Vad har ett skåp med arkeologi att göra?

Vad har ett skåp med arkeologi att göra? Jo, faktiskt mycket. Bakgrunden är ett stort örlogsfartyg som påträffades på Blasieholmen år 1874 i nuvarande Teatergatan vid grundarbeten inför den då Nya Teatern (riven 1925). Vår sagesman, Carl August Lindvall, värvades 1858 till Bergsund som ritare och konstruktör. Lindvall blev sedermera chef på Bergsund. När han lämnade sin befattning 1890 engagerade han sig alltmer i geologiska och historiska frågor.

C. A. Lindvall, porträtt 1880 ”då som bäst i farten”. (Sjöhistoriska museet S 5688.)
C. A. Lindvall, porträtt 1880 ”då som bäst i farten”. (Sjöhistoriska museet S 5688.)

Men redan 1874 berättar Lindvall i Ny Illustrerad Tidning om fyndet som anträffades tre meter under jorden. Skrovet frilades till drygt 26 meters längd. Under arbetets gång sågades de frilagda delarna av och togs bort. Inuti skrovet hittades tre kanonkulor med cirka 15 centimeters diameter och en stångkula. Bordläggningsplankorna var upp mot tio meter långa, drygt 44 centimeter breda och tio centimeter tjocka. Fartygets ursprungliga längd uppskattades till 39 meter och bredden till omkring 12 meter. Uppenbarligen hade fartyget brunnit då alla timmer var avbrända längs skrovets gamla vattenlinje. Kölen vilade två stora stenar och under dessa hade det bildats en drygt halv meter högt tomrum där inga andra lager än den gamla sterila grusbotten låg. Sannolikt hade fartyget gått på grund nära den dåvarande stranden som idag ligger närmare 30 meter från kajen. Lindvall förtsätter: "Byggnadssättet angifver tydliga spår af öfvergången från klink till kravellbyggnaden, och af en tid, då ekvirke fanns i myckenhet. Beträffande tiden, då fartyget här stannat, kan intet med någon visshet angifvas. Det höga vattenstånd, som afvägningen anger då hafva varit rådande, häntyder på en aflägsen tid, och det på 1740-talet här anlagda sockerbruket var bygdt på rustvirke, lagdt öfver fartyget, hvadan det då var ett jordfast vrak. Måhända se vi i dessa svartnade ekbjelkar ett svenska flottans minne från dess storhetstid, från Erik den fjortondes dagar."

För flera år sedan noterade jag bland Hans Hanssons excerpter på Stockholms stadsmuseum en kopia av ett handskrivet brev författat av Lindvall. Jag vill minnas att det stod att lappen hörde till ett skåp som Lindvall lät tillverka av vraket. Jag kunde dock inte finna något skåp och tänkte inte vidare på saken.

Då jag inför en artikel i kommande årgång av Sjöhistorisk årsbok, som har tema Örlogsstaden Stockholm, på nytt intresserade mig för Lindvalls undersökningar gjorde jag efterforskningar i Sjöhistoriska museets samlingar. Med hjälp av intendent Susanna Allesson-Nyberg lyckades vi återfinna skåpet! Genom en gåva, enligt testamente från överingenjör Thore Thelander och hans maka vid Bergsunds Mekaniska Verkstad, kom skåpet till Sjöhistoriska museet år 1940. (Thore Thelander var systerson till Lindvall och efterträdde Waldemar Jacobsen som överingenjör och verkstadschef på Bergsund, en tjänst som Lindvall innehaft innan Jacobsen.) Enligt inventarieförteckningen har skåpet tillhört Lindvall och varit placerat i hans skrivrum. Skåpet är av ek och består av överdel med glasdörrar och flyttbara hyllor samt underdel med två skåpdörrar. Ovanpå skåpet är placerat två träskålar såsom underlag för två kanonkulor av sten, samt en modell i trä av en fartygsbotten, vilken i sin tur med en trädobb är fästad till en plankbit. Plankan är märkt med röda inhuggna bokstäver "Ett svenska flottans minne". I skåpet finns en specifikation upprättad av Lindvall 1876 som visar att han även lät tillverka bord, en soffa och stolar av vraket. Här slutar hur som helst spåret av kungens skepp – i ett skåp i ett magasin i Nättraby utanför Karlskrona!

(Som en exkurs för den som är intresserad att läsa mer om Carl August Lindvall rekommenderar jag en fin artikel författad av Arne Sundström i Båtologen 6-2011.)

Underdel till skåp tillverkat av fartyget funnet i Teatergatan på Blasieholmen. Foto: Susanna Allesson-Nyberg. (Sjöhistoriska museet Ö 8140.)
Underdel till skåp tillverkat av fartyget funnet i Teatergatan på Blasieholmen. Foto: Susanna Allesson-Nyberg. (Sjöhistoriska museet Ö 8140.)

My best find!

It’s been almost three weeks excavating under water here in Viking age Birka. We have made some great finds but before this wooden spoon I haven’t really found anything spectacular.

While doing the last dive for the day last Thursday I have to admit I was tired, little cold and quite anxious to get to go to dinner. I was cleaning the trench for the Friday mornings photo shooting and at first I thought I had found another bone which we find a lot from here. But on closer look it was a shape I hade never seen in a bone. Carefully I turned the first peace around and realized it was a wooden spoon!

It was broken in two pieces but they fit together perfectly. The spoon is approximately 15 cm long and 5 cm at its widest.

After this day when someone asks me what is my most exiting find I have ever made, I would have to say it’s a wooden Viking age spoon from Birka!

Eveliina Salo

 

Birka’s harbour in an international comparison

After two and half weeks of excavation, this year’s campaign comes closer to its end. Only a couple of days are left for the international team, to proceed which the research. But one of the main goals, to find more timbers that can most likely be related to a former harbour construction has in some cases already been achieved (check out blogpost 23/8 to get hold of some more detailed information of some of these years’ timber findings and the ones from earlier years). This gives us now the opportunity to think about how Birka’s harbour might have looked like, by taking constructions, known from excavations that have been taken place at several places in northern Europe, into account. At the same time these comparisons enable us to set the results into the broader context of the development of harbours during the Viking age as well as those from early and high medieval times.

Among the excavated timbers, especially one log sticks out. At this log, one of its ends has been worked to a peg.

In this case the peg forms a fishtail so the log can be called a “laxstjärtstimmer”. Logs with different types of pegs have been found at several sites, but their interpretation differs. One of the most common interpretations is that they served as poles in a yoke construction. A yoke needs at least of two poles, which form, together with a third timber, a stable construction. One way to connect the poles was to carve their upper ends to a peg and putting the third timber with holes at the ends above them. Such constructions have been used for bridges in inland waters, as well as for harbour related facilities like docks and jetties. These kinds of bridges are known from Viking age Scandinavia, but also from the southern Baltic, where Slavonic tribes settled.

Another interpretation that might fit the fishtail peg, is, that this end has been used to drive the other end of the log into the sea ground. To manage that a rope has been attached to the peg and with the help of a large three pole, the log could be lifted upwards in order to ram it deeper into the ground. When the log was into position, the peg has been cut off. If this interpretation, which was made up for the bridge of Ravning enge in Denmark, would fit, it would mean that this log has never been part of any construction, because the peg is still at its place.

A third interpretation that could be likely is that the log has served as a pole, to tie ships to it. Such poles are called “Dykdalb”, and could stand by itself or be part of a more stable construction. This interpretation would also explain the fishtail peg that prevents ropes from slipping of. A rope found close to the log may support this interpretation.

For instance “Dykdalb”, without pegs, but with ropes still attached to it are known from the Viking age settlement of Hedeby and the late 11th/early 12th century harbour area of Schleswig.

To sum up the mentioned examples, it seems likely that the “laxstjärtstimret” found in the Birka harbour was part of a harbour facility. Probably a yoke based construction, like a dock or standing alone and serving as a “Dykdalb”.

Several other logs that showed up during the excavations, doesn’t have such clear construction features. Mainly because their ends have been rotten, burned or the logs have been part of a different type of construction. Together with the stone assemblies the logs might have belonged to a jetty. One may think of a wooden, probably log cabin like construction filled with stones. Such kinds of jetties are well known from different places from Viking age and medieval Norway. They enabled ships to moor alongside in order to be easier loaded or unloaded.

So now we can see that the current excavation has been (and is still) able to gain more information about the facilities in the Viking age harbour of Birka, while several parallels from different places in northern Europe enlighten the dense networks that existed during the Viking age.

Blogg by Felix Rösch

Photos: Maija Huttunen/Pintafilmi Oy

Att förstå Birkas hamn – en tuff utmaning

Det här är fjärde säsongen som vi gräver i sjöbottnen utanför Birka. Vi kan idag bekräfta att den yttre hamnen har haft timmerkonstruktioner på hamnbassängens botten. Men hur hamnanläggningen i helhet har sett ut kan vi inte säga. Inte ännu i alla fall.

Med årets schakt som mäter 6 m2 har vi under de senaste årens grävningar grävt totalt ca 25 m2 på olika platser i botten rakt utanför det gamla stadsområdet. 25 m2 utgör ca 0,2 % av det bottenområde som vi uppskattar innehålla lämningar från hamnen utanför Svarta jorden. Ungefär hälften av den grävda ytan har grävts under 2011 och 2012 i två sammanhängande schakt. I dessa schakt som grävts ner till cirka en meters djup har vi förutom fina välbevarade fynd inbäddade i det vikingatida kulturlagret påträffat rester av timmerkonstruktioner. Och vad menas då med det? Jo, nere i schakten så har vi påträffat furustockar som ligger parallellt på botten. De ändar av timren som är bevarade är bearbetade på olika sätt. Två av timren är tydligt spetsade i ena änden vilket man förmodligen gjort för att kunna slå ner pålarna i botten. En del timmerändar är försedda med tappar och ett timmer som påträffades igår har en tillyxad knopp som påminner lite om en laxstjärt om man ser den från sidan.

I anslutning till ”laxstjärtstimret” påträffade vi idag även två tjocka rep, tillverkade av lindbast, som kan höra ihop med timret. Tidigare år har vi påträffat en hel del rep på botten, ofta i anslutning till kraftiga timmerstockar.

Photos: Maija Huttunen/Pintafilmi Oy

Stockar sammanfogade med rep verkar ha varit en vanlig företeelse i den yttre delen av Birkas hamn. En av stockarna i det område som vi nu gräver har med hjälp av C14-metoden tidigare daterat till 800-talet e. Kr. Eftersom det timret låg i samma nivå som de flesta andra timren i schaktet, samt att timren har samma dimensioner, är det troligt att resten av timren i schaktet är från samma tidsperiod. Timrens ursprungliga längd är okänt eftersom furustockarna i stort sett endast är bevarade nere i botten. De delar av timren som en gång stuckit upp ovan botten är sedan länge borteroderade. Annat är det med ektimren som fortfarande på sina platser reser sig flera meter över botten.

Timren som vi nu har att göra med i årets och förra årets schakt kommer med största sannolikhet från en raserad timmerkonstruktion från 800-talet som sammanfogats med rep, i alla fall delvis. För att komplicera det hela ytterligare så måste vi ta i beaktande att vi kan ha att göra med flera faser av olika hamnanläggningar från en tidsperiod på 300 år! Lägg dessutom till att dylika anläggningar håller i max 10 år innan de behöver omfattande renovering. Årets undersökning blir dock ytterligare en pusselbit för förståelsen av Birkas hamn, i ett pussel med minst tusen bitar!

Photo: Maija Huttunen/Pintafilmi Oy