Fantastiskt stenåldersfynd på botten i Södertälje kanal

Enligt tidigare blogginlägg (7 augusti 2013) utför Sjöhistoriska museet en arkeologisk utredning inför projektet som kallas ”Mälarfarleden”. Projektet innebär att Sjöfartsverket planerar att muddra och bredda farlederna på flera platser  i Mälaren, just i detta fall ska nya ledverk anläggas i Södertälje kanal.

Inför dagens arbete hade vi planerat att dyka av ett område i anslutning till Södertälje kanal som omfattande strandzonerna under den så kallade Mälarbron som passerar 17 meter över Mälaren. Vi hade inga stora förväntningar, då den äldre arkeologin  hittills lyst med sin frånvaro. Dock skall sägas att det tidigare har hittats stenåldersfynd i kanalsträckningen och på höjderna väster om Södertälje kanal. Bara några minuter in på förmiddagens första dyk hittade vår dykande arkeolog Jens Lindström ett sensationellt fynd!

Jens Lindström bryter ytan med sitt livs mest överraskande fynd!

Och här en ögonvittnesskildring Jens Lindström:

Ska jag vara helt ärlig så var området inte särskilt arkeologiskt upphetsande. Förutom de kraftiga brofundamenten verkade området vara mycket påverkat av moderna byggnationer och utfyllnader. Vi har under årens lopp utfört dykningar i liknande miljöer och de vanligaste fynden brukar vara dumpade cyklar, kundvagnar, mobiltelefoner och annat skräp. Jag hade med andra ord inga större förhoppningar för att göra ett arkeologiskt scoop! Jag påbörjade dyket vid en lodrät spontad järnvägg och följde den ned till botten. Sikten i det gulbruna vattnet var förvånansvärt bra, nästan 2 meter vilket är mycket bra för Mälaren denna tid på året. Botten såg ut som väntat. Sten och grus varvat med glasflaskor, tegelfragment, järnskrot, flera cyklar och en vägmärkesskylt. Jag påträffade även några upprättstående och inte allt för gamla avbrutna träpålar i anslutning till spontväggen och brofundamenten. Plötsligt så såg jag ett föremål på den grusiga botten som fångade mitt intresse. Här bör tilläggas att man många gånger under liknande sökdyk stannar till och lyfter på föremål på botten som vid första anblicken ser spännande ut men som ögonblicket efter att man rört vid det visar sig vara något helt annat t.ex. en avbruten plastgaffel, en sönderrostad färghink eller guldfolie från insidan av ett cigarettpaket. När jag plockade upp detta föremål och tittade närmare på det trodde jag inte mina ögon. Det var en komplett flintdolk från yngre bondestenålder (ca 2400-1800 f. Kr) i närmast mint condition! Helt otroligt! Jag kommer inte ihåg när jag senast fick en liknande arkeologisk kick! För en kick, ja det fick jag! Frågan är bara hur den hamnat där på botten långt ifrån någon forntida stenåldersstrand.

Flintdolkar brukar delas in i 6 olika typer. Den Jens har hittat liknar en typ V och bör då dateras till senneolitikum-äldre bronsålder.

Det är inte alla förunnat att göra ett sådant kanonfynd! Trevor med sitt resultat för dagen och stolt Jens med sitt.

Ännu ett Birkaäventyr till ända!

Lika säkert som att en smörgås som faller mot golvet landar med smöret neråt blir de sista dagarna av en arkeologisk undersökning hektiska. Schaktet måste grävas färdigt, schaktprofiler  ritas samt prover för makrofossil, dendro- och C14 samlas in. När det arkeologiska arbetet är färdigt ska dessutom grävplatsen återställas vilket innebär att ramen runt schaktet, slamsugar, tumstockar, skärslevar, måttband, fyndbackar och blyvikter etc. ska plockas upp från botten. När alla prylar från botten är uppe behöver schaktet täckas över med geotextil och innan dess så skall alla pålar och timmer som vi under undersökningens gång tagit upp och dokumenterat på land läggas tillbaka ned i schaktet.

När allt var snyggt och prydligt runtomkring schaktet så var det dags för att börja montera ner den 47 meter långa bryggan som det tog tre dagar att bygga. Att montera ned den tog fyra timmar.. Phu! För att göra det extra besvärligt så blåste det en frisk västlig vind de sista dagarna vilket piskade upp bråkiga vågor som gjorde arbetet både på botten och land onödigt jobbigt.

Bryggan med dykplattformen för 2013 års undersökning 

Fältstationen och brygga nedmonterad, årets undersökning är nu avslutad.

Vad har vi då lärt oss efter sommarens undersökning? Blev vi något klokare?! Njae… inte ännu skulle jag vilja svara på den frågan. Som djupast mätte schaktet ca 1 meter och något som förbryllade oss var att kulturlagret kunde variera så mycket inom det 3 gånger 2 meter stora schaktet. Platsen som vi grävt på ligger mer än 100 meter ut från 900-talets strandlinje och med andra ord långt ut i hamnbassängen. I ena änden av schaktet så påträffade vi t.ex. ett massivt gräslager som bland annat innehöll delar av en vikingatida sko. Detta gräslager fanns inte alls i andra änden av schaktet endast två meter bort. Förutom att försöka ta reda på vad de olika träföremålen som vi hittat en gång använts till återstår nu en massa tolkningsarbete för att förklara kulturlagrets uppbyggnad. De makrofossilprover (miljöprover) som vi samlat in från schaktväggen kommer, med hjälp av resultaten från dendro- och C14-analyserna, förhoppningsvis kunna göra det.

En spontan och högst personlig reflektion avseende fynden som påträffades i årets schakt är att vi inte alls har hittat lika många tränaglar och trädymlingar som i det tidigare undersökningsområdet utanför Båtudden ca 120 meter söderut. Hur ska vi tolka det?

Sommarens undersökning har levt upp till alla våra förväntningar och det har varit särskilt roligt att få visa upp det vi gör för de tusentals turister som har besökt utgrävningen. Det är ju mötet med allmänheten som gör att vårt arbete känns extra betydelsefullt då man märker hur stort intresset är för arkeologi och historia ute i landet. 

Slutligen skulle jag vilja passa på att tacka alla undersökningsdeltagare och dessutom all övrig personal på Björkö för ett fantastiskt sommaräventyr!

Stort tack till Er! 

Från Svarta jorden till Kornhamn

När mina kollegor som bäst arbetade med undersökningarna utanför Birkas svarta jord fick jag förra fredagen ett telefonsamtal som handlade om någonting helt annat.

Stadsmuseet hade fått i uppdrag av länsstyrelsen att övervaka ett schakt som hade tagits upp vid Kornhamn i Gamla stan för anläggandet av en ventilkammare. Arbetet ingick i de stora arbeten som pågår och kommer att ske inför ombyggnaden av Slussen.

Telefonsamtalet kom alltså från Stadsmuseet och syftade till att konsultera oss på Sjöhistoriska om några säregna stockar som kommit upp med grävskopan.

Timmer med mycket speciella urtag och järnkrampor, tidigare observerat i närområdet på 1950-talet. Foto: Marcus Hjulhammar, SMM.

Platsen är ju historiskt intressant, minst sagt. Och den är präglad av sin marina historia.

Väl framme vid schaktet träffade jag min kollega från Stadsmuseet och blev förevisad de stockar som hade kommit upp vid arbetena.

De låg där i en hög vid schaktkanten, stora stockar omkring en halvmeter i diameter och med urtag och järnkrampor uthuggna respektive inslagna.

Läget vid Kornhamnstorg och timrens förband kändes bekanta på något sätt, men jag kunde då inte hitta en tydlig referens…

Efter ett par dagar återkom jag till schaktet tillsammans med min kollega Karin Sundberg. Vi kunde då se att två delar framkommit som sannolikt utgjorde resterna av ett fartyg.

Summa summarum fanns där i en hög märkliga timmer med uthuggna urtag och järnkrampor samt delar till ett fartyg. Snart skulle botten på schaktet gjutas för att bereda plats för den nya ventilkammaren…

Väl tillbaka på kontoret erinrade jag mig de undersökningar som Hans Hansson företog i närområdet under 1950-talet. (Hans Hansson var en framträdande arkeolog och museiman, från och med det tidiga 1930-talet verksam i Stockholm. Hans avhandling ”Stockholms stadsmurar” (1956) intar fortfarande efter snart 60 år en särställning för kunskapen om Stockholms medeltida topografi och utveckling.)

Det nu aktuella schaktet markerat med en röd punkt vid pilen. Märk särskilt närheten till "Skansen västantill". Karta Hans Hansson 1956 redigerad av Marcus Hjulhammar 2013. 

Hans Hansson dokumenterade under hösten och sommaren 1954-55 den i historiska källor benämnda ”Skansen västantill” vid gatukontorets schaktningar för en pumpstation i Munkbron. Skansen hade vilat på stockkistor, som stod direkt på sjöbottnen. Före bygget av skansen, vilket skedde under 1520-talet, hade man planat ut botten och sänkt fartygsskrov som fundament. Träkistorna, som utgjorde postamentet till skansen, kan enligt Hansson ha timrats på isen eller någon annanstans i närheten och bogserats till platsen, där de sänkts som kassuner. Man hade använt kraftiga, obarkade furustockar, 25–45 cm i genomskärning, som på oregelbundna avstånd förenats med tvärtimmer. ”En plankbotten har funnits men tycks ha knäckts när kistorna sänktes. Konstruktionen hade säkrats genom grova kedjelänkar, som förenade stockvarven och var fastnaglade både på in- och utsidan. Det framgrävda partiet av skansen var alltså byggt i vattnet ett stycke utanför den dåvarande stranden. Samtidigt som kistorna utgjorde grundval till skansen hade de bildat en kraftig barriär för de utfyllningar som betingades av bygget. Längre söderut, vid Kornhamn, där vattendjupet var betydligt större, vilade skansen enligt räkenskaperna på pålar.” Hansson skriver vidare att ”en bred passage har troligen lämnats vid Kornhamn mellan skansens sydända och vingmuren vid Södertorn, och portar omtalas i Karl IX:s skans, som tycks ha varit en kopia av faderns stora anläggning”.

Karl IX:s skans vid Kornhamn?

År 1611 befästes Stockholm återigen från sjösidan, även vid Kornhamn. 700 timmer flottades dit – ”En hustru på Södermalm bidrog med 44 stockar och från kronans förråd levererades mot stadsbyggmästarens kvitto 678 stockar ”till Stockholms stad, till bålverket, som i fejdetiden ifrån Söderport och till Blasius Dundis bastu uppbyggdes”. Sand och jord till fyllning roddes från Grind till Kornhamn i båtar och pråmar och bars därifrån i avsågade öltunnor till skansen allteftersom timmerväggarna restes. Stockarna var bilade som i Gustav Vasas skans; stockhakar omtalas för första gången i räkenskaperna men var säkert ingen nyhet.” Enligt Hans Hansson var hela anläggningen en kopia av den gamla skansen: ”och de utförliga räkenskaperna kompletterar den bild som de framgrävda, halvbrända stockarna från den äldre skansen ger av ett dylikt ålderdomligt försvarsverk. Karl IX:s skans vid Kornhamn täckte sannolikt hela gluggen mellan vingen vid Söderport och den kvarstående muren längre norrut. Fem lass portstolpar gick åt för att hålla förbindelsen öppen med hamnen. Skansen var av allt att döma färdig i mitten av oktober 1611. Ett år senare var faran över, men ännu i början av september 1612, när en dansk flotta låg utanför Vaxholm, hade dagsverkskarlarna burit mull på skansen. Kanske gällde det då fyllning mellan väggarna i bröstvärnet. Skansen vid Kornhamn var den sista försvarsanläggning som uppfördes på själva stadsholmen. I augusti och september 1620 var fjorton dagsverkskarlar sysselsatta med att föra ”mullen av skansen västantill och in på vallen vid Söderport. Troligen har skansen rivits vid detta tillfälle.”

Min tolkning av det som framkommit är således att det rör sig om rester efter de sista marina befästningsverk som anlades runt staden och som Hans Hansson så utförligt beskrivit i sin avhandling från 1956.

Om mitt antagande stämmer torde läget för befästningslinjen inom detta parti förskjutas ett tiotal meter längre söderut än vad som tidigare förmodats.

Cool wooden finds

Eveliina Salo är dykande arkeolog från Finland och deltar i undersökningarna av kulturlager och pålanläggningen utanför Svarta jorden på Björkö. Här kommer hennes gästblogg om några av de senaste praktfynden.

Again we have made some extraordinary finds from the viking age harbour outside of Birka. Wooden finds from 1200 years ago don’t stop to amaze us. We can’t name all of them but let me introduce two of the latest finds. 

”Sword” is a nickname for this piece and it sure looks like one. It’s approxomately 10 cm long and split in half or made out out two separate pieces. The parts are tied together with a string made out of root/bark. The upper part of the piece seems to be lost. My guess is that the piece was used to hold together layer of fabric in clothing.

Another cool find is a cup/beacon-shaped find. Looks like the leg is missing and it looks like the cup-part has been higher.

These are just two examples and my personal favorite finds that highlights the archaeological potential of the cultural layers under water outside of the Black earth.