När vi åkte upp till Luleå för att undersöka det ”mystiska” vraket i Norra hamn visste vi redan en hel del om vraket tack vare dykarklubben Polar och dess medlemmar. Vi visste till exempel att vraket var 20 meter långt och 6,5 meter brett, att det var byggt i furu. Dessutom hade vi sett filmer, skisser och stillbilder från vraket. Några stora frågetecken som vi hade med oss upp i bagaget var:
Hur gammalt var vraket?
Vad var det för typ av fartyg?
Var byggdes det?
Varför sjönk det?
Hade det någon last?
För att ta reda på vrakets ålder förlitar vi oss på en metod som kallas för dendrokronologi, s.k. årsringsdatering. En datering med hjälp av dendrokronologi innebär att vi kan komma nära fartygets tillverkningsår men det säger inte så mycket om tidpunkten då fartyget sjönk, vilket kan vara hela 50 år efter tillverkningsåret. För att komma så nära förlisningstidpunkten som möjligt krävs det att man hittar något daterbart föremål ombord på vraket. Det bästa är förstås om man hittar ett mynt med präglat årtal eller föremål tillverkade i glas eller keramik och som går att åldersbestämma utifrån dess form och utseende. Innan vi får dateringsresultaten så kan vi bara gissa oss till fartygets ålder men vi tror att fartyget byggts någon gång mellan 1600- och 1800.
Samtliga träprover som vi sågade bestod av furu (tall) och något som vi reagerade på att det var väldigt tätvuxet, dvs. att det var tätt mellan årsringarna. Det betyder att träden förmodligen vuxit i norra Sverige där det kallare klimatet gör att träden inte växer lika snabbt som i den södra delen av landet.
Frågan om vilken typ av fartyg som ligger på 6 meters djup i Norra hamn är lite knepigare att svara på då det i stort sett bara är den undre delen av skrovet som är bevarad. Vraket uppvisar en hel del intressanta skeppstekniska detaljer. Botten och det som finns kvar av sidorna är mycket kraftigt konstruerade. Tätheten mellan spanten (fartygets revben) är hög. Avstånden mellan spanten varierar mellan 1-3 cm vilket är mycket tätt. Krigsskepp är ofta mycket tätspantade men det kan även innebära att fartyget konstruerats för att bära tung last. Dessutom varierar teknikerna för hur man fäst bordläggningen till spanten. Skrovet under vattenlinjen är byggt på klink (se bild 1) och någon meter upp längs skrovsidorna övergår borläggningen till kravell (se bild 2), vilket är ovanligt men inte helt unikt. Att det en gång varit ett seglande fartyg hyste vi inga tvivel om. Två mastfötter, en i fören och en i mitten av skrovet, vittnade om detta.
Efter tre dagars dykningar på vraket i Norra hamn fick vi en känsla av övergivenhet. Avsaknad av lösa föremål, master och riggdetaljer, roder, ballaststen etc. talade inte för att det här var ett fartyg som förlist med ”man och allt”. Det som ligger på botten är i stort sett ett tomt skrov där allt av värde plockats bort innan fartyget hamnade på botten. Visst kan man tänka sig att fartyget sjunkit med utrustning och kanske även last och att den senare blivit bärgad. Föremål som kan ge oss fler ledtrådar om vraket kan ju förstås ligga begravda i det 10-50 cm tjocka sedimentlager som täcker botten inuti skrovet. Även om fartyget tömts på utrustning innan det förliste kan det vara möjligt att hitta rester av eventuell last längst ner i skrovet mellan bottenstockar och kölsvin.
Den sista dagen fick vi en påhälsning från några av DK Polars dykare som trotsade den bitande kylan och begav sig ner under ytan för att ta sig en titt på vraket.
Bild1 - Den här bilden visar fartygets insida längst ner i botten och här kan man se hur borläggningsplankorna överlappar varandra, dvs de är lagda på klink. Foto Eduardo Roa.
Bild 2 - Bilden visar styrbord insida och här kan man se att bordläggningen är kravellbyggd, dvs att borden ligger kant i kant. Foto- Eduardo Roa.
Bild 3 - DK Polars dykare, Daniel, Annika och Torbjörn, redo för för ett dyk på Norrahamnsvraket. Foto - Jens Lindström.
Bild 4 - Här lämnar vi dykplattformen och vrakplatsen för sista gången. Foto - Jens Lindström.
Though the fieldwork for Anna Maria ended weeks ago data processing is still in progress! The project generated a web of over 750 measurements that can be translated into points in three dimensional space. The points define the upper limit of the wreck (represented in black) and the location of objects on the seabed surrounding it (represented in blue).
The Anna Maria is a Dutch fluyt, a large cargo ship designed to minimize main deck area while maximizing space below for cargo. This was done, in part, to minimize Danish taxes on merchant shipping which was assessed by the area of the main deck. This design meant the sides of the Dutch fluyt would taper inwards aggressively, a design feature referred to as tumblehome by ship nerds! This feature shows up in our data!
Since the stern of the ship burned heavily immediately prior to her sinking, the tallest portion of the ship structure which remains is near the bow. Watch carefully on the video, especially as it switches to a top-down perspective, to see the tumblehome of the ship’s sides (shown at the bottom of the video at the end).
Hej!
Linnéa heter jag och är pedagog på Sjöhistoriska i vanliga fall. När det här projektet skapades ville vi att det även skulle vara ett pedagogiskt projekt. Därför gjorde jag tillsammans med pedagogerna Ida Renlund och Annika Josbrant, samt Lars Backman, arkeolog på Norrbottens länsmuseum en lektion om; arkeologi på land och i vatten, Luleås historia och hur man daterar med hjälp av träd.
Men vi ville även att eleverna skulle möta marinarkeologerna när de arbetar och direkt få nyheter om vad de upptäcker på vraket nere i hamnen.
Vår lektionssal är uppe i räddningstjänstens lokaler. Där berättar vi om landhöjningen, om hur Luleå blev den stad den är i dag och vad som exporterades och importerades hit. Vi berättar om de allra tidigaste bosättningarna här uppe, att de är mycket äldre än man tidigare trott. Tillsist berättar jag om vad marinarkeologi är och om hur man räknar baklänges med träd. När jag pratar om hur man tar prover av träd får eleverna undersöka bitar av Vasaskeppet och bland annat försöka lista ut vad en dymling är.
Ungefär mitt i lektionen tar vi paus för att gå ner till bryggorna utanför Norrbottensteatern för att möta marinarkeologen för dagen som skall berätta om vraket och vad de upptäckt. På vägen dit kan man se plattformen ute i Norra Hamn. Eleverna tycker det är spännande att se hur dykarna går ner i följebåten för att ta sig in till bryggan. Det går ett sus genom gruppen av förväntan när de kommer in mot oss på kajen.
Idag var promenaden ner kl.10:00 iskall! Det var -6grader . Ett krasande ljud hördes lång väg när följebåten närmade sig bryggan och isen bröts sönder i farten. Att sitta och lyssna på Jens som talade var också kallt!
När vi kom ner till bryggan idag mötte vi även Bergviksskolans elever från klass 8A som ska göra en dokumentär om de andra skolornas besök. Även SVT var där och filmade elever när de lyssnade på Jens som berättade om vraket.
Jag tycker eleverna från Måttsundaskolan var superduktiga! Efter 20 min då Jens berättade om vad de undersökt gick vi tillbaka in i lektionssalens värme.
Väl tillbaka tittade vi på Patriks film från i tisdags där Jens berättar om vad vi ser och vad det kan vara för olika delar på skeppet som vi ser.
Eleverna ställer många olika frågor. Hur gammat är fartyget? Hur är det byggt? Vart har det seglat? Hur är det att dyka ner på stort djup? Vad är klink? Hur kan man rita under vatten? Vilket papper har man då? Finns det någon last? Hur mäter ni under vatten?
Elevernas frågor är många, kloka och väldigt olika. Jens förklarar och berättar. Lektionen slutar vid 11.30.
På eftermiddagen gjorde vi om allt igen men då var det klass 9A från Bergviksskolan som fick lyssna på lektionen och Jens.
Denna lektion skall vi ha ytterligare 4 gånger innan veckan är slut! Det kommer bli jätteroligt!
Bildtext:
1. Promenaden ner till bryggan vid Norrbottens teater
2. Vi möter arkeologerna. – kolla in isen!
3. Vad är pinnen för någonting? Vad har man den till?
4. Jens berättar vad dymlingar är!
Linnéa Hedlund
Pedagog – Sjöhistoriska
