Sista veckan på Beckholmen och mysteriet med rottingkorgarna.

Nu är vi färdiga med de marinarkeologiska undersökningarna kring Beckholmen. Den sista veckan dök vi söder och väster om ön och dessa områden skiljde sig markant i jämförelse med den östra sidan av ön.

Vikinglines Gabriella tuffar förbi utanför södra Beckholmen. Man känner sig ganska liten i jämförelse. Foto: Jens Lindström

På den östra sidan varierade vattendjupet mellan en och tio meter och det var ljust och sikten var på sina ställen hela tre meter(!) vilket får anses vara mycket bra för att vara i centrala Stockholm. Utanför framförallt västra Beckholmen var situationen en helt annan. I början av 1920-talet när man byggde den så kallade G5-dockan på den västa sidan av ön använde man den bortsprängda stenen för att fylla ut den västra sidan av ön. Från stranden och ut till den plana lerbottnen sluttar botten därför kraftigt ner till ca 15-20 meters djup och där nere är det mörkt och sikten knappt en meter! Vissa av stenarna som använts vid utfyllnaden är enorma, en del stora som mindre personbilar. Mellan stenarna finns det gott om håligheter där framförallt abborrar verkar stortrivas. Med anledning av sprängstenen, där vi garanterat inte skulle hitta något av arkeologiskt värde, koncentrade vi dykningarna till bottenområdet vid övergången mellan sprängstenen och den ursprungliga lerbotten.

Redan första dagen påträffade Trevor något märkligt. En gammal rottingkorg, halvt nedsjunken i den mjuka botten på 13 meters djup. Inget märkvärdigt fynd kanske men vi hittade en till och en till... Till slut hade vi hittat upp emot tio stycken olika varianter på rottingkorgar av äldre modell spridda inom hela undersökningsområdet. Aldrig tidigare har vi träffat på denna fyndkategori och genast så började vi spekulera i vad det kunde betyda.

Två av rottingkorgarna som påträffades på lerbottnen väster om Beckholmen. Foto: Jens Lindström

Återigen fick vi värdefulla tips från kollegor på museet. Helt säkert är att rottingkorgarna använts vid lastning och lossning av olika typer av gods. Vad för slags gods kan man diskutera men det troligaste är nog att man använt dessa vid lastning av kol på ångbåtar och när korgarna var uttjänta slängde man dem helt enkelt i sjön. Det märkliga är bara att vi aldrig tidigare träffat på denna typ av korgar när vi dykt i Stockholms hamn och här har vi hittat tio stycken inom ett ganska begränsat område. Om du som läser det här har någon annan förklaring så tar vi tacksamt emot den!

På nocken av Djurgårdslandet, där nöjesparken Gröna lund nu breder ut sig, låg ett stort upplag av stenkol från 1860-talet och långt in på 1900-talet. På bilden nedan ser vi ett tjugotal kolpråmar som ligger och trängs utanför Gröna lund, på exakt samma plats där vi idag hittar åkattraktionen Bläckfisken!

Vy från 1928 över Djurgårdsstaden, Djurgårdsvarvet och Gröna lund. Källa: www.stockholmskallan.se 

Fyndet av rottingkorgarna kanske inte är så märkvärdigt i ett historiskt perspektiv. Det är ju inte så att vi kommer att behöva skriva om Stockholms historia men de ger ändå en bild av ett helt annat Stockholm än det Stockholm vi känner idag. Ångbåtstrafikens betydelse för Stockholm kan inte nog överdrivas. Innan järnväg och tunnelbana fanns var det till sjöss man fraktade folk och gods. Hanteringen av stenkol var dessutom en mycket smutsig verksamhet som helst ville hålla utanför stadens centrum vilket man ansåg Beckholmen gjorde. Medan man idag, i samråd med skönhetsråd och stadsarkitekter, anstränger sig till det yttersta för att piffa till och sopa bort spåren av dessa smutsiga industriområden finns spåren kvar på botten. Och botten, ja den är definitivt oretuscherad!

Micke och Trevor poserar i vattnet framför Bläckfisken utanför Gröna lund. Foto: Jens Lindström

Stålpråmen i Ryssviken

Följande blogginlägg är en fortsättning på min tidigare blogg (28 oktober 2013) om våra undersökningar kring Beckholmen.

Vi har nu haft två veckors uppehåll från dykningarna kring Beckholmen. Nästa vecka kommer vi att återuppta undersökningarna och vi påbörjar då etapp två som omfattar botten söder och väster om Beckholmen. Förutom det rent arkeologiska inventeringsarbetet så har vi även fått i uppgift av vår uppdragsgivare Sweco att fotodokumentera botten och bottenvegetation inom stora delar av undersökningsområdet.

Under den sista dagen av etapp ett, som jag bloggade om förra gången, fick vi tillfälle att kika på ett vrak som vi länge känt till men inte vetat så mycket om. Under det sista videofilmsdyket under etapp ett dog plötsligt vår videokamera. Batteriet var slut och det behövde laddas i minst en halvtimme. I väntan på att batteriet skulle laddas bad jag Trevor och Micke att ”släpa” bort mig till det stora vraket som vi länge känt till men aldrig tidigare dykt på. Vraket ligger i Ryssviken ungefär mitt emellan Beckholmen och Valdemarsudde och vi har länge misstänkt att det rör sig om en gammal stålpråm som sänkts på platsen. Vraket är till och med utmärkt med svartgula grundprickar på grund av att vattendjupet över vraket bara är två meter. Vi visste sen tidigare att vraket var omkring 40 meter långt och att det reser sig fem meter över omgivande botten. Förra året provkörde vi vår nya side scan sonar över vraket och vi fick riktigt häftiga sonarbilder där man tydligt kunde detaljer som reling etc.

Länk till Fornsök: http://www.fmis.raa.se/cocoon/fornsok/search.html?tab=3&page=1&objektid=12000000137612

Bilden till vänster är en side scan sonarbild som visar det stora vraket i Ryssviken. Bilden till höger är tagen med en så kallad ”down scan” som avtecknar botten direkt under båten.

Jag lämnade ytan och sjönk sakta ner mot botten. Av någon konstig anledning så var sikten här betydligt sämre än utanför Beckholmen. På sju meters djup var sikten inte mer än en halv meter och det var riktigt mörkt och murrigt. Trots att vraket är så stort så lyckades jag hamna utanför på den dyiga botten. Jag började treva mig fram i den dåliga sikten och efter några minuters trevande blev det ännu mörkare runt omkring mig. Jag insåg att jag började närma mig vraket och tillslut var jag framme vid den rostiga skrovsidan. Det kändes tryggt. Jag började sakta följa skrovsidan upp mot relingen men plötsligt tog det stopp och det visade sig att jag hade jag ett tak ovanför huvudet!? Va! Så här ska inte vrak se ut! Jag backade ut igen tills jag hade fritt vatten ovanför huvudet och avbröt dyket efter att jag lyckats undvika flera kraftiga järnbalkar som stack ut lite här och där från skrovet. Huga vilket otrevligt vrak!

Tillbaka på kontoret berättade Micke för vår ångbåtsexpert C-G Olsson om vraket och efter lite efterforskningar i vårt digitala arkiv hittade han uppgifter om ett vrak som skulle kunna stämma in på vårt ”signalement”. Det visade sig att det där taket på utsidan av skrovet förmodligen var loftgångar på ett äldre fartyg som byggts om till logementsfartyg (boendebåt). C-G fick även fram ett namn på en ångbåt som byggts på varvet i Oskarshamn år 1872.

 

Ångfartyget Aros degraderad till logementsfartyg (boendebåt). Bilden tagen någon gång efter 1950.Foto: Bo Palmqvist

Fartyget i fråga heter Aros och mellan 1873 och 1950 trafikerade hon under varierande ägareförhållanden i huvudsak Mälaren. Aros första år på Mälaren slutade dramatiskt. Under en nattur mellan Stockholm och Västerås den 28 maj 1873 gick hon på grund vid Bockholmssundet, tog in vatten och blev till slut liggandes halvsjunken. Hon bärgades kort därefter och efter reparation sattes hon åter in i trafik. 1950 byggdes hon om till logementsfartyg och någon gång under 1980/90-talet hamnade hon återigen på botten efter en mer än 100 år lång karriär. Kanske för gott denna gång..

Ångfartyget Aros under sin glans dagar i början av 1920-talet. Fotograf okänd.

Så nu vet ni det. Det är inte bara en gammal rostig pråm som ligger och skräpar där på botten i Ryssviken utan det en gång så stolta och en gång så vackra ångfartyget Aros!

 Vill du läsa mer om Aros öde kan du klicka på länken nedan.          

http://www.sjohistoriska.se/sv/Fordjupning/MarketStore/Foto/?msobjid=30655&Origin=SM

 

Marinarkeologerna på Hjärnkontoret

Barnprogrammet Hjärnkontoret på SVT har följt med marinarkeologerna på uppdrag. I inslaget får du bland annat svar på vad en marinarkeolog gör och så blir det spännande upptäckter under vattnet...

Mairnarkeolog i dykardräkt och programledaren för Hjärnkontoret.

Programmet Hjärnkontoret (extern webbplats)

Tillbaka på Beckholmen

Beckholmen är en lite ö som ligger lite i skymundan ute på Djurgården i Stockholm, trots att den ligger mitt emot Skansen och endast ett stenkast från nöjesparken Gröna Lund. Många har nog sett Beckholmens giraffmålade hamnkranar som syns tydligt från Pariserhjulet eller från någon av de andra åkattraktionerna på Grönan. Inte många känner till att denna ö tills alldeles nyligen var en av Sveriges mest förorenade och giftiga platser.    

I ett tidigare blogginlägg från den 27 juni 2012 berättade Patrik Höglund om fynd av medeltida vrakdelar som påträffades på Beckholmen i Stockholm i samband med de omfattande marksaneringarna på ön. Länk: http://www.sjohistoriska.se/sv/Fordjupning/Blogg/marinarkeobloggen/Patrik-Hoglund/Medeltid-pa-Beckholmen/

Nu har vi på Sjöhistoriska återigen anlitats för att ta reda på vad som döljer sig på botten öster och söder om ön med anledning av att det planeras ett promenaddäck och nya bryggor på denna del av ön.

 

Så här återges Beckholmen från luftballong i slutet av 1860-talet. Den röda elipsen öster om ön visar området där vi har grävt provgropar.

Sjöhistoriska museet har sedan 2006 utfört flera små undersökningar i vattnen runt Beckholmen. Oftast har det handlat om sonarkarteringar samt avsökningar med dykare inför mindre kaj och bryggarbeten. Flera vrak har påträffats men de flesta har varit från modern tid. Förutom vrak så har det även påträffats en hel del skrot på botten och att dyka utanför Beckholmen har varit lite som att dyka på Skrotnisses bakgård.

Här ligger jag i ytan på väg ner för att gräva provgropar i botten utanför Beckholmen. Foto: Mikael Fredholm/Sjöhistoriska

Denna gång var vårt uppdrag inte bara att inventera botten visuellt utan denna gång skulle vi även gräva provgropar i botten för att se om det finns något kulturlager i botten. Utöver det rent arkeologiska arbetet har vi även fått i uppdrag att fotografera havsbotten på ett tjugotal platser runtomkring ön.

Undersökningarna inleddes med provgropsgrävning med vår så kallade mammutsug. I tisdags grävde vi fem gropar och vi påträffade kulturlager i de flesta av groparna. Botten utanför Beckholmen är tydligt påverkad av ankring, bojstenar och av strömmar från propellermuddring och kulturlagrets tjocklek varierade därför en hel del i tjocklek. Mestadels hittade vi träflis och huggspån i kulturlagret men i en av provgroparna gjorde vi några finfynd som dessutom gick mycket bra att datera! Se film: https://vimeo.com/77956585

Här är de bärgade föremålen som grävdes fram i provgropen i filmen. Foto: Jens Lindström/Sjöhistoriska

Vi hittade alltså en mycket välbevarad kritpipa och delar av en trasig trefotsgryta. Kritpipan har vi fått daterad till slutet av 1600-talet eller till 1700-talets början. Med hjälp av den av den bevarade klackstämpeln på kritpipan, i form av tre kronor, har det till och med varit möjligt att identifiera dess tillverkare. Det är en Holländsk pipa tillverkad i Gouda av en piptillverkare som hette Jacobus Gerritsz. Witsius. Stort tack till Robert Bergman Carter och Arne Åkerhagen för hjälpen med att datera pipan!

Då återstår bara att svara på frågan om hur pipan hamnade på botten utanför Beckholmen? Området öster om Beckholmen har under århundraden använts flitigt som ankringsplats då det ger lä från den ofta friska sydvästvinden. Kanske var det ett Holländskt fartyg som låg uppankrat här i väntan på att lasta ombord beck- och tjärtunnor och så råkade en besättningsman tappa sin kära pipa i sjön.  

Vi planerar att fortsätta med dykningarna denna vecka men just nu ser det ut som att vi får vänta ut den annalkande stormen Judas.

På återseende!

 

Här kan du läsa mer om kritpipor och om hur man daterar dessa:

http://www.tobaksochtandsticksmuseum.se/Global/Museum/Samlingarna/Kritpipor%20Skrifter/Datera%20en%20kritpipa.pdf