De sista dagarna har vi börjat undersökningarna utanför den så kallade Båtudden. Under vattnet fortsätter udden i form av en ”stenås”. Vi har funderat på om den är naturlig eller anlagd. I kanten på åsen har vi tagit upp ett schakt och fått upp de vanliga fynden av djurben och träprylar. Men det intressanta är att cirka 20 centimeter ner kommer det grova liggande timmer. Det kan vara en slags rustbädd eller botten/kollapsad sida till en stenkista. Vi kommer att ta prover för datering på timren, men vi antar redan nu att de sannolikt är vikingatida. I så fall har vi spår av en stor anläggning långt ut från den dåtida strandlinjen och anlagd på cirka 6-7 meters djup! Har det varit en av flera stenkistor som burit upp en lång brygga eller har den legat som en ö i vattnet? Efter strandlinjen finns det flera andra stenuddar. Har de också varit djupt liggande fundament till brygganläggningar? Vi gräver vidare...
Ritning av en del av stenåsen innan timren har visat sig. Foto: Anna Olsson.
Typiskt osållat material från botten utanför Birka. Här finns träflis (en del förkolnat), djurben, hasselnötter, träföremål och kanske en och annan bärnstensbit. Foto: Andreas Olsson, Sjöhistoriska museet.
Överarmsben (humerus) från nöt funnen på Birkas botten. Foto: Pernilla Flyg
En analys av 2010 års benmaterial visade att Birkas innevånare ätit både nöt, svin, får/get samt fågel och fisk. Det framkom också benrester efter hund, räv och säl som troligen har använts vid päls- samt skintillverkning. Den djurart som dominerar i materialet är nöt följt av svin.
Under årets grävningar har stora mängder ben och tänder hittats i schakten under havsytan. Dessa domineras än så länge av nöt och då bestående av falanger och fotrotsben. Om man gör en jämförelse mellan benfynden från svarta jorden och de marina kan man se att svin dominerar på land och nöt i vattnet. Detta kan kanske bero på att grisarna funnits bofasta på Birka, medan nötköttet kommit från de angränsande öarna.
/Anna Olsson, magisterstudent i osteologi från Högskolan på Gotland.
Excavations have resumed at Riddarholmen in the northeast corner. In this area we have excavated through the 19th century layer of coal, related to the steamships that operated in the area, and into an older layer consisting mostly of manure. This smelly layer sits immediately on top of the old seabed and in it we have made several finds. One of those finds is the bucket, shown below as it first appeared to us.
The excavation involved digging around the object and lifting it from below in one single piece.
Our efforts were successful and the object was reinforced and immediately placed into short term conservation, which focuses on keeping the wooden material well-supported and wet.
The individual staves are bound together with a withy, which is a split branch often used to bind wooden buckets and barrels.
Undersökningen av platsen där vi för två år sedan påträffade ett spant efter ett vikingatida fartyg har hittills inte resulterat i några nya fynd.
Vi har sonderat med tunna järnspett och vi har grävt provgropar, men har nu faktiskt givit upp. Spantet kommer antagligen från ett vrak, men det vraket finns i alla fall inte på den här platsen.
Undersökningen har dock inte varit helt resultatlös. Vi har fått en bra bild av hur kulturlagret under vatten ser ut i det här området, som ju ligger en bra bit söderut, i utkanten av Svarta jorden. Mitt utanför Svarta jorden är kulturlagret över en meter tjockt. Här är kulturlagret endast 15 cm tjockt och inte heller lika fyndrikt.
Några större pålar påträffades trots allt i området. Pålarna mättes in med GPS. En av pålarna togs också upp, ritades av och en skiva av pålen sågades för årsringsdatering. Pålen var snyggt spetsad i en ände. Nu ligger pålen tillbaka på botten på den plats där den påträffades.
En profil i en av de provgropar som vi grävt i området där spantet påträffades. Två nyfikna abborrar spionerar. Foto: Andreas Olsson
Den bärgade pålen har fint bevarade kanter. Det är svårt att tro att den är tusen år gammal. Foto: Jim Hansson
