Vrakfeber, huggspån och tusen turister!

Aerkeologerna tillbringade mycket tid under ytan. Foto: Staffan Rennermalm
Staffan Rennermalm med kommunikationsradio på huvudet. Foto: Nina Eklöf

De första dagarna har varit omtumlande och resultatrika. Omtumlande på så sätt att vrakfebern slog till under lördagseftermiddagen och att vi under dagarna fyra tog emot nästan tusen besökare på grävningsplatsen. Resultatrika då finfina fynd kom upp till ytan under den sena söndagseftermiddagen.

Det var Jim som först drabbades av vrakfeber! Vi andra koncentrerade oss på lördagsförmiddagen att fortsätta förra årets schakt ute i hamnbassängen i syfte att ta reda på hur långt ut Birkas kulturlager sträcker sig. Detta vattendränkta lager består mestadels av träflis, huggspån, näver och träbitar.

Jim däremot började att med hjälp av en mindra grävmaskin röja upp strandkanten i nära anslutning till det område där vi förra året hittade en skeppsdetalj, det spant som idag finns att beskåda på museet här på ön. Till lunchen kom han sedan med ett lyckligt flin och berättade att han cirka 3 decimeter ner i bottnen hade känt av något som verkade vara timmer. Under lunchen tilltog spänningen och samtalet kretsade kring att vi äntligen haft turen att hitta en vikingatida båt.

Vanligtvis ingår riktigt starkt kaffe som avslutning på lunchen men denna dag fanns ingen tid för det. För nu var alla gemensamt övertygade om att vi hade lokaliserat Vraket! Snabbt var tre dykare i vattnet för att gemensamt påbörja framgrävandet. Men men men, vrakfebern fick övergå i ett besviket konstaterande att även ett lager av glaciallera kan vid sondning få karaktären av skeppstimmer.

Jim Hansson i grävskopan. Utgrävning Birka 2011. Foto: Staffan Rennermalm
Jim Hansson i grävskopan. Foto: Staffan Rennermalm

Jim Hansson, Jens Lindström och Trevor Draeseke i vattnet. Foto: Staffan Rennermalm
Jens Lindström, Trevor Draeseke och Jim Hansson i vattnet. Foto: Staffan Rennermalm

Jim Hansson, Jens Lindström och Trevor Draeseke i vattnet. Foto: Staffan Rennermalm

Dykningar på Birka. Foto: Staffan Rennermalm

Tusen år gammal snörstump

Under söndagen tog vi upp ett större schakt lite längre ut i vattnet i samma område. Lite av glädjefebern återkom då Birkas vattendränkta kulturlager började släppa ifrån sig föremål och artefakter. Under eftermiddagen hittade vi förutom ett talrikt antal djurben, från framförallt ko, får och get. Vi hittade även en mynningsbit i keramik samt rep- och snörstumpar. Att plocka upp en vackert snodd tusen år gammal snörstump, som ser ut som den gjordes igår, är för mig som arkeolog en hisnande känsla.

Fynd från utgrävningen. Foto: staffan Rennermalm

Snören från vikingatiden. Foto: Staffan Rennermalm

Snören från vikingatiden. Foto: Staffan Rennermalm

Foto: Staffan Rennermalm

Tusen turister

Jag tror att den hisnande känslan av att vikingatiden kommer oss nära vid beskådandet av dessa enormt välbevarade träföremål, textilier eller rep även infinner sig hos de besökare som kommer till ön. Under fyra dagar har närmare tusen turister hittat sin väg till oss, antingen i grupper om 50-100 personer, ledda av de enormt kunniga guider som arbetar på ön, eller i mindre grupper som strosar runt på egen hand på ön.

Det är fantastiskt roligt att försöka förmedla till besökare hur väldigt speciell denna ö är, med de lämningar som har lämnat efter sig. Jag tror också att vi marinarkeologer med denna undersökning av hamnområdet kan bidra med ytterligare en pusselbit av information om staden Birka.

Turister på Birka. Foto: Staffan Rennermalm
Turister på Birka. Foto: Staffan Rennermalm
Nina Eklöf och Jim Hansson guidar turister. Foto: Staffan Rennermalm

Nina Eklöf. Foto: Staffan Rennermalm
Skribenten med sin dotter i antågande. Foto: Staffan Rennermalm

Endast fårens bräkande störde

Den blåst som drog in i fredags har sakta klingat av och söndagskvällen bjöd på en vacker solnedgång över Borgberget med en vind som hade mojnat och en tystnad som la sig över ön, endast fårens bräkande störde den vackra sommarkvällen.

Får på Björkö. Foto: Staffan Rennermalm
Fältstationen. Foto: Staffan Rennermalm

Vind i sundet

Pernilla Flyg hänger upp vepor.

Idag blåser det rejält och vi måste förankra våra fina vepor med gaffatejp. Vi har fått problem med vår vattenpump, så undersökningen av kulturlagret ligger nere för tillfället. Under tiden passar vi på att bygga den ställning vis ka ha för att kunna gräva provgropar runt området där vi tidigare funnit ett vikinga skeppsspant.

Igår hade vi 357 besökare. Vi får se vad skörden blir idag. Besökarna kan bland annat få gå på undervattensbio i vår container.

Birkas vikingatida hamn – fältarbetet sätter igång

Dykningarna har påbörjats. Foto: Pernilla Flyg.
Dykningarna har påbörjats. Foto: Pernilla Flyg.

Idag startar fortsättningen på fjolårets arkeologiska undersökningar i Birkas hamn. I år ska vi gräva invid en av de större stensamlingarna som finns i hamnområdet, och som vi misstänker är rester av större bryggor. Vi vill ta reda på vilken funktion stensamlingen har haft, och hur gammal den är.

Vi tar också upp en provruta ca 40 meter ut i vattnet. Vi hoppas få reda på hur långt ut lagret med fynd och rester av träkonstruktioner sträcker sig.

Förra året bärgade vi en del av ett skeppsspant från vikingatid. Det ligger nu i ett akvarium i museet här på Björkö. Vi kommer gräva provgropar runt där spantet hittades i förhoppning att vi hittar fler skeppsdelar!

Idag börjar också guidningarna. Men redan igår, innan vi ens satt igång, hade vi nästan femtio besökare.

 

Sveriges första tryckta bok

Under utgrävningen vid Riddarholmskajen samarbetar Sjöhistoriska med Stockholms medeltidsmuseum, som bidrar bland annat med ovärdeliga kunskaper om medeltiden. De bidrar också med gästblogginlägg. Antikvarien Marit Holgersson skriver om Sveriges första bok:

Sveriges första tryckta bok

I klostret på Riddarholmen trycks den första Svenska boken år 1483; Dyalogus creaturarum moralisatus, Skapelsens sedelärande samtal.
Det var den tyske boktryckaren Johann Snell som tryckte upp boken hos franciskanermunkarna.

Texterna är på latin och allt som allt är det 122 berättelser i boken. Berättelserna är oftast samtal som sker mellan Guds skapade ting, mellan människa och djur eller djur emellan. Djuren står för olika egenskaper och samtalen är illustrerade med vackra kollorerade träsnitt. Tanken var att berättelserna och illustrationerna skulle ge underlag för predikanten att undervisa och ge folket goda seder.

Fabeldjur ur Sveriges första tryckta bok från1483; Dyalogus creaturarum moralisatus, Skapelsens sedelärande samtal. Tryckt hos franciskanermunkarna på Riddarholmen av tyske boktryckaren Johann Snell.
Fabeldjur ur Sveriges första tryckta bok. Sveriges första tryckeri ligger på Riddarholmen, i närheten av den plats där den arkeologiska utgrävningen pågår på sjöbottnen. Marinarkeologerna hoppas kunna hitta material till bokproduktion, som boktryckerityper från tryckeriet.

Stöd för dåligt minne

Man kunde också stödja ett dåligt minne med berättelserna, precis så som Frälsaren använt liknelser. Kyrkolärarna kunde sedan hitta referenser i bibeln till vidare utläggningar.
Man kan se att en hel del av djuren inte är naturalistiskt avbildade, utan de är beskrivna för illustratören i kanske – fjärde hand! Många är också fabeldjur. Magi och mystik bestämde hur djuren såg ut och säkert var både hydran och basilisken helt levande i medeltidsmänniskans världsuppfattning.

Marit Holgersson,  Stockholms medeltidsmuseum