Tillbaka på Beckholmen

Beckholmen är en lite ö som ligger lite i skymundan ute på Djurgården i Stockholm, trots att den ligger mitt emot Skansen och endast ett stenkast från nöjesparken Gröna Lund. Många har nog sett Beckholmens giraffmålade hamnkranar som syns tydligt från Pariserhjulet eller från någon av de andra åkattraktionerna på Grönan. Inte många känner till att denna ö tills alldeles nyligen var en av Sveriges mest förorenade och giftiga platser.    

I ett tidigare blogginlägg från den 27 juni 2012 berättade Patrik Höglund om fynd av medeltida vrakdelar som påträffades på Beckholmen i Stockholm i samband med de omfattande marksaneringarna på ön. Länk: http://www.sjohistoriska.se/sv/Fordjupning/Blogg/marinarkeobloggen/Patrik-Hoglund/Medeltid-pa-Beckholmen/

Nu har vi på Sjöhistoriska återigen anlitats för att ta reda på vad som döljer sig på botten öster och söder om ön med anledning av att det planeras ett promenaddäck och nya bryggor på denna del av ön.

 

Så här återges Beckholmen från luftballong i slutet av 1860-talet. Den röda elipsen öster om ön visar området där vi har grävt provgropar.

Sjöhistoriska museet har sedan 2006 utfört flera små undersökningar i vattnen runt Beckholmen. Oftast har det handlat om sonarkarteringar samt avsökningar med dykare inför mindre kaj och bryggarbeten. Flera vrak har påträffats men de flesta har varit från modern tid. Förutom vrak så har det även påträffats en hel del skrot på botten och att dyka utanför Beckholmen har varit lite som att dyka på Skrotnisses bakgård.

Här ligger jag i ytan på väg ner för att gräva provgropar i botten utanför Beckholmen. Foto: Mikael Fredholm/Sjöhistoriska

Denna gång var vårt uppdrag inte bara att inventera botten visuellt utan denna gång skulle vi även gräva provgropar i botten för att se om det finns något kulturlager i botten. Utöver det rent arkeologiska arbetet har vi även fått i uppdrag att fotografera havsbotten på ett tjugotal platser runtomkring ön.

Undersökningarna inleddes med provgropsgrävning med vår så kallade mammutsug. I tisdags grävde vi fem gropar och vi påträffade kulturlager i de flesta av groparna. Botten utanför Beckholmen är tydligt påverkad av ankring, bojstenar och av strömmar från propellermuddring och kulturlagrets tjocklek varierade därför en hel del i tjocklek. Mestadels hittade vi träflis och huggspån i kulturlagret men i en av provgroparna gjorde vi några finfynd som dessutom gick mycket bra att datera! Se film: https://vimeo.com/77956585

Här är de bärgade föremålen som grävdes fram i provgropen i filmen. Foto: Jens Lindström/Sjöhistoriska

Vi hittade alltså en mycket välbevarad kritpipa och delar av en trasig trefotsgryta. Kritpipan har vi fått daterad till slutet av 1600-talet eller till 1700-talets början. Med hjälp av den av den bevarade klackstämpeln på kritpipan, i form av tre kronor, har det till och med varit möjligt att identifiera dess tillverkare. Det är en Holländsk pipa tillverkad i Gouda av en piptillverkare som hette Jacobus Gerritsz. Witsius. Stort tack till Robert Bergman Carter och Arne Åkerhagen för hjälpen med att datera pipan!

Då återstår bara att svara på frågan om hur pipan hamnade på botten utanför Beckholmen? Området öster om Beckholmen har under århundraden använts flitigt som ankringsplats då det ger lä från den ofta friska sydvästvinden. Kanske var det ett Holländskt fartyg som låg uppankrat här i väntan på att lasta ombord beck- och tjärtunnor och så råkade en besättningsman tappa sin kära pipa i sjön.  

Vi planerar att fortsätta med dykningarna denna vecka men just nu ser det ut som att vi får vänta ut den annalkande stormen Judas.

På återseende!

 

Här kan du läsa mer om kritpipor och om hur man daterar dessa:

http://www.tobaksochtandsticksmuseum.se/Global/Museum/Samlingarna/Kritpipor%20Skrifter/Datera%20en%20kritpipa.pdf

En höstmarknad i Valdemarsvik anno 1835

Idag onsdagen den 23 oktober är det höstmarknad i Valdemarsvik. Som ni säkert tidigare har läst på denna blogg har Sjöhistoriska museet gjort flera marinarkeologiska undersökningar i området. Några av de fartygslämningar som påträffades vid dessa undersökningar kan mycket väl ha blivit vrak vid en vår- eller höstmarknad.

En dokumenterad sådan marknad var oktobermarknaden i Valdemarsvik 1835 som slutade i ett stort slagsmål och mord, här återgiven ur Östgötaposten den 4 december 1908:

"En kulturbild från 1830-talet.

Den nu så vackra och folkrika köpingen Valdemarsvik i Östergötland hade på 1830-talet knapast utseende af en medelstor bondby. Platsens förnämsta byggnad var då gästgifvaregården, en medelstor envånings träbyggnad, i hvars stora gästrum folk från närgränsande bygder ofta samlades och där den svenska nektarn njöts i rika drag och där icke så sällan vilda och blodiga slagsmål etablerades i hufvudsak mellan gränsbefolkningen på Östgöta- och smålandssidorna.

Valdemarsvik hade då liksom nu, en stor och präktig hamn och under höst och vår drefs där en ganska omfattande handel. Men då den stora höstmarknaden i oktober hvarje år gick af stapeln, företedde platsen en mycket liflig anblick. Från gränssocknarne i Östergötland kommo då till den stora marknaden skärkarlarne, med sina större eller mindre båtar fullastade af salt- och torkad fisk. Från bondgårdar och gods torgfördes spannmål, grönsaker och frukt; klädesväfvare i Norrköping saluförde sina tyger och från såväl Stockholm som flera andra städer strömmade affärsmän till dels för att sälja sina produkter och dels för att göra uppköp.

Från grannsocknarne i Småland kommo äfven bönder och fiskare för att äfven afytttra sina produkter och göra inköp för det stundande vinterbehofvet. Vid dessa tillfållen gaf Valdemarsrik anblicken af en liten om än illa byggd stad, med sina långa rader af salustånd och större eller mindre tält.

Från gränssocknarna i båda landskapen strömmade under de dagar marknaden pågick stora massor af ungdom till Valdemarsvik. Nog var karusellerna och gyckleritälten å marknadsplatsen en dragningskraft med stor förmåga att samla ungdomen från alla håll omkring sig, men för den manliga ungdomen var dock de år efter år icke så sällan blodiga slagsmålen det största och förnämsta marknadsnöjet.

Mellan smålänningar och östgötar rådde, säkerligen sedan urminnes tider, det mest ursinniga hat, och i veckor, ja månader före den beramade marknaden gladde sig den manliga ungdomen åt, att få ta ett duktigt nappatag med sina gränsfiender.

Höstmarknaden år 1835 var redan på marknadsaftonen ovanligt lifligt besökt. Smålänningarne hade en duktig flotta af fiskarebåtar och äfven andra segelskutor lastade med landtmannaprodukter funnos i mängd, och östgötarne voro till antal och farkoster ungefär jämnstarka med småläningarne.

Under dagens lopp hade gästgifvaregården flitigt besökts af bönder och fiskare, och då krämarestånden fram på eftermiddagen voro uppsatta hade landtbefolkningen redan hunnit att blifva betydligt uppeldad af Bacchi safter och raglade i större eller mindre flockar mellan marknadsstånden.

Länge hade smålänningar och östgötar undvikit hvarandra, man nöjde sig med att kasta ett och annat glåpord till hvarandra, men då skymningen höll på att inbryta röko på ett håll en smålands- och en östgötadräng i hop i slagsmål. Detta blef signalen till det stora slagsmål man å bägge sidor väntat och hoppats på.

Å smålänningarnas sida skyndade en stark rese, som gick under namnet Knifva-Petter, fram, följd af hela det slagsmålslystna Småland, och östgötarne, som äfven i stora hopar skyndat till platsen, där slagsmålet börjat, hade till anförare fått en S:t Annafiskare med namnet Jon i Brotorp.

Östgötarne fingo ohyggligt, med stryk och tvingades så småningom ned mot hamnen, där smålänningarne sökte att tränga ut dem i vattnet. Under detta förtviflade läge hade några östgötapojkar skyndat iväg till den plats där östgötarnes skärkarlsbåtar lågo förtöjda, och anropade där ifrigt en gammal fiskare från S :t Anna vid namn Israel, att komma sina hårdt ansatta landsmän till hjälp.

Denne Israel var en jättelik karl på öfver 60 år, prydd med ett långt grått skägg som nästan täckte hans breda bröst. Han förde med sig på sina båtar åtta redan fullvuxna söner, äfven dessa kraftiga och resliga lik sin fader. Israel och hans söner voro kända för sin rent af omänskliga kroppsstyrka men den gamle därtill för sitt orubbliga lugn och flegma.

Trots alla böner om att gripa in i slagsmålet och hjälpa östgötarne svarade den gamle:

- Låt ungdomen roa sig, inte är det så allvarligt att vi gamla behöfva hjälpa till, om än Knifva-Petter stollar sig.

De åtta sönerna brunno emellertid af stridslust, men höllos opphörligt tillbaka af den gamle, som ännu betraktade det vilda slagsmålet såsom ett oskyldigt skämt. Men den vilda hopen närmade sig allt mer och mer östgötaskärkarlarnes flotta och Knifva-Petter måttade till sist mot gamle Israel ett väldigt slag med en lång stång, som han förde som vapen.

Israel undvek slaget, men hördes yttra: - Det ser ut som vore det allvar, kom nu mina pojkar.

Med denna förstärkning af nio kraftiga och friska slagskämpar, fingo östgötarne öfvertaget. Som vapen grep man till bräd- och plankbitar, åror och båtshakar. Gamle Israel hade i hast förvandlats till en vild rasande bärserk.

Förföljda af den rasande Israel och hans söner samt den övriga östgötahopen, flydde efter en stund smålänningarne upp mot marknadsstånden, där de sökte skydd mot den i vildt ursinne bragta östgötahopen.

Då de förföljande icke i hast där funno sina fiender, anföllo de i ursinnigt raseri marknadsstånd och tält, hvilka brötos ned, varorna nedvräktes i smutsen och gyttjan och en mängd dyrbarheter kastades i ursinnigt raseri omkring marknadsplatsen.

Först med mörkrets inbrott upphörde det vilda slagsmålet.

Nästföljande dag, eller själfva marknadsdagen ankom ortens länsman åtföljd af flera fjärdingsmän till platsen. Sex personer lågo då ihjälslagna, badande i sitt blod. Flera af de till marknaden ankomna köpmännen hade fått sina dyrbara lager totalt förstörda, och antalet af svårt eller lindrigare sårade upgick till ett femtiotal. Hvem de ihjälslagnes banemän voro blef aldrig utrönt, ej heller blef ens ifrågasatt någon ersättning för de under det vilda slagsmålet åstadkomna skadorna. Så lam och matt var den rättsliga undersökningen och rättsskipningen den tiden, när det gällde slagsmål.

Så vanliga än slagsmål den tiden voro vid marknaderna i Valdemarsvik, ansågs dock slagsmålet år 1835 ha varit det vildaste och till sina följder det ohyggligaste i mannaminne.

Denna tidsbild från de vilda gränsstriderna mellan östgötar och smålänningar vid förra århundradets början, är för författaren af denna kulturbild berättad af ett åsyna vittne, som då, en gosse på 12 år, såg den vilda kalabaliken och som däraf behöll ett dystert och blodigt minne för lifvet."

Artikeln ger en ganska livaktig bild av marknadslivet förr i tiden och också av varuflödet mellan skärgården och fastlandet – och också perspektiv på de fartygslämningar som påträffades i viken.

 

 

Dykutfärd med Sjöpolisens nya dykenhet!

Vi har just inlett ett nytt samarbete i vårt arbete med att skydda våra fantastiska vrak. Sjöpolisen har sedan cirka ett år tillbaka startat upp en egen dykenhet. Vi har sammarbetat på flera plan där vi bland annat från det arkeologiska perspektivet kan bidra med våra kunskaper med att dokumentera en plats på sjöbotten. Sjöpolisen är intresserade av att vara med och bevaka och skydda vår vrak så vi beslöt oss för att ta en ínledande dag på havet och dyka på några fina vrak. Tanken var att jag skulle visa hur vi dyker och vad vi tittar på för att kunna bedömma om saker och ting förändras på lämningarna. jag hade förberett med information, bilder och planer över vraken för att försöka ge en så bra bild innan vi skulle hoppa i plurret.

Vi möttes på Dalarö och packade snabbt våra utrustningar polisens Stridsbåt 90.

Med på båten följde även tre killar från Räddningstjänsten Kungsholmen. Jonas Falck (Räddningstjänsten Kungsholmen) var dagens uv-fotograf så njut av hans fantastiska bilder i denna blogg!

Dagens första dyk skulle bli på Dalarövraket där vi gör en årlig besiktning. Vi hade en briefing innan där jag dels berättade om historiken men också på vad vi alla skulle kika på. Alla var rätt spända att få se vraket. Väl nere på botten så möttes vi av kanonen på däck ochsikten va fantastisk!

Vi simmade runt och undersökte våra så kallade fotostationer vi har för att se om förändringar skett. Vad som slog mig vara att som vi misstänkt tidigare, att sedimentationen förflyttas ganska drastiskt på vraket. Såg för första gången ett öskar bland annat, jättekul! Vi fortsatte och njöt av dykupplevelsen samtidigt som vi noterade vad vi såg. Vid en av fotostationerna så hade ett spant med en liten bordläggningsbit ramlat in på däck.

Jag tror att detta rör sig om det naturliga förfallet. Såklart trist att se ett sånt otroligt häftigt vrak förstöras men det är tyvärr oundvikligt. Såg även att det dykt upp andra föremål jag aldrig sett tidigare. En helt intakt trätallrik låg nu prydligt på däck. sedimenten had försvunnit helt just där så det va kul att se.

Efter att alla dykt på vraket så drog vi tillbaka till Dalarö för lunch. Alla va jättenöjda med dyket. Kom mycket frågor så det visar att intresset var stort. Vårt andra dyk skulle vi göra på det mytomspunna vraket efter Resande Man! Jag hade ytterligare en kort briefing om dess historia och intresset va stort. Vi kastade loss och drog sedan iväg i cirka 55 knop med polisens Stridsbåt 90! Häftigt!

Väl framme sken solen starkt och skärgården visade sin finaste sida. Vi bojade upp nära vraket och gick sedan ner i det klara vattnet. Efter en liten stunds sökande så tonade sig Resande Man upp i det gröna dunklet på ett majästetiskt sätt!

Sikten var helt otrolig! Vi såg hela det 25 meter långa vraket! Det vimlade även av maneter så det blev en fantastisk känsla. Efter våra känslor lagt sig lite så inledde vi besiktningen. Vi har inte upprättat några fotostationer och inte heller en detaljerad plan än men vi kunde ändå se mängder med fynd.

det ligger mängder av spännande fynd över allt i och utanför vraket. kanonkulor, keramikskålar, schatull med flaskor och fyra kanoner!

Det blev nästan ett magiskt dyk! Förhoppningarna är att vi ska göra en plan och på så sett kunna kontrollera vrakets status i framtiden. Alla var rörande överens om att det är otroligt viktigt att skydda och bevara dessa klenoder.

När alla var upp så kom det flera kommentarer om detta var ett av de bästa dyk viss ahade gjort! Det var ett riktigt härligt betyg. Känns jättekul att vi kunde inleda vårt samarbete på detta sätt. Vi började direkt planera för nästa utbildningsdag. Vi kastade sedan loss igen för en underbar hemfärd mot Dalarö. Fort gick det igen...

Sådana här dagar är lätträknade... Jag kommer inte glömma den i första taget...Vi kommer göra fler spännande besiktningar tillsammans med det här kanongänget så håll utkik här på bloggen....

 

Utredning i världens ände...

Om du inte redan visste det så är det pittoreska lilla Trosa, åtta mil söder om Stockholm, som brukar tituleras Världens ände. Denna gång har vi fått i uppdrag av länsstyrelsen i Södermanlands län att göra en arkeologisk utredning i Trosaån samt i Tureholmsviken som ligger väster om Trosa. Tureholmsviken är en mycket grund och dyig vik som kommunen planerar att muddra nästa år. Flera mudderstråk kommer att tas upp in till flera småbåtshamnar i området och som vanligt är vårt uppdrag att hitta vrak eller andra lämningar innan de hamnar i mudderskopans käftar!

Så här ser det ut utanför slottet Tureholms gamla brygga i Tureholmsviken. Längst upp till höger i bild skymtar slottet. Foto: Mikael Fredholm 

Trevor försöker ta sig fram på Tureholms brygga som skulle behöva lite kärlek och omtanke! Foto: Jens Lindström

Den torra och fina sensommaren har nu fått börja ge vika för höstregn och ruskväder och dagarna innan vi kom ner hit så öste regnet ner vilket fick oss att befara det värsta. Flera små åar och diken rinner ut i Tureholmsviken och vid kraftigt regn så förs det ut mängder med sediment som gör att sikten i vattnet inte blir så bra, milt uttryckt. Vi inser att vi inte är så kräsna när vi tycker att en halvmeter sikt är bra och helt ok att dyka i. Tyvärr så var sikten i det närmaste obefintlig, ca 10-20 cm, om man inte nuddar botten det vill säga för då blir den NOLL! Vad göra? Vi måste ju ändå på något sätt genomföra uppdraget.

När vi inte längre kan förlita oss på synen får vi använda oss av andra sinnen. Nämligen känseln. Eftersom vattendjupet i Tureholmsviken inte överstiger 1,5 meter är faktiskt möjligt att gå på botten och känna sig fram med fötterna vilket man med ett finare ord kan kalla för en pedisensitiv undersökning. Visst sjunker man ner någon halvmeter i botten ibland men denna metod fungerar faktiskt förvånansvärt bra för att hitta saker på och nere i botten. När fötterna sjunker ner i den lösa dyn bubblar det då och då upp metangas som för tankarna till rejält ruttna ägg och visst händer det att man ibland längtar sig bort till någon trevligare plats. Medan vi vadade omkring i det stinkande vattnet och kände oss fram med fötterna kom frågan upp gång på gång om varför vi inte har fler projekt i Karibien eller i Medelhavet!?

Likt två pilgrimmer med vandringsstavar i händerna söker Trevor och Micke av ett muddringsområde. Foto: Jens Lindström 

Än så länge har vi inte snubblat över något vrak men vi får se vad som händer nästa vecka.  

Micke poserar med ett fynd som gjordes under den "pedisensitiva" underökningen. Ett gammalt laggband (tunnband) tillverkad av en kluven vidja som en gång suttit runt en gammal trätunna. Foto: Jens Lindström