Bluffade Treileben om Resande Man?

Bluffade Treileben om Resande Man?

Av gästbloggare Niklas Eriksson, Södertörns Högskola

Resande man är ett av Östersjöns mest eftersökta vrak. Nu tyder det mesta på att det legendariska skeppet äntligen är hittat. Notera att jag skrev ”det mesta” eftersom det råder lite delade meningar om vattendjupet på den plats där skeppet gick till botten.

Redan när de första undervattensfotografierna från det påträffade vraket började dyka upp i pressen, slog det mig hur ljust det såg ut på platsen. Dessa bilder måste ha tagits på ett vattendjup grundare än 20 meter. Hans Albrecht von Treileben, han som bärgade kanoner och rigg från Resande man redan 1661, alltså året efter förlisningen, anger i en bevarad skriftlig källa ett vattendjup på 14 famnar. Det motsvarar 25 meter.

Den 5 juni fick jag möjlighet att dyka på vraket. Mycket riktigt ligger det påträffade vraket ganska grunt och den medhavda djupmätaren visade aldrig djupare än 15 meter. Är då inte det ringa djupet ett ganska starkt bevis för att skeppet inte alls är Resande man? Svaret är faktiskt nej. Det finns nämligen en annan djupangivelse som, även om den inte uttrycks i absoluta tal, förmodligen är viktigare för att berätta om djupet på platsen. Enligt vittnesmål från förlisningen stack stormärsen – en plattform uppe i stormasten – upp ovan vattenytan sedan skeppet gått till botten. Att så verkligen var fallet understryks av det faktum att delar av den ombordvarande besättningen hade räddat sig upp i märsen, där de fick tillbringa hela den stormande natten. De hämtades med båt först påföljande dag.

Riggarna på 1600-talets tremastade skepp är ganska förutsägbara. Masternas olika delar, liksom rårna, seglen och just märsarna har vissa inbördes proportioner som återkommer på de flesta skepp. Masternas längd och följaktligen märsarnas höjd över däck, var avhängigt skrovets dimensioner. Vid dykbesiktningen den 5 juni, mättes vrakets längd över stäv till 25,9 meter. Räknar man på proportionerna för ett mindre 1600-talsskepp (jag använde Anthony Deanes Sixth Rate, från hans Doctrine of Naval Architecture, publicerad 1670) så skulle avståndet, från skrovets botten upp till stormärsen, bli 18 meter. Eftersom vraket ligger på 15 meter och landhöjningen torde ligga på knappt två meter sedan 1600-talet ”svävade” mastkorgen någon meter ovan vattenytan, dock inte högre än att iskalla sjöar med jämna mellanrum ska piska upp på de stelfrusna skeppsbrutna. 

Djup RM

Hur ska vi då hantera Treilebens djupangivelse på 14 famnar? Det kan givetvis röra sig om en felskrivning, men det kan lika gärna vara så att han medvetet lämnat felaktiga uppgifter. Överdrev han kanske djupet för att få sina bärgningsföretag att framstå som än mer imponerande? Kanske är det överdrivna djupet en medvetet utlagd dimridå? Som alla dykare vet så hittar man igen platser och vrak under vatten genom att söka på och simma på djupkurvor. Och i äldre tider var blylodet ett nog så viktigt instrument för att hitta vägen till sjöss. Genom att ange ett felaktigt djup såg han till att de som gav sig ut för att leta efter skeppet sökte på fel plats. Lyckades han? Eventuellt. Jag kan lugnt konstatera att sedan djupet för det nu påträffade vraket blev allmänt känt, dröjde det inte länge förrän många av Stockholms hugade dykare letade rätt på platsen.

Egen guide i Galärvarvet? Testa med oss!

Sjöflyget

Sjöhistoriska testar nya sätt att sprida kunskap om det maritima kulturarvet. Vi har tagit fram innehåll till en mobilapplikation som kan guida dig runt i det spännande och okända Galärvarvsområdet på Djurgården. Galärvarvsområdet sträcker sig mellan Aquaria/ Liljevalchs och längs med vattnet förbi Vasamuseet och Junibacken bort mot Djurgårdsbron.  Idag är det mest ett promenadstråk, men här har det tidigare varit en helt annan verksamhet. Större delen av området var länge militärt och stängt för allmänheten.

Lär dig mer om dyktankhuset, som är det höga gula till vänster om Spritmuseum, där marinen tränade ubåtsräddning och där man testade avancerad dykeriteknik. Eller om vad som tidigare fanns i Spritmuseums lokaler, varför det står en sådan konstig fontän i torrdockan framför Vasamuseet, om isbrytaren Sankt Erik, och om det brända krigsskeppet som kanske ligger innanför muren vid Båthallarna.

Appen, som är gratis, hittar du på OnSpotStory.Den finns i Google Play (Android), App Store (Iphone) och som webbapp. Den kommer att fyllas på med mer innehåll efterhand.

Haveri i Djurgårdbrunnsviken...

Efter att vi hade fått nya stolar och en sjökortsplotter med sonarfunktion monterat sjösatte vi vår aluminiumbåt vid Djurgårdsbron.

Vi tänkte därefter ta en lite testtur men nära vår hemmahamn i Djurgårdsbrunnsviken sprang styrhydrauliken läck och styrförmågan försvann !
Men vi hade tur, vinden drev oss långsamt och säkert in mot vår bryggplats, så nu väntar vi på båtmekanikern innan vi åker ut på nya äventyr.

 

Beckholmen Vraket

For the past several days members of the Arkeologienheten at Sjöhistoriska have been out at Beckholmen recording ship timbers as they are exposed by the excavator machine.

Due to environmental conditions diving in the shallow water was not an option, so we've had the not so easy task of having to make sense of the wreck in pieces.

On Friday, what we believe to be the ship's sternpost appeared and on it, a nut and bolt.

This, of course, means the wreck is not very old. The first precision lathe-made nuts and bolts were made in Great Britain in 1797.

Given the extremely good preservation of the ship timbers, it is likely the wreck is associated with the filling of the area in the mid 1800s. This is also consistent with the nut and bolt seen above. It was common to use old ships to give stability to sediments as they were dumped in the water when expanding a waterfront area or quay.

Below you can see what appears to be an intentional cut in the ship's garboard strake to scuttle the ship.

Below is an attempt at reassembling what is believed to be the ship's sternpost with the garboard strake.