Tre av landets verkliga mästerarkitekter tävlade om att få bygga det och ett krav var att det absolut inte fick byggas i funkisstil. Här är historien om hur Sverige efter många och långa turer till slut fick ett sjöhistoriskt museum.

Sjöhistoriska museet invigdes 1938, men på sätt och vis började historien om det 25 år tidigare. Föreningen Sveriges Sjöfartsmuseum i Stockholm spelade en avgörande roll för att Sjöhistoriska finns idag. På föreningens allra första möte, i mars 1913, klubbades det igenom att arbetet för att Stockholm skulle få ett sjöfartsmuseum skulle dra igång direkt.

Den 15 februari 1914 slog det nya Sjöfartsmuseet upp sin portar för allmänheten. Det låg till att börja med på bottenvåningen i huset Skeppsbron 46 i Gamla stan. Museet var litet och fokuserade på sådant som rederier, handelsfartyg, navigation och sjömansliv. Föreningen hade även ett eget bibliotek som växte år för år.

Samtidigt fanns också Statens sjökrigshistoriska samlingar, som den dåvarande myndigheten Marinförvaltningen ansvarade för, och som framförallt handlade om den svenska flottans historia. 1928 började delar av de sjökrigshistoriska samlingarna ställas ut på ett nyöppnat museum, Marinmuseum i Stockholm,som låg på Strandvägen.

Sjöfartsmuseet och Marinmuseum i Stockholm är grunden till det som skulle bli Sjöhistoriska museet.

Funkis nej tack-klausulen

Idén att ställa ut de två samlingarna under samma tak hade diskuterats i många år. I början av 1930-talet lyckades Hans Ericson, ordförande för Föreningen Sveriges Sjöfartsmuseum i Stockholm, engagera Knut och Alice Wallenbergs stiftelse i frågan. I mars 1931 erbjöd sig stiftelsen att bidra med 800 000 kronor till museibygget, en mycket ansenlig penningsumma i mellankrigstidens Sverige. Men det fanns en del krav. Ett var att staten skulle upplåta mark där museet kunde byggas. Stiftelsen krävde också att kajutan och akterspegeln på Gustav III:s lustjakt och stabsfartyg Amphion skulle få en framträdande plats och att byggnaden inte fick byggas i funktionalistisk stil, så kallad "funkis".

Riksdagen beslutade 1932 att staten skulle ta emot donationen från Wallenbergstiftelsen för byggandet av Sjöhistoriska museet. Staten övertog samma år Föreningen Sveriges Sjöfartsmuseum i Stockholms samlingar.

Tävling mellan mästerarkitekter

Tre av Sveriges mest framstående arkitekter, Ragnar Hjorth, Cyrillus Johansson och Ragnar Östberg, fick tävla om vem som skulle få rita Sjöhistoriska. Det slutade med att Ragnar Östberg, mannen bakom Stadshuset i Stockholm, drog det längsta strået. Men hans arbete skulle bli långt ifrån problemfritt. Under bygget av det mäktiga Stockholms stadshus (invigt 1923) hade Ragnar Östberg mer eller mindre haft fria händer. När det gäller Sjöhistoriska tillsatte regeringen en nämnd i juni 1932 som skulle arbeta med det nya museet. Den granskade Östbergs förslag i minsta detalj och krävde ändringar då och då. Det hände att mästerarkitekten, ibland efter påfrestande diskussioner, fick ta skeden i vacker hand och revidera sina planer.

Det nya museet byggdes åren 1934-1935. Det uppfördes på Gärdet, ironiskt nog på samma plats som delar av Stockholmsutställningen 1930 hållit till. En utställning som brukar räknas som funktionalismens, en arkitekturform där funktionen helt står i centrum och där sådant som utsmyckade fasader ses som förlegat, genombrott i Sverige.

Sjöhistoriska är ett nyklassicistiskt bygge, en stil som inspirerades av arkitekturen i romarriket och gamla Grekland. Det finns dock, trots kravet från Wallenbergstiftelsen, spår av funktionalism i bygget, med ljusa, rena ytor och släta fasader.

Museet invigdes först den 28 maj 1938 av kung Gustav V. I strålande solsken och med 1 500 inbjudna och stora delar av presskåren på plats. Sverige hade till slut fått ett sjöhistoriskt museum.

Visa mer

Relaterat material: