Francis Cromie - en brittisk sjöhjältes lyckosamma dag

När Francis Cromie kvällen den 11 oktober 1915 somnade i sin koj på ubåten E19 kände han sig nog ganska nöjd med sin dag till sjöss. Ubåten och dess besättning med Cromie som befälhavare hade lyckats sänka fyra stora tyska malmlastade ångfartyg och jagat ett femte på grund.

 Francis Cromie. Okänd fotograf 

Francis Newton Allen Cromie föddes 1882 i Duncannon på Irland. Redan 1898 blev han kadett på Britannia Royal Naval College i Dartmouth i södra England. 1903 anmälde han sig till Royal Navy Submarine Services och blev en av de första befälhavarna på en ubåt. I augusti 1915 fick han ansvaret för ubåten E19 och en av hans första utmaningar som befälhavare blev att ta sig in i Östersjön tillsammans med fyra andra E-ubåtar. Den 10 september tog sig E19 in som sist av de fem. Efter ett antal misslyckade försök att sänka tyska fartyg startar Cromie jakten tidigt om morgonen måndagen den 11 oktober.

 

E19. Fotograf L. W. Benson

E19. L. W. Benson

Strax efter klockan 07.00 får han syn på ett fartyg och E19 sätter full fart för att stoppa det. Väl framme kräver Cromie att få se skeppspapperen. Han kan konstatera att fartyget är tyskt och heter Walter Leonhardt. Hon är lastad med malm på väg till tyska krigsindustrin. Han beordrar besättningen att snabbt plocka ihop sina personliga ägodelar och sen ta plats i livbåtarna då fartyget skall sänkas.

Cromie hade dagen innan lärt sig en nyttig läxa. E19 hade stoppat den tyska malmångaren Luleå och bestämt sig för att sänka den med hjälp av torpeder. Efter att besättningen lämnat fartyget sköt E19 fyra torpeder utan att lyckas sänka henne. Två torpeder missade fartyget, en träffade men exploderade inte och den sista visade sig ha fel på gyrot så den vände tillbaka mot ubåten och passerade endast 15 meter ifrån. Med denna lärdom bestämdes att Walter Leonhardt skulle sänkas genom att ta bort locken på cirkulationspumpen, öppna bottenventilerna samt fästa en mindre sprängladdning i akterskeppet. Problem uppstod då sprängladdningen inte exploderade. Istället fick man åter borda Walter Leonhardt för att placera ut en ny laddning. Inte förrän klockan 11.15 sjönk fartyget. Ångarens besättning togs upp av den förbipasserande svensk ångaren Fernebo.

I samma stund som fartyget sjunker spanar Cromie in ett nytt möjligt offer. Germania, som fartyget heter, anar dock oråd och försöker fly upp i Kalmarsund. E19 skjuter varningsskott som befälhavaren på Germania ignorerar. I den stressade situation som uppstår går Germania på grund utanför Björkeskär. Man kan ju konstatera att det neutrala Sveriges territorium inte stoppade E19 i sin jakt på tyska fartyg.

E19 glider försiktigt upp längs med Germania och genomför en bordning. Man försöker få Germania flott för att kunna sänka henne på djupt vatten men misslyckas. Istället genomför ubåtsbesättningen en mindre plundring av fartyget inför ögonen på den tyska besättningen. Matvaror, förtöjningstross och en del personliga tillhörigheter tar man med sig när man klockan 13.00 lämnar haveristen. Man avslutar besöket med att spränga en krutladdning i Germanias aktre lastrum.

Återigen får man genast syn på ett nytt fartyg och skyndar iväg för att stoppa och borda. Skeppspapperna visar åter att det är ett tyskt malmlastat fartyg med namnet Gutrune. Besättningen beordras i livbåtarna och ubåtsbesättningen går ombord för att öppna cirkulationspumpar och bottenventiler. Fartygsbesättningen tas återigen upp av ett förbipasserande svenskt fartyg. Den här gången är det ångaren Baltia som passerar.

Gutrune

Gutrune. Okänd fotograf.

För att skynda på förloppet skjuter man även fyra granater i fartygets vattenlinje, men trots det vill inte fartyget sjunka. Samtidigt ser Cromie att ytterligare ett fartyg närmar sig. Det är den tyska malmångaren Director Reppenhagen som blir Cromies fjärde offer. Besättningen beordras i livbåtarna och tas senare upp av det tredje svenska fartyget, ångaren Märta, som passerar förbi i området.

Man öppnar snabbt bottenventilerna och tar bort locken på cirkulationspumpen vilket ger omedelbar effekt. Director Reppenhagen sjunker snabbt utan några komplikationer. 30 minuter senare, klockan 17.30 sjunker till slut även Gutrune. Cromie känner sig rätt nöjd men han är ännu inte klar med dagens aktiviteter.

Dagens femte tyska ångare gör entré i form av den nästan 120 meter långa Nicomedia. Klockan 18.00 skjuter E19 två varningsskott och ångaren stoppar. Man sänder över skeppspapperen och Cromie beslutar att ångaren skall sänkas. Man ger besättningen 15 minuter på sig att samla ihop tillhörigheter och gå i livbåtarna. I ett försök att blidka ubåtsmännen bjuder den tyska besättningen sina övermän på öl. En hel tunna skickas över till ubåten. Det hjälper inte utan istället öppnas bottenventilerna och cirkulationspumpana samtidigt som man placerar ut sprängmedel. Klockan 19.30 sjunker Nicomedia.

Nicomedia 

Nicomedia. Okänd fotograf.

Nicomedias tre livbåtar landar senare i Blekinge och på Öland. E19 lyckades alltså med konststycket att på mindre än 13 timmar sänka 4 stora ångfartyg och jaga ett femte på grund utan att en enda person skadades eller omkom.

Det blev ett efterspel vad gäller det grundstötta fartyget Germania då ubåtens aktiviteter skedde på neutralt vatten. Tyskland, Sverige och England utväxlade en lång rad diplomatiska noter om händelsen. England hävdade att kanonskotten mot Germania endast sköts för att varna det tyska fartyget för de grund man var på väg mot. Explosionen som inträffade i fartyget menade engelsmännen var ett resultat av att kallt vatten trängde in till den heta ångpannan. Svenska regeringen trodde inte på förklaringarna, i synnerhet då det fanns bevismaterial i form av stubintråd. Efter en del diskussioner slutade Germania-affären med att engelsmännen tvingades återlämna de tagna föremålen samt pengar för det tagna köttet.

Hur gick det då för hjälten Francis Cromie. 1917 sändes de engelska ubåtsmännen hem landvägen till England. Dock inte Cromie som istället utsågs till militärattaché i Petrograd, (nuvarande Sankt Petersburg). Den 31 augusti, dagen efter att revolutionären Fanny Kaplan hade försökt mörda Lenin, utbröt det oroligheter utanför den engelska ambassaden i Petrograd. Under dessa oroligheter trängde en grupp bolsjeviksoldater in i ambassaden och sköt Cromie till döds då han försvarade ambassadpersonalen mot angriparna.

Postumt fick Cromies hustru ta emot Distinguished Service Order (DSO), en av landets förnämsta krigsdekorationer.

DSODistinguished Service Order

 

Om konsten att datera ett vrak..

Om du har följt den här bloggen under året så minns du kanske att vi hittade ett trävrak i Öregrunds hamn i början av september. Vi tog sex träprover med förhoppning om att få en bra datering på vraket. Nu har det gått ett par månader och för några veckor sedan fick vi rapporten från det Dendrokronologiska laboratoriet i Köpenhamn.

Öregrunds hamn

De röda prickarna i bilden visar var vraket ligger. Foto: Jens Lindström/Sjöhistoriska

Varje gång det plingar till i inboxen och man ser att det är en dateringsrapport så blir man full av förväntan. Så här i juletider kan man väl få jämföra det med få en julklapp med okänt innehåll. Hur har det gått? Har de lyckats att datera alla proverna? Hur gammalt är vraket???

Resultatet i det här fallet var det värsta tänkbara. Endast de två ekproverna från den förmodade akterspegeln, som vi redan i höstas misstänkte vara yngre och till och med kunde komma från ett annat vrak, hade gått att datera. Beräknat fällningsår för dessa timmer var efter år 1925. Inget av de fyra furuproverna som kommer från huvuddelen av vraket, och som såg betydligt äldre ut, gick att datera! Typiskt.. Här ställs man som arkeolog inför ett dilemma. Ska man vackert acceptera dateringen till sent 1920-tal eller ska man dra det vidare. Och i så fall. Hur? 

I det här fallet valde jag att dra det vidare och jag ska förklara varför. Alltså: Beräknat fällningsår för ektimren var efter 1925. Säg då att fartyget byggdes i början av 1930-talet. Hur länge fartyget seglade innan det blev vrak är svårt att säga men medellivslängden för ett träfartyg är cirka 20-30 år. Låt oss nu säga att detta fartyg hade en kort livslängd och förliste redan efter 10 år, alltså någon gång på 1940-talet. Eftersom vattendjupet bara är omkring 4,5 meter på vrakplatsen så borde ett fartyg av denna storlek stuckit upp rejält ovanför vattenytan. En förlisning av ett fartyg på 20 meters längd mitt i hamnen i Öregrund borde ha gjort ett rejält avtryck i såväl tidningar som i den lokala traditionen i Öregrund. Någon borde väl minnas!? När vi höll ett föredrag i Öregrund för omkring 100 personer, varav många äldre infödda Öregrundsbor, så var det inte någon som hade en aning om att det fanns ett vrak på platsen. 

Dendroprover

Här är samtliga träprover från vraket. Tyvärr så var det bara de två proverna högst upp till vänster som gick att datera. Foto: Jens Lindström/Sjöhistoriska

Hur går vi då vidare? Förutom dendrokronologi som är det bästa sättet att datera trä så kommer vi nu använda oss av kol-14 metoden. Kol-14 ger inte alls samma exakta datering som dendro men vi hoppas i alla fall kunna se om vraket är 1600- eller 1900-tal. Den här gången kommer analysen göras på Ångströmslaboratoriet i Uppsala och med lite så tur så har vi fått dateringen innan februari nästa år. Men den som väntar på något gott..

Ok, det var det! Jag vill härmed passa på att önska våra läsare en riktigt God Jul och så lovar jag att återkomma med besked om Öregrundsvraket så fort vi fått dateringen!

På återseende!

Tillbaka i Luleå farled!

Ja då var vi här igen för lite nya äventyr!

Nu jobbar vi med ett projekt som heter Luleå farled och det handlar kort och gott om att farleden in till Luleå ska muddras så att man kan ta in större lastfartyg till Luleå hamn. I augusti var vi här och körde sonar och nu så dyker vi på en del av sonarindikationerna.

Under de första två dagarna så har vi haft fantastiskt väder. Praktiskt taget vindstilla om än lite kyligt och dimmigt! 

Idag så besiktade vi sex indikationer. Fyra av dessa var naturformationer men två var faktiskt vrak. Ett av dem ser till och med riktigt gammalt ut.Här kommer en radda sköna bilder så återkommer vi med mer info i slutet av veckan! 

”Solen” dyker upp i Karlskrona igen!

I tisdags landade jag och Jens i Ronneby inför nästan en veckas dykningar i skärgården. Målet har varit att besikta ett 20-tal side scan sonarindikationer som vi tog ut efter karteringen som gjordes i maj. Syftet har varit att kolla så att inga fornlämningar låg i vägen för en tryckavloppsledning som kommunen planerar att lägga ner mellan Hasslö och Örlogshamnen. Därefter har det dragit ut på tiden, mycket på grund av att vi skulle dyka innanför skyddsområdet vid Örlogshamnen. Inte konstigt alls med tanke på hur Sveriges situation ser ut idag med kränkningar av främmande makt till både höger och vänster. Hur som helst, nu var vi äntligen på plats. Vi mötte upp Lasse Petersson på kommunen (vilka är beställare) som skulle bistå oss med utrustning och båt mm. Lasse som har varit otroligt hjälpsam hjälpte oss med att komma i ordning så vi var snabbt ute på det blåsiga havet.

Det blåste upp emot 17 m/s så det blev svårjobbat. Första dagen slutade med att vi inte hittade något spännande bland indikationerna vi valt ut för dagen. Något molokna och trötta checkade vi in på hotellet. Väderprognosen såg inte bättre ut dagen efter… snarare tvärt om! Vi ändrade då strategi och stämde av med Örlogsbasen och kunde planera för dykningar innanför skyddsområdet. Vi hade sett några enstaka troliga stockar i det området med sonaren så vi hade inga större förhoppningar. Vi visste om att det enligt arkiven skulle ha sänkts några fartyg i närområdet men lite olika uppgiftslämnare hade berättat att de inte sett något där trots flertalet dykningar. Vi stod dock på oss och ville hoppa i och kika. När väl dykutrustningarna var riggade gick vi ner i vattnet. Väl under ytan tog det inte många minuter innan vi simmade på stora, grova skeppstimmer!

Vraket fortsatte och var hela 40 m långt med en akterstäv som tornade upp sig nästan 2 m från botten. Vi blev väldigt överraskade men otroligt glada!

Ett stort örlogsskepp, det var det ingen tvekan om. Vilket kan det ha varit var det vi först tänkte när vi kom upp för lunch. Väl uppe så började vi tråda i vad det kunde vara för skepp. På en karta från 1700- talet som länsstyrelsen bifogat i vårt underlag fanns fem vrak utritade. Kartan var i dålig upplösning men vi såg sen plötsligt att det faktiskt stod namn vid varje vrak! Efter noggrant ha kikat och pratat om möjligheterna kunde vi konstatera att det faktiskt är örlogsskeppet Solen som vi just hittat! Solen byggdes troligen i Lübeck 1667 och var ett skepp som i jämförelse med Vasa var betydligt större. Mellan 72 och 80 kanoner var hon bestyckad med och cirka 400 man. Vasa hade ett bruttoton på ca 1200 och Solen 1450 så det måste ha varit ett imponerande örlogsskepp. Dom här skeppen var då högteknologiska farkoster som kan liknas vid JAS idag exempelvis.

Solen deltog bland annat i den första eskadern tillsammans med Kronan vid slaget vid Öland men hann också vara med vid Bornholm och Kögebukt. Här är det ett skepp som inte förlorat i strid utan faktiskt tagit sig helskinnad från dessa stora drabbningar. Därefter finns det uppgifter som sagt att hon sedan fått en andra historia. Hon blev en av de första pusselbitarna till världsarvet Karlskronas försvar!

Fyndet var otroligt häftigt, speciellt när det går att identifiera plus hitta dess fantastiska historia! Ett medvetet sänkt skepp har även den sin historia så dom som hittats och har förlist kanske e förlorarna å detta vinnarna:)

Nu ska vi hem till Stockholm och samla ihop materialet och börja skriva en minst sagt spännande rapport…..

Vi återkommer med mer information om detta.