspåren fortfarande synliga efter tillverkarens täljkniv. Ena ändan är spetsig och i den andra ändan finns en täljd knopp. Det ger en euforisk känsla, om än kort, att hitta ett sådant välbevarat föremål snidat för över tusen år sedan. Tiden står still och dåtid blir nutid.

Men det är efter att den stoppats i fyndpåse och förpackats som det verkligen blir spännande, när funderingarna kring vad detta föremål egentligen är utmynnar i gissningar och diskussioner. Under veckan har jag funderat på vad ”nålen” kan ha haft för funktion. Diskussioner med mina kollegor har stannat vid att den använts till att binda nät eller till nålbindning. Att det är en hårpinne, tältpinne eller kanske trumpinnar? Alla gissningar kanske inte så realistiska. Vad betyder knoppen i ena ändan, funktion eller ren dekoration? En ledig stund idag på förmiddagen gav tillfället att göra lite research. Och det är nu som arkeologin ger mig den nervkittlande spänning jag söker.


Det mystiska föremålet som troligen är en sländten i trä. Foto: Nina Eklöf

Eftersom det har bedrivits utgrävningar på Birka i varierande form sedan 150 år tillbaka så är det naturligt att börja sökandet bland tidigare arkeologers arbete. Birkagrävningen, en arkeologisk undersökning av svarta jorden mellan 1990-1995, och som genererade en stor mängd fynd, gav mig början till svaret. En liten bild på en materialgrupp som vi inte alls hade haft i våra funderingar, kanske för att man vanligtvis brukar hitta dessa föremål i ett annat sammanhang. I bostadshusen från vikingatid, på den vikingatida gården, hittas ofta vävtyngder samt sländtrissor. Hantverk som vanligtvis förknippas som kvinnosyssla; vävning och spinning. Och då alltså inte den trendiga inomhuscyklingen utan när man spinner en tråd.


Nutida sländtenar med sländtrissor och spunnen tråd. Observera den med en täljd knopp längst till höger.

Vid spinnande av en tråd behövs en sländtrissa men också en sländten, själva pinnen som trissan sitter på och som den färdiga tråden viras upp på. I min fortsatta sökning kring spinning började flera sländtenar i trä dyka upp. Både i texter samt bilder framträder att vår ”nål” är en sländten. En genomgång av vad jag hittat gör att kollegor också snabbt blir övertygade om att det kan stämma. Spännande? Nervkittlande? Jajamänsan! Faktiskt så otroligt roligt att besökarna under eftermiddagen får höra mer om en sländten än om själva utgrävningen när jag tar emot dem. Även mina kollegor får höra detta ett antal gånger, så många gånger att de efter tag tröttnar.

Vad gör då en sländten nere i hamnområdet? Vanligtvis hittas de i bostadshusen. Kan ju självklart vara så att den hamnat i soporna och därigenom städats ut i hamnområdet. En tolkning skulle kunna ge en liten rolig twist på det hela. Sländtrissor och sländtenar betraktas traditionellt som föremål kopplade till kvinnans sfär. Om man tänker sig att föremålet har använts på platsen den hittats så skulle den kunna komma från en sjöman ombord på en av de båtar som besökt hamnen. En kvinnlig sjöman, alltså? Eller handlar det om man i även maritima miljöer haft behov av tråd, inte bara rep, och att därför inte ska vi koppla spinning enkom till en kvinnosyssla? Det är nu jag kan känna mig privilegierad, att få uppleva spänningen av att tolka historiens kvarlämnade spår. Det är då arkeologi blir spännande!

 
En grupp med besökare som får höra berättelsen om en sländten i trä. Foto: Staffan Rennermalm

 

Riddarholmsskeppet - fynd från sena medeltiden

Under utgrävningen vid Riddarholmskajen samarbetar Sjöhistoriska med Stockholms medeltidsmuseum, som bidrar bland annat med ovärdeliga kunskaper om medeltiden. De bidrar också med gästblogginlägg. Antikvarien Marit Holgersson skriver om Riddarholmsskeppet:

Riddarholmsskeppet kan ha byggts i hast

På Stockholms medeltidsmuseum står ett 20 meter långt skepp med nordens hittills äldsta akterspegel. Det 5,5 meter breda skeppet är byggt i nordisk klinkteknik.

Riddarholmsskeppet påträffades 1930, då man muddrades vid Riddarholmens sydöstra strand. Skeppet var bestyckat med två kanoner med stockar, kartecher, krutkammare med krut kvar, en kammarbössa, ett par ammunitionsbaljor, jungfrur, klot och block. På den ena av kanonstockarna fanns stadens märke, ”stadens krona”, och detta visar att bössan varit ägt av staden, troligen då också skeppet.

Under 1980-talet gjordes en dendrokronologisk datering som daterade skeppet till ca 1520 och när uppmontering skedde på Stockholms medeltidsmuseum upptäcktes mer intressant information. Man kunde konstatera att äldre virkesdelar och virke med sämre kvalité använts. Möjligen kan Riddarholmsskeppet byggts i all hast under den oroliga tiden kring Stockholms blodbad.

Riddarholmsskeppet på Medeltidsmuseet.
Riddarholmsskeppet.

Marit Holgersson, Stockholms medeltidsmuseum

Mystiskt tidlösa fynd på en plats som ständigt förändras

Tiden har stannat, men ändå förändras historien hela tiden. Nu har det gått ett år sedan sist jag var på Björkö. Platsen är sig lik, men dess historia har förändrats sen vi var här senast. Nya fynd ger ny kunskap som hela tiden förändrar berättelsen om Birka.

Foto: Andreas Olsson, Sjöhistoriska museet
Djup koncentration och försiktighet vid registrering av fynden från Birkas kulturlager. Foto: Andreas Olsson

Jag registrerar fynd som hittats den senaste veckan och det slår mig också att tiden för dessa fynd har stannat. Fynden är resultatet av ett 1200 år gammalt hantverk, men de är välbevarade och ser ut som om de var tillverkade på 1800-talet. Vi hittar skedar, trädymlingar, bärnsten, textilfragment, rep, och massa olika föremål med okänd funktion.

Foto: Edita Bobelyte
Gissa föremålet! Foto: Edita Bobelyte

Ett okänt träföremål l som hittats har väckt vårt intresse och är en gåta för oss. Fyndets utseende är utformat annorlunda mot vad vi sett tidigare . Vad är det för någonting? Vad kan det har använts till?  Är det någon som har en teori? Mejla oss på arkeologi@maritima.se eller skriv en kommentar nedan.

Foto: Edita Bobelyte
Tiden stannade för detta föremål för över tusen år sedan. Foto: Edita Bobelyte 

/Susanna Monaxios

Magnus Ladulås grav öppnad

Under utgrävningen vid Riddarholmskajen samarbetar Sjöhistoriska med Stockholms medeltidsmuseum, som bidrar bland annat med ovärdeliga kunskaper om medeltiden. De bidrar också med gästblogginlägg. Antikvarien Lin Annerbäck skriver om Magnus Ladulås:

Magnus Ladulås

Den 12 april 2011 öppnades Magnus Ladulås grav i Riddarholmskyrkan. Bakom gravöppningen står ett stort tvärvetenskapligt forskningsprojekt och en mängd olika undersökningar gjordes på skeletten innan graven återförslöts: osteologisk analys, röntgenundersökning och osteoporosmätning, isotopanalys, C-14-datering, odontologisk undersökning och 3D scanning, för rekonstruktion av utseendena.

¨
Öppning av Magnus Ladulås grav.

I graven har sju vuxna individer och två barn begravts. Under hundra år användes graven innan den förslöts. Med ganska stor säkerhet tror man att kung Magnus Ladulås, hans hustru Helvig och deras dotter Rikissa samt Magnus Birgersson dy (barnbarn till kungen) är fyra av de vuxna  individerna. Med mindre säkerhet tror man att övriga tre vuxna individer är ättlingar till exkung Valdemar (Magnus bror).

Magnus Birgersson föddes som tredje barnet, andra sonen, till Birger Jarl och Ingeborg Eriksdotter. När storebror Valdemar valdes till kung 1250 fick Magnus titeln iunor dux sweorum, ung sveahertig. Efter faderns död hamnar bröderna i konflikt med varandra vilket slutar med att Magnus avsätter sin bror och övertar kungakronan 1275.

Magnus Ladulås är för eftervärlden känd som en kyrkans beskyddare, för sin inrikespolitiska gärning och som den som satte lås för böndernas lador (tilltalsnamnet Ladulås är tidigast känt från 1400-talet). I Stockholm donerade han mark och pengar till etableringen av två kloster; franciskanernas på Riddarholmen (dagens Riddarholmskyrka är den gamla klosterkyrkan) och klarissorna vars kloster låg ungefär där Klara kyrka ligger idag.

Magnus Ladulås avlider på Visingsö 1290 och hade själv valt sin gravplats i franciskanernas klosterkyrka.

Under sommaren kan du i en liten utställning i Riddarholmskyrkan och på Stockholms medeltidsmuseum läsa mer om gravöppningen och de resultat som hittills framkommit. Gravöppningen har också en egen blogg: magnusladulas.blogg.se

Lin Annerbäck, Stockholms medeltidsmuseum