Sjöhistoriska museet invigdes 28 maj 1938. Då hade det i 40 års tid diskuterats ett sjöhistoriskt museum i Stockholm, och de växande marina samlingarna hade skyfflats runt i tillfälliga utställningsutrymmen lika länge.
Till slut kunde ett eget museum byggas i och med en donation från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse. Villkoren för donationen var att staten upplät en lämplig tomt - och att byggnaden inte uppfördes i funktionalistisk stil eftersom man inte ville se ännu "en skolåda" byggas.
Arkitekten Ragnar Östberg ritade en museibyggnad i klassicistisk stil med bland annat gustavianska förebilder. Samtidens funktionalistiska ideal smög på sätt och vis ändå in i form av enkelhet och ljusa rena ytor.
Husets böjda former ska erinra om fartyg: runda former är starkare än raka på stormande hav. Ännu en maritim finess kan beskådas av den som ser Stockholm från luften: museibyggnaden bildar tillsammans med stadshuset - även det ett verk av Östberg - ett gigantiskt ankare. Stadshuset är ankarets röring, eller topp, och Sjöhistoriska med de långa, böjda flyglarna bildar ankarets "armar".
Sjöhistoriska museet har likt många andra museer rötter i det sena 1800-talets nationalromantik. Den traditionella svenska kulturen skulle bevaras och beskyddas i en tid av stora samhälleliga förändringar, klasskamp och internationalisering. På museet skildrades detta genom en civil sjöfartssamling. Till detta kom de sjömilitära samlingarna, som bland annat visades vid världsutställningen i Stockholm 1897, där man ställde ut såväl det allra senaste i moderna tekniska landvinningar som minnen från fornstora dagar. En av de starkaste pådrivarna för museibygget var Föreningen Sveriges Sjöfartsmuseum i Stockholm, bildad 1913, som än idag är museets stödförening, med en aktiv roll i vår breda maritimhistoriska verksamhet.
Via länkarna nedan kan du läsa mer om museets historia, byggnadsprocessen, Ragnar Östberg och titta på en kavalkad av vernissagekort från utställningar som visats på museet.
