Jag var nere vid Grand hotell i veckan och skulle hämtade det sista utrustningarna från grävningarna där. Passade då på att åka ut till Kastellholemn där min båt ligger för att kolla läget. Kunde inte ta mig ner i båten på grund av att det var så otroligt lågt vatten. Det var då jag såg att hela vraket vid södra brobänken visade upp sig i vintersolen.
Foto: Jim hansson, Sjöhistoriska
Tog några bilder och var sedan tvungen att sticka vidare. Har ju känt till vraket länge men aldrig sett det i sin helhet som nu. Tillbaka på jobbet så började jag luska lite och ville få lite mer information. Min kollega Marcus Hjulhammar hade gjort en undersökning vid kajen som vraket ligger vid i början av 2000-talet. Då påträffade man yterliggare ett vrak i själva kajen.
Foto: Marcus Hjulhammar, Sjöhistoriska. Notera fiskaren vid vraket!
Vraket kunde inte dateras men däremot pålarna som var nedslagna igenom vraket. Dessa daterades till 1639-1640. Vraket i kajen har ingått i bron som sträckte sig snett över till Skeppsholmen. Frågan är om också vraket som nu tittar fram ingått?
Så igår tog jag och min tjej en skön söndagspromenad ut till Kastellholmen. Skulle kolla till båten hette det men jag hade såklart en baktanke....
Foto: Susanna Monaxios
Fick nästan tillbaka vibbarna från tiden i gropen vid Grand hotell!
Pålarna tittar nu fram i vattnet precis vid vraket, men inga av dessa är genomdrivna i vraket som Mracus kunde notera inne i kajen.
Foto: Jim hansson, Sjöhistoriska.
Väl ute i vraket började jag kika runt. Kunde konstatera att det är otroligt kraftigt bygt. Spanten sitter nästan dikt mot varandra.
Foto: Jim Hansson, Sjöhistoriska.
Utanför barbord sida hittade jag fina laskar på bordläggningsplankorna.
Foto: Jim Hansson, Sjöhistoriska.
Vraket är idag cirka 30 meter långt och 6,5 meter brett. Skeppets storlek har ursprungligen varit avsevärt större. Av konstruktionen att döma så är det med största sannolikhet en örlogsman. Vattnet var så pass lågt att jag även hittade kölsvinet. Det är det kraftiga timret längst ner i skeppet där masterna suttit förankrade. Jag hittade faktiskt ett grovt rektangulärt urtag för stormasten.
Foto: Jim Hansson, Sjöhistoriska.
Vilket örlogsskepp är det i så fall? När sjönk det? Många frågor kom upp när jag vandrade runt i vraket. Det finns en intressant uppgift som mycket väl skulle kunna stämma in på detta stora vrak. Skeppet Grå Ulven, benämns ”nedersjunken” 1670 (Hjulhammar 2010:186). Skeppet byggdes i Neustadt 1645 men erövrades från danskarna i Ebeltoftsviken 23/7 1659 (Hjulhammar 2010: 337). Pålarna inne i kajen som Marcus observerade var ju daterade till runt 1640, men en påle som påträffades i närheten av detta vrak har en datering som visar att virket är avverkat mellan åren 1649- 1659. I så fall skulle det kunna indikera att bron är byggd eller renoverad i olika skeden. Mycket talar för det är det. Med tanke på de olika dateringarna samt att det inre vraket är genompålat och det yttre inte är det. En mindre undersökning skulle kunna ge oss ledtrådar på om så är fallet. Vore superspännande att ta några dendroprover (årsringsdatering) och få en datering och förhoppningsvis också en proviniens. Är det Grå Ulven som ligger där? Om det inte skulle vara det, vilken stolt örlogsman är det i så fall?
Fick ge mig så småningom och vi började promenera in mot stan igen... Men nu var ögonen helt fokuserade på att kika ner längs kajerna och på andra sidan så såg jag det motsvarande vraket i brons sträckning fast nu på Skeppsholmen!
Foto: Jim Hansson, Sjöhistoriska. Här syns några spanttoppar samt ett däcksknä.
Har hört talas om att det skall finnas men aldrig sett ett spår av det. Men där låg det nu i isen. Blev bara ett par snabba bilder för nu började vi bli hungriga och min tjej hade nog fått nog av dessa "pinnar"....
Hoppas på att kunna återkomma framöver med mer information det här spännande vraket.
Nu har vi kört färdigt våra torrdykstester, och det har varit väldigt givande. Med proffsiga människor till vår hjälp lyckades vi genomföra testerna på ett tillfredsställande sätt trots begränsat med resurser.
Göran Ekbergs förevisning av själva ROV:n var ett uppskattat inslag. Foto: Pernilla Flyg, SMM
Det var roligt att ha tre olika publikgrupper att testa på och anpassa sig efter. Första gruppen bestod till stor del av branschfolk som var väldigt duktiga på att kommentera och hjälpa oss att utveckla konceptet inför grupp två. Denna bestod av den så kallade allmänheten, dvs trevliga människor i olika åldrar och med helt olika förkunskapsnivåer. Den yngsta deltagaren var fem år, den äldste 75+. Den sista gruppen var en härlig mix av press, turismbranschen och politiker från Haninge kommun.
Vi använde rekvisita för att bland annat visa på hur skeppsmasken mumsar i sig trä. Den masken (som egentligen är en mussla) är ovanlig i Östersjön, och är en av orsakerna till att trävraken är så välbevarade här till skillnad mot i de saltare haven. Foto: Pernilla Flyg
Ett tvärsnitt från amiral Jacob Bagges bryggstolpe fick illustrera ett dendroprov (årsringsdatering). Bagges egen historia är väldigt spännande, så träbiten fick en extra dimension. Han var bland annat befälhavare ombord på krigsskeppet Mars som sänktes i sjöstrid 1564. Foto: Pernilla Flyg
Nu ska vi gå igenom och sammanställa de utvärderingar som deltagarna var så vänliga och fyllde i. Jag hoppas verkligen på att torrdykning och ”vraksafari” kan utvecklas och komma att bli en del av destinationsutvecklingen, inte minst i skärgårdsområdena. En önskvärd bieffekt är att man nog kan skapa ett större medvetande om hur betydelsefulla de miljömässiga förutsättningarna i Östersjön är. Genom att tillgängliggöra vraken även för alla dem som inte dyker, och sprida kunskap om dem och deras beroende av en balanserad vattenmiljö, tror jag även att vi kan skapa incitament för ett ökat miljömedvetande.
Ibland var det svårt att se det som förevisades på skärmen. Bättre mörkläggningsmöjligheter och en bättre kamera på ROV:n skulle göra susen. Foto: Pernilla Flyg, SMM
Torrdykningarna är en del i SHIPWHER som är ett estniskt-svenskt samarbetsprojekt med fyra partners; estniska Riksantikvarieämbetet, Statens maritima museer, Riksarkivet i Estland och Estlands Sjöhistoriska museum. Projektet finansieras av EU-fonden Central Baltic. Utfärderna genomförs i samarbete med Haninge kommun.
Nu har vi kört den första turen med Diving for non-divers. Deltagarna denna gång kom från Sjöfartsverket, Rikantikvarieämbetet, Länsstyrelsen i Stockholm, Estlands rikantikvarieämbete, Dykfartyget Pagi, Dykfartyget Tessi, Dalarö Turistinformation, Magasin Haninge/Magasin Västerhaninge, Hembygdsföreningen i Dalarö, Sjöräddningen, Statens maritima museer med flera. Ett trevligt och proffsigt gäng som mycket förtjänstfullt hjälpte oss i projektet med spontana kommentarer och genom att svara ingående och generöst på den enkät vi delade ut.
Foto: Anneli Karlsson, SMM.
Vi hade tur med vädret, och Bengt och Jonas på m/s Vindbådan gjorde ett lysande jobb att ratta runt fartyget under vraksafarin i Dalarö skärgård.
När man använder sig av avancerad teknik, i det här fallet en präktig ROV-utrustning, är man alltid orolig för att saker ska fallera, så en plan B får man lov att tänka ut. Men tekniken skötte sig perfekt, och även om vi är nybörjare på det här med torrdykning och hur man ska presentera det mestadels okända undervattenslandskapet för en publik, känner vi oss ganska nöjda med dagen.
Foto: Anneli Karlsson, SMM
På lördag är det dags för en tur med mestadels allmänhet och det kommer några barn med den gången också. Vi har redan tänkt om en hel del i programmet utifrån den respons vi fick från den första gruppen, och det ska bli spännande att se vilka reaktionerna blir.
Genom åren har många trott att de hittat det mytomspunna fartyget Resande Man, men några säkra belägg har aldrig funnits. I måndags åkte vi i solsken och blåst ut för att besiktiga ett vrak med Michael Ågren som ciceron. Michael och dykargruppen Grebbestads marinarkeologiska sällskap hittade ett vrak tidigare i vår som de tror kan vara det mytomspunna fartyget. Ombord fanns även en salig blandning av folk från Södertörns högskola, Deep Sea Productions och Försvarshögskolan.
Styrbordssidan. Foto Patrik Höglund, Sjöhistoriska museet.
Historisk bakgrund
I november 1660 var det lilla örlogsfartyget Resande Man på Riksrådets uppdrag på väg till Polen för viktiga förhandlingar om ett förbund riktat mot Ryssland. Ombord fanns greven von Schlippenbach och en mängd rika gåvor som skulle användas för att smörja förhandlarna. Innan man hunnit lämnat Stockholms södra skärgård råkade man ut för en svår storm och förliste nordost om Landsort. Greven och över trettio man omkom i vågorna, men ett tjugotal lyckades rädda sig i land i skeppsbåten. Dagen efter räddades ytterligare fem man som tillbringat natten i stormasten som stack upp över vattenytan.
En upp och nedvänd kanon. Foto: Patrik Höglund, Sjöhistoriska museet.
Är det Resande Man?
Mycket pekar på att det här vraket faktiskt är Resande Man. På vrakplatsen ligger fyra järnkanoner i sina lavetter, men kringspridda delar av fler lavetter pekar på att kanoner bärgats, troligen i samtiden. Vi vet att Hans Albrecht von Treileben bärgade delar av Resande Mans last och kanoner 1661, några år innan han bärgade kanoner från Vasa. Här kan det vara värt att notera att det i historiska källor står att han bärgat kanoner, inte alla kanoner från Resande Man. Det finns minst tre behållare med schatullflaskor i glas, vilket tyder på att välbärgat folk huserat ombord. På vraket finns även så kallade plåtmynt, stora fyrkantiga kopparmynt. Ett av dessa med en tydlig stämpel bärgades för datering. Det visade sig vara en 1 daler med initialerna MK på. Initialerna står för Markus Kock som präglat myntet i Avesta någon gång mellan 1649-1657. Fler prover måste tas och vraket undersökas närmare, men mycket tyder på att det verkligen är Resande Man som hittats.
Ett bronshjul till riggen och schatullflaskor bakom. Foto Jim Hansson, Sjöhistoriska museet.
Dykförbud
På vraket finns det mängder av känsliga och arkeologiskt viktiga föremål. Eftersom Resande Man är omtalat som ett ”skattskepp” finns det även risk för att klåfingriga personer gärna gräver i botten. Vraket i sig är också skört, med stävar och tunna spant som reser sig flera meter över botten. På grund av detta har vraket av Länsstyrelsen belagts med dyk- och ankringsförbud. Målet är nu att en arkeologisk undersökning ska göras av vraket, för att förhoppningsvis senare kunna öppna upp platsen för dykning igen.
Se vidare: http://www.lansstyrelsen.se/stockholm/Sv/nyheter/2012/Pages/dykforbud-vid-vraket-efter-resande-man.aspx
http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/sjohistoriska/pressrelease/view/vrakfyndet-vid-landsort-mytomspunna-resande-man-770066
