Nybörjad marinarkeolog

Ni som brukar läsa Statens Maritima museers bloggar har säkert också någon gång läst mina blogginlägg på den numera vilande Vasas skeppsblogg. Ni vet i så fall också att jag normalt arbetar som timmerman på Vasa.

Men så som arkeolog och båtbyggare samt en mycket båt- och historieintresserad dykare, låt vara med amatörnivå på dykcertet, var inte steget till marinarkeolog så långt. Det var i alla fall vad man tyckte på arkeologienheten här på Statens Maritima museer när dom föreslog att man skulle bekosta ett yrkesdykarcertifikat åt mig så att jag kunde hjälpa dem i deras verksamhet. Fantastiskt framsynt av myndigheten att ta till vara och utveckla den kompetens som finns internt! Detta att bli marinarkeolog har varit min dröm allt sedan barnsben, men som jag har haft en bild av att det är exceptionellt ont om jobb i den sektorn nöjde jag mig med min utbildning som landarkeolog. Nu behövdes jag under vattnet och jag var inte sen att tacka ja. Efter några veckors mycket intensiv utbildning hade jag lyckats ta S-30 certet, jag hade äntligen rätt att utföra betalt arbete under vattnet. Tanken är nu att jag, vid behov, ska kunna lånas in från Vasas samlingsenhet tre till fem dagar i månaden för marinarkeologiska dykarbeten.

Den intensiva utbildningen fortsätter på enheten! Tre dagar är allt jag får som introduktionsträning hos marinarkeologerna Micke och Jim. Jag styr förväntansfullt min kosa till Fisksätra vid Saltsjöbaden där de har sin bas med båt och utrustning.

Först provar vi ut dykutrustning åt mig. Därefter tar Jim med mig på en kort tur med

Sonarintroduktion.

dykbåten, en öppen motorbåt med styrhytt i aktern. Han vill att jag ska få en liten orientering av den sidtittande sonaren. Det är riktigt fascinerande att se hur bottnen breder ut sig under båten. Blicken fastnar ohjälpligen vid skärmen! Hur mycket intressantare är det inte att titta på sådant här än på vilken TV film som helst? Jag skulle kunna sitta och stirra på skärmen i evigheter! Det är bara popcorn som saknas tänker jag entusiastiskt! Kablar, bryggkättingar och vrak dyker upp på skärmen. Även om det man ser verkar vara en kristallklar ekoreflektion av havsbottnen så är det tydligen mycket lätt att missa nedbrutna trä-vrak förklarar Jim. Att det kan vara svårt att förstå för de som inte är så insatta säger sig själv. Att man inte ser något vrak där man kör med sonaren betyder inte nödvändigtvis att det inte finns något där nere.

Tillbaka i hamnen lastar vi ombord dykutrustningen och Micke kliver ombord varefter vi ger oss iväg till en liten vik i Skurusundet nära Tollares folkhögskola. Här skulle man lägga ut en undervattenskabel varför Jim och Micke fick i uppdrag att kolla att det inte låg något intressant i vägen. Nu visade det sig att det gjorde just det, de hittade ett vrak i viken. Ett nedbrutet sådant men ändå ett vrak, möjligen av äldre datum. Rester av trätunnor, sannolikt dess last, låg utspridda på bottnen omkring vraket. Men trots att undersökningen inte var helt klar så gavs det tillstånd att lägga ner kabeln. Vi beger oss dit i syfte att inspektera om kabeln har stört lämningarna av vraket. Dykningen är ett synnerligen grunt dyk, vraket ligger på någon meter bara. Växtligheten har brett ut sig likt en grön matta och delar av vraket är dolt för våra blickar. Av kabeln syns inte ett spår, förmodligen är den nedspolad i en ränna i bottnen.


Grunt dyk första dagen.

Dag två skulle vi dyka på ett vrak som hade daterats till tidigt 1800-tal och som låg mitt i farleden utanför Fisksätra. Djupet är bara åtta meter och jag dyker med luft från ytan medan Jim dyker med flaskorna på ryggen och med par-lina till mig. Han skulle fota vraket. Bojen som Jim kastade ut från båten hamnade precis bredvid vraket märker jag när jag når bottnen och precis hinner stoppa upp med en spanttopp hotfullt pekande mot min mage. Med slang till ytan, par-lina och Jims kamera med spretande lampor samt bojlina och ankarlina lite längre bort gäller det att hålla ordning på alla linor. Samtidigt som man ska undvika att blända varandra med lamporna. I hörluren vid högra öra hör jag Micke ondgöra sig över båttrafiken som tycks överdrivet intensiv för att vara så sent på året. Många motorbåtar kör på tok för nära, och med för hög hastighet. Kanske förstår dom som kör inte vad vår blåvita dykflagga betyder, eller så struntar dom i den. Det visade sig sedan att det är den flytande båtmässan i Gustavsberg denna dag, så där fick vi väl förklaringen på alla båtarna? Åter vid ytan är det Mickes tur att dyka på vraket och jag får agera linskötare och hålla i kommunikationen med honom. Micke är nere i kanske tjugo minuter och kommer upp i tid så att vi hastigt kan lämna farleden till förmån för en stor Vaxholmsbåt som närmar sig.

Vi återvänder till marinan i Fisksätra och dykförrådet. På eftermiddagen tar vi en sväng till den sonarindikation som är utsedd till morgondagens dykmål. På museet Hamn, granne med dyklokalen vid marinan, har de just nu en liten utställning som bland annat handlar om vedjakten Josefina. Hon låg i många år vid Skogsö och verkar ha blivit en liten lokalattraktion i dessa trakter, ett välkänt landmärke där hon låg vid Knapens hål. Hon byggdes på 1840-talet och uppgavs ha sänkts under Skurubron på 1940-talet. Under bron ligger det inget stort vrak, det kollar vi ytterligare en extra gång när vi kommer dit. Den här indikationen ligger som sagt lite söder om bron och är helt klart ett större vrak, man ser till och med något som liknar en reling på sonarbilden. I morgon ska jag gå ned som första person på detta vrak. Vilken grej, att få vara den första (oss veterligen) dykaren på ett vrak, det är inte alla förunnat!

 

Vedjakten Josefina (Museet Hamn i Fisksätra).

Så inföll fredagen. Jag har fått på mig utrustningen och simmar fram till bojen, i handen har jag en nätkasse med kamera och mätverktyg. Sakta låter jag mig sjunka ned genom det gröna vattnet som snabbt blir allt mörkare, sikten är riktigt usel! Lampans stråle lyser förväntansfullt nedåt i den tomma svarta rymden under mig, ned mot det vrak som jag vet måste dyka upp när som helst. Hur ser det ut, vad är det för vrak? Förväntningarna är stora, men frågorna är fler! Ett mörkt timmer dyker plötsligt upp vid sidan av mig, och där ett till! Jag avväger mig snabbt för att inte landa på bottnen eller på vrakrester någonstans nedanför mig. En hög av timmer, nätt och jämnt synlig i den bubbla av ljus som ficklampan skär i det becksvarta intet. Spänd knyter jag fast nätkassen vid bojtampen för att återvända till den lite senare. Sakta rör jag mig vidare längs den förvirrande timmeransamlingen till vrak. När jag sneglar upp mot det lite ljusare grönfärgade över mitt huvud skymtar jag mörka skuggor av balkar som sticker ut likt hotande fingrar redo att greppa tag i luftslangen. Jag tar mig upp dit för att gå runt dem med min luftslang och tappar därmed kontakt med vraket! Den dåliga sikten kräver närhet. Efter att jag fått runt slangen sjunker jag ned mot vraket igen. Plötsligt förnimmer jag en skepnad på höger sida. Jag riktar lampan dit och ser att det är en stor stenbumling, jag är nere vid bottnen vid sidan av vrakresterna. Det ena stenblocket efter det andra ligger huller om buller i ett enormt stenröse som sträcker sig ut i det okända mörkret bortanför ljuskäglans komfortzon.

Det är svårt att få någon rätsida på vraket. Är det rester efter bordläggningen eller däcket jag ser? En halvt i halvlask, det måste vara däcket, bordläggningen torde vara bladlaskad, eller horisontellt snedlaskad, resonerar jag för mig själv. Helt säker på att det faktiskt är däcket jag tittar på blir jag när jag hittar ett skylight. Jag lyser ner under däck men ser bara blekgrått slam


Sonarbild av vraket vid Skurubron.

där inne. Jag fortsätter åt det håll jag intuitivt antar är aktern, men vänder istället strax om för att återvända till nätkassen vid bojlinan. Måste hämta kameran, tänkte jag, så att mina kollegor på ytan får se lite av vraket. Samma procedur med att få slangen runt de utstickande balkarna ovanför mig och så vidare tills jag når bojlinan. I det samma ångrade jag mig, det är bättre att jag först lär känna vraket lite bättre, och åtminstone tar reda på om det är kravell- eller klinkbyggt tänker jag. Jag är lite irriterad över min obeslutsamhet! Känner mig precis så orutinerad som jag är! Kassen med kameran får hänga kvar på den gulsvarta bojlinan medan jag simmar till andra sidan av brädkaoset för att se om jag inte kan få bättre grepp om vraket där. Med så usel sikt så är det inte lätt att få någon överblick alls. Det ligger något som liknar en rostig vajer kors och tvärs på det som rimligen är däcket. Efter en liten stund börjar jag undra om jag inte har hamnat i ett lastutrymme ty det är brädor och balkar överallt omkring mig utom rakt ovanför. Plötsligt rycks jag bakåt i luftslangen. Det hinner jag uppfatta innan sikten försvinner helt av uppvirvlat slam. Jims röst hörs svagt i telefonens hörlur, han hävdar att han inte har ryckt i linan.  Jag hade då tappat kontakt med vraket, kunde inte ens se vad djupmätaren visar. Jag bestämmer mig för att gå upp till ytan för därefter göra ett nytt försök att gå ned till vraket längs bojlinan. Vid ytan beslöt vi emellertid att avbryta dykningen och jag klättrar upp i båten.

Med blandade känslor sitter jag i båten medan vi kör tillbaka till Fisksätra. Förhoppningsvis får jag någon gång en till chans på det här vraket, en chans till revansch!

 

Håkan Altrock

Spännande fynd vid Knippelholmarna!

Då har vi kommit till slutet av arbetsveckan och vi är tillbaka på kontoret. Vi har haft en intensiv men mycket spännande vecka med blåsigt och kyligt väder men med ett spännande resultat!

Förra veckan koncentrerade vi oss på att besiktiga side scan sonarindikationer inom utredningsområdet men ingen av dessa visade sig vara av arkeologiskt intresse. De flesta indikationerna var naturliga bottenformationer.

Uppgiften denna vecka var att undersöka botten öster om Knippelholmarna.

Här fanns det tidigare uppgifter om att det påträffats porslinsskärvor på botten men vi visste inte i vilken omfattning eller om det även fanns andra lämningar nere i botten. Vi inledde veckans dykarbete med att simma av, eller snokdyka som vi kallar det, området öster och nordost om Knippelholmarna och mycket riktigt. Här låg det en hel del kinesiskt 1700-talsporslin på botten inom ett stort område. Porslinet visade sig vara populärt bland blåmusslor och ostron och på många av porslinsbitarna satt det stora klasar med skaldjur.  

 

När vi snokat färdigt var det dags för provgropsgrävning. Vår uppgift var att ta reda på om det dolde sig andra saker ner i botten än bara porslin. I tisdags började vi att gräva en provruta i botten och det bokstavligen sprutade upp porslinsskärvor.

Några decimeter ned i botten så var det inte bara skärvor utan nästan intakta tekoppar, skålar och fat till synes helt opåverkade av 260 år på botten. Poslinsfynden var inte så förvånande eftersom vi redan visste att det skulle finnas porslin på platsen men något vi inte hade räknat med var att hitta så mycket trä som vi gjorde. Först dök det upp några små träplankor men när vi tittade närmare på dem så var de tydligt bearbetade och ganska snart förstod vi att det rörde sig om delar av trälådor. Det visade sig att de var identiska med de trälådor som man hittade vid utgrävningarna av ostindiefararen Göteborg och som använts för teförvaring och kanske även för förvaring och transport av porslin vid bärgningarna.

Förrutom porslin och trä hittade vi en del av en 1700-tals glasflaska samt ett stengodskrus. Samtliga fynd i den cirka en kvadratmeter stora provgropen kunde vi datera till 1700-talet.

Kanske låg man här åren efter Göteborgs förlisning med bärgningsfartygen i lä för den besvärliga västanvinden och sorterade ut de hela porslinsföremålen från de trasiga där de senare dumpades i havet? Under detta arbete verkar det som om man även slängde sina sopor i havet och som nu ligger omsorgsfullt inbäddade i de välbevarande och syrefattiga bottensedimenten tillsammans med de tusentals porslinsskärvorna. En riktig guldgruva för oss arkeologer!    

Under onsdagen grävde vi ytterligare sju provgropar i botten i området och det verkar som provruta ett hamnade i "bulls eye". I de andra groparna hittade vi också porslinsskärvor men inte alls i samma omfattning som i ruta ett. Nu återstår att sammanställa våra resultat i en rapport som inom ett par månader kommer finnas att ladda ner som pdf här på Sjöhistoriskas hemsida.

På återseende! :)

 

 

 

På plats i goa Göteborg!

Då var vi tillbaka på västkusten för ännu ett uppdrag i kulturmiljövårdens tjänst! Denna gång gör vi en utredning i ett vattenområde vid Risholmen som ligger utanför Volvofabriken i Torslanda, omkring tio kilometer väster om centrala Göteborg. Området planeras att fyllas ut i samband med en omfattande utbyggnad av Göteborgs oljehamn. Eftersom området kommer att fyllas ut är vår uppgift som vanligt att ta reda på om det kan finnas några fornlämningar som ligger i vägen och riskerar att förstöras.

På plats i det stora utredningsområdet. I bakgrunden syns Volvofabriken i Torslanda.

I uppdraget ingår att vi ska dykbesikta 12 st sonarindikationer som våra kollegor på Bohusläns museum valt ut vid en tidigare genomgång av utförda side scan sonarkarteringar i området. Utöver dessa besiktningar ska vi undersöka botten runt en ö som heter Knippelholmen där det har påträffats mängder med kinesiskt porslin som kommer från den förlista ostindiefararen Göteborg.

Två dagar denna vecka hade vi västerliga kulingvindar vilket kändes när vi gav oss ut på öppet vatten!

Historien om ostindiefararen Göteborg och dess förlisning är välkänd och den har du säkert hört talats om. Men för er som inte vet så kommer här en kort sammanfattning. Ostindiefararen Göteborg hade varit ute på en två år lång och inte helt strapatsfri världsomsegling till bland annat Kanton i Kina där man lastat porslin, teer och siden. När man närmar sig hemmahamnen i Göteborg sommaren 1745 går fartyget, trots att man har en lots med ombord, på grund alldeles i inloppet till Göteborgs hamn. Fartyget springer läck och sjunker bara några kilometer från slutdestinationen. Snopet! Trots detta fiasko lyckades man bärga ungefär en tredjedel av lasten och intressenterna gjorde ändå en rejäl vinst trots förlust av fartyget och en stor del av lasten.

Ostindiefararen Göteborg en viktig del av staden Göteborgs historia och idag så ligger en fullskalig och fullt fungerande rekonstruktion av fartyget vid Eriksberg vid den norra älvstranden. Vill du veta mer om ostindiefararen Göteborg så följ länken: http://www.soic.se/10-minuter-ostindiefararhistoria/originalskeppet-gotheborg/

Vad är då kopplingen mellan ostindiefararen, Knippelholmarna och vår utredning? Jo, under bärgningsarbetet av porslinet som utfördes åren efter förlisningen användes Knippelholmarna, eller Östra Knippelholmen om man ska vara petig, som omlastningsplats för framförallt det bärgade porslinet. En hel del av porslinet hade skadats vid förlisningen och trasigt porslin kastades i vattnet. Vår uppgift är att ta reda på hur mycket porslin det finns kvar på botten i området och om där även finns äldre kulturlager.

Det känns lite absurt att denna idyll på Knippelholmarna inom några år kommer vara införlivad med den nya oljehamnen.

I onsdags gjorde vi ett strandhugg på Knippelholmarna för en lunchpaus och lite rekognosering. Ön visade sig från sin allra bästa sida tack vara det fina vårvädret och vi fick lite sommarvibbar!

En lite porslinsskärva som påminner oss om ostindiefararen Göteborgs förlisning 1745. 

Mycket riktigt så hittade vi några skärvor kinesiskt porslin i strandkanten och vi ser fram emot provgropsgrävningarna nästa vecka!

Om hur det gick får du veta nästa vecka!

Ett trävrak, en sportbåt och en bro i Gustavsberg

Sjöhistoriska museet utförde i höstas en sonaranalys mellan Gustavberg och Saltsjöbaden, där flera intressanta sonarindikationer framkom, som vi tolkade som vrak eller brygg/brolämningar i Farsta brohål, inloppet till Farstaviken i Gustavsberg (se rapport 2016:5).

När författaren August Blanche år 1838 beskriver en ångbåtsfärd från Stockholm till Gustavsberg nämns att man i Farsta brohål färdas förbi en ”gammal förfallen bro”, som skall ha blivit förstörd av en storm några år tidigare. Där skall senare ha funnits en färja fram till omkring 1870 och under åren 1882-83 skall ”Farstasund” ha muddrats från 3 fots djup till 20 fot. Innan hade större fartyg tvingats att lossa sin last in till Gustavsberg på pråmar som klarade av det grunda sundet.

En karta från år 1800 visar ”Farestas Färgstället” och på en karta från år 1818 kan den ovan nämnda flottbron ses liksom en krog. Längs med sundet finns moringar, som man troligen använt sig av när man varpade skutor genom det smala sundet. Söder om sundet finns resterna efter en gammal färdväg som går norrut mot brohålet. 

Farsta brohål 1818. © Lantmäteriet, aktnr: A35-5:1. 

I våras beslutade länsstyrelsen att vi skulle dykbesiktiga några objekt i Farsta brohål i Gustavberg vilket vi således gjorde förra veckan.

Med alla spännande sonarbilder och historik om området så var det med spänning vi åkte ut och dök under en dag och det var en blandad kompott av maritima lämningar vi fann under en dag i fält. 

Där bron ska ha gått enligt kartan från 1818 hittade vi mycket riktigt oktimmer, troligen från knuttimrade konstruktioner tillhörande bron. 


En ok-stock, som troligen tillhör den raserade Farsta bro. Foto: Jim Hansson, Sjöhistoriska museet.

Vi hittade också ett utspritt vrak i närheten av bron, troligen har det muddrats sönder på 1880-talet, som nämnts ovan.

Skeppstimmer på det utspridda vraket. Foto: Jim Hansson, Sjöhistoriska museet.

Sist men inte minst avslutar vi med ett lite modernare vrak, i form av en sportbåt, som någon "tappat" på 15 meters djup.

En liten borttappad "sportbåt" i Farstaviken, Gustavsberg. Foto: Jim Hansson, Sjöhistoriska museet.