Resande mannen, varsågoda!

En av de roligaste uppgifterna jag har som forskningssamordnare är att bjuda in forskare som kommer till museet och delar med sig av sina kunskaper. Det kan handla om att få hjälp framåt vid researchen inför för en ny utställning, att få vara med och diskutera pågående forskning eller att arrangera öppna föreläsningar inom vårt ämnesområde.

Till vårens första entusiastlunch på Sjöhistoriska museet bjöd jag in arkeologen Niklas Eriksson som varit med och undersökt vraket efter det legendariska skeppet Resande mannen.  Skeppet sjönk under dramatiska omständigheter på senhösten 1660 och har allt sedan sportdykningens barndom varit ett av de mest eftersökta och mytomspunna bland ostkustens vrak.

 


Riksrådet Karl Kristoffer von Schlippenbach var en av ombordvarande som omkom vid förlisningen (samtida gravyr).

2012 lyckades slutligen en grupp dykare från Grebbestads marinarkeologiska sällskap lokalisera vrakplatsen i Stockholms södra skärgård, och ett samarbete med marinarkeologiska forskare vid Södertörns högskola/MARIS inleddes.

 

Planritning av vrakplatsen. © Niklas Eriksson

Alla som någon gång ägnat sig åt vrakletande vet vilken otroligt tidskrävande verksamhet det är. Detsamma kan även sägas om forskning. Det krävs många, många dagars bläddrande i litteraturen, insamling av information från arkiv och fältarbeten och åtskilligt klurande innan man kan börja skönja sina resultat. Det är verkligen sällan som vrakfynden eller för den delen kunskapen om dem är resultatet av snilleblixtar, genidrag eller en lycklig slump. Nästan alltid ligger det väldigt mycket arbete bakom. Att då få sätta sig bekvämt tillrätta och bara insupa frukten av dessa insatser – allt sammanställt i en föreläsning – är verkligen en förmån.  

I Sjöhistoriska museets samlingar ingår numera ett mynt (1 daler silvermynt) från Resande mannen. © Patrik Höglund

Tillsvidare råder dykförbud på Resande mannens vrakplats. Men alla ni som är intresserade av att få en glimt av hur det ser ut på vrakplatsen och höra berättelsen om det olycksaliga fartyget kan i alla fall hålla till godo med inspelningen av Niklas Erikssons föredrag på Sjöhistoriska museet:



 

/Mirja Arnshav, forskningsenheten

Lite nya resultat från utredningen i Kopparsvik

Det är nu lite mer än två månader sedan vi lämnade undersökningsområdet i Kopparsvik utanför Visby hamn och nu håller vi på att skriva färdigt rapporten. Resultatet från undersökningen var inte riktigt vad vi hade räknat med. Vi hade nog hoppats på att hitta minst en kanonkula, eller några andra föremål som vi kunde knyta till den Dansk-Lybska flottans förlisning år 1566. Bara 100 meter från vårt undersökningsområde så hade det ju tidigare hittats en massa föremål från denna förlisning.

Men som ni kanske minns så hittade vi en massa ankaren från olika tider och nu har vi haft tid att fördjupa oss lite i dessa fynd.

Vi hittade ju hela sex mindre järndraggar och två träankaren och nu är vi rätt så säkra på att dessa har med fiske att göra. I den alldeles förträffliga boken Havets och fiskarens sagor författad år 1880 av den gotländske folkminnesforskaren P. A. Säve finns ett stycke som omtalar krabbor, rotankaren med 5 horn, som användes för att "garnen må ligga fast försäkrad mot storm, vågor och ström". Dessa primitiva träankaren verkar främst ha använts vid strömmingsfiske utanför Visby och Gotlands västkust.

Jim poserar med ett träankare

Jim poserar med en så kallat krabbankare.

Enligt Säve så lade man ut krabborna som nätsänken omkring Mickelsmäss i slutet av september och de kunde sedan ligga kvar på botten ända fram till midsommar följande år. Krabborna tillverkades av rotdelen från en gran och de spretiga rötterna fick fungera som ankarets armar. Om inte granroten hade tillräckligt många armar så borrade man helt enkelt upp hål i stammen och monterade flera. Under 1900-talet kom dessa krabbor att så småningom ersättas med mindre och smidigare järndraggar. Och sådana hittade vi ju också!

Här är en rekonstruktion som visar hur ett krabbankare ser ut

Här är ett rekonstruktionsförsök som visar hur ett krabbankare varit konstruerat. (Efter Ankarlilja/Jonson)

Att jobba med historisk arkeologi är ofta riktigt roligt särskilt när man kan hitta svaren på sina frågor i äldre litteratur, i det här fallet i en bok från 1800-talet. Man inser också hur snabbt vi människor glömmer äldre tiders seder och bruk. Dessa rotankaren användes ända in på 1900-talet men vi har ändå fått anstränga oss för att få reda på dess användningsområde.  

Det större stockankaret som vi påträffade en bit utanför undersökningsområdet har en helt annan historia inte alls kopplad till fiske. Ankaret är omkring tre meter långt och armarna har förmodligen varit omkring 1-1,5 meter långa. Anledningen till att vi inte har mer exakta mått är att ankaret till stor del ligger begravt under sanden.

Bilden visar stockankarets läge och de båda krabbankarnas läge på botten

Här syns stockankaret mitt i bilden och till vänster syns de båda "krabborna". Notera ankarläggen som försvinner ner i sanden till höger i bild.

Det som är utmärkande för detta ankare är att dimensionerna är ganska klena om man jämför med ankaren från 1700/1800-tal. Vi tror därför att stockankaret är från 1500/1600-talet och att det har tillhört ett örlogsskepp. Med tanke på vad som hände på denna plats sommaren 1566 är det inte långsökt att koppla stockankaret till den Dansk-Lybska flottans förlisning. Fynden som påträffats längre in mot kusten vid Kopparsvik pekar på att det är vrakplatsen för det danska viceamiralskeppet Hannibal. Enligt beskrivningarna av den fruktansvärda stormen drev flera fartyg redlöst in mot kusten där de sedan krossades mot pallkanterna efter att ankartrossarna brustit. Detta borde innebära att det finns flera övergivna 1500-talsankaren på botten utanför Visby. Frågan är hur vårt stockankare förhåller sig till vrakplatsen inne i Kopparsvik?

När vi dokumenterade stockankaret var vi noga med att notera riktningen på ankarläggen, den längsta delen på ankaret i vars ände ankartrossen sitter fast. Den pekade mot 118 grader, eller mot ostsydost, vilket innebär att fartyget som en gång förlorade ankaret låg för ankar när vinden kom från västnordväst. Hm.. Stormen som sänkte flottan kom ju från nordväst enligt de historiska källorna. Nu börjar det bli spännande eller hur? I vårt kartprogram inne på kontoret plottade vi sedan ut stockankarets position och ritade ut ankarets riktning och förlängde den in mot land samtidigt som vi markerade fyndområdet inne Kopparsvik. Resultatet ser du på kartan här nedan.

Karta som visar stockankarets läge i förhållande till fyndområdet inne i Kopparsvik               

Karta som visar fyndplatsen för stockankaret och fyndområdet inne i Kopparsvik. Den streckade linjen visar ankarets riktning på botten och de gröna små prickarna visar fyndplatser för de andra ankarna.

Vi har nu flera indicier som pekar på att detta ankare mycket väl kan ha tillhört det fartyg som krossades mot pallkanten inne i Kopparsvik för nästan 450 år sedan. Helt säkra kan vi ju förstås inte vara men det är ju det som är charmen med arkeologi! :)

Metalldetektordykning

Förra veckan flöt på mycket bra och vi hade stor tur med både vädret och en fantastisk sikt på 20 meter. Det var övervägande ostlig vind (frånlandsvind) vilket har gjort dykningarna behagliga utan vågor och dyningar. 

Slutet av förra veckan ägnade vi åt att söka med metalldetektor längs 200 meter långa stråk. Vi lade ut flera parallella stråk med uppbojade måttband från land och utåt, samt ett par stråk parallellt med land. I fredags hittade vi en hel del metallfynd inne vid land.

 
Metalldetektering i Kopparsvik. Foto: Jens Lindström.

Det mesta kunde dock avfärdas som modernt järnskrot, från raserade bryggor och pirar. Ett metalldetektorindikation visade sig efter framgrävning vara en järnkrusta i knytnävsstorlek. Vi vet inte vad det är, men med tanke på fyndets korrosionsgrad, utseende och att det låg begravt under stenar, grus och lera flera decimeter ner gjorde att vi beslutade att bärga det.

 Järnkrusta
En bärgad järnkrusta i Kopparsvik, Visby. Foto: Jim Hansson

En bit ut i vattnet hittade vi även en kvarnsten, intressant att fråga sig hur den kommit dit.


En del av den påträffade kvarnstenen. Foto: Jim Hansson

 

Efter en lång men rolig vecka åkte vi hem för en välbehövlig vila i helgen, lite kontorsjobb under måndagens blåst, som är besvärlig med Kopparsviks "onda ankarbotten". Vi återupptog  dykningarna idag onsdag under en för denna november ovanligt solig dag. Metalldetekteringen fortsatte med samma metoder, mestadels pardykning längs uppbojade måttband. Efter en fyndlös förmiddag påträffade Jim och Jens ett halvmeterlångt järnföremål med metalldetektorn. Det syntes först vara en vanlig sten övervuxen med musslor och alger, men efter lite rensning syntes ett halvmeterlångt kraftigt korroderat järnobjekt med cirka nio centimeters diameter. Spekulationerna om vad det kan vara, eller kanske mer vad vi hoppas det kan vara har rört sig mot en "nickhake". Nickhakar var små relingsmonterade kanoner, som man använde för att skjuta mot skeppens däck och dess sjömän när man skulle äntra skeppen. Om det är så kan det mycket väl vara ett fynd från Dansk-Lybska flottans förlisning 1566, men det är än så länge våra vilda förhoppningar.

 
Järnobjekt i Kopparsvik. Foto: Jim Hansson.

Vi planerar att röntga den tidigare nämnda krustan och det större järnföremålet på Riksantikvarieämbetet i Visby, så får vi se om det går att säga något mer om dessa föremål...

 

Ond grund.....

"där var mycket ond grund, som varken kunde hålla ankare eller tåg, och att han icke ville våga det minsta skepp han hade, än mindre nästan hela Kungens skeppsflotta". Ja det var länsherrens Jens Billes varning till amiral Lauritzen- Baden angående ankring på Visby redd år 1566. Redden var ökänd för sin dåliga ankringsbotten så en mans maktbeslut fick ett ödersdigert slut för den dansk/lybska flottan. Stormen slog till med full kraft den natten. Alla skeppen slet sig och började dragga okontrollerat mot Gotlands vassa klippkust.

 

 Ett kopparstick på flottans undergång från samlingen Mullers Pinakotek i det kgl. Bibliotek i Köpenhamn.

Att Jens Bills varningsord stämde har vi blivit varse om. Efter två dagars dykningar har vi börjat få en bra bild över sjöbotten. Vi har kört skärplan som sökmetod idag. Det är en plexiskiva som dykaren har som ett slags roder. Dykaren släpas efter båten som kör på koordinatsatta kurser. Det är en mycket effektiv metod i klara vatten. En slags mänsklig sonar, fast med split vision!

Jag som skall gå ner och flyga över botten. Foto: Jens Lindström.

Det är mycket revlar av kalk som tittar upp ur den grusiga steniga botten. Mycket kala kalkhällar. Så att det är en "ond grund" råder ingen tvekan om. När jag skulle gå upp till ytan efter mitt sista dyk idag så meddelade jag dykarskötaren att jag skulle gå upp på ankarkabeln till vår båt istället för bojen. Jag vände mig om för att påbörja uppstigningen, då kom vårt ankare hoppandes på botten:) Vi tappat fästet och draggade vi med, precis som skeppen för 500 år sedan.

Som tur var så var det nästan bleke. Då kan man ju ana vilken panik det måste ha vart när det var full, rytande storm!

Att naturen har en enorm kraft fick vi även se idag inne på hamnkontoret. Där fanns en bild som visar hur ett enormt stenblock kastats upp över stenpiren upp på kajen under en storm 2002.

Vi började då fundera på vad som skulle kunna vara kvar av 500 år gammla skepp, eller andra lämningar? Kan en våg kasta upp ett klippblock som om det vore av balsaträ, hur skoningslös är den då mot redlösa skepp? Har vädrets makter pulviriserat lämningarna? Vad kan vi tänkas hitta i en så karg utsatt miljö? Många frågor blir det men vi ska fortsätta att leta förutsättningslöst i området. Nu ska vi köra med metalldetetktor och se om vi kan lokalisera tyngre föremål som metaller. Sedan i den tredje etappen av utredningen fortsätter vi med att gräva provgropar. Kanske hittar vi fler dolda hemligeheter som kan kasta nytt ljus över Gotlands historia och kanske vad som hände mede skeppen och sjömännen den där fasansfulla natten år 1566......

To be continued.....