Nu har sista spadtaget tagits i den stora gropen på sjöbottnen i Stockholm. Marcus Hjulhammar summerar utgrävningen: "De enda vraken är väl vi som jobbat med den här undersökningen."
I en grop så djup som ett trevåningshus togs i onsdags kväll de sista spadtagen inom ramen för den arkeologiska förundersökningen på Riddarholmen. Så med andra ord – nu är fältarbetet avslutat! Stort tack till alla inblandade och även till alla som har följt våra undersökningar på bloggen!
Det blev inga vrak, men mängder av annan information. Nu återstår kompletterande fyndregistrering och även analyser av olika prover. Ett hårt avsatt lager har tagits upp i preparat som kommer att sållas i Båthall 1.
Vi misstänker redan nu att detta lager innehåller fiskben. Mycket spännande återstår följaktligen och stora delar av det organiska materialet har vi ännu inte hunnit detaljstudera. Följ gärna det fortsatta arbetet på projektsidan!
Avslutar med några rader av Lewis Carrolls rader från Alice i Underlandet, som skrevs ungefär samtidigt då den gamla ångbåtshamnen fylldes ut:
"The time has come," the Walrus said,
"To talk of many things:
Of shoes--and ships--and sealing-wax--
Of cabbages--and kings--
And why the sea is boiling hot--
And whether pigs have wings."
För ett par veckor sedan hittade vi en snusdosa som hade en gravering som gjorde det möjligt att fastställa identiteten på ägaren.
Snusdosan gick att härleda till en man som var verksam i Dalarna under 1800-talet. (Se webb-tv-inslaget.) Falu-Kuriren skriver idag om den här speciella snusdosan.
Hittills har vi hittat fyra snusdosor i schaktet. Tre av dosorna har med säkerhet varit försedda med gångjärnsförsedda lock, ett i botten och ett på ovansidan.
Det undre facket har rymt en spegel och det övre har varit avsett för snus. Fynden, som finns representerade i både silver och mässing, är i medeltal cirka åtta centimeter långa och fem centimeter breda. Höjden är ungefär två centimeter.
I museisamlingar finns snusdosor av den här typen bevarade och i en del exempel har det undre facket rymt en liten kam vilket förklarar spegeln i locket! Och faktiskt, vi har också hittat en så kallad finkam i anslutning till en av dosorna.
Dosorna har tappats i sjön under 1800-talet.
Grävningen på Riddarholmen är i full gång och fynden nästan väller fram ur jorden. Det betyder också mycket arbete för mig som fältkonservator. Föremål som hittas kommer från den mycket fyndrika ångbåtsperioden med flera meter tjocka kulturlager. Sveriges första ångbåtshamn låg ju just på denna plats, anlagd 1828.
Exempel på material som hittas är glas och flaskor, porslin, keramik, metallföremål, mynt, gummigaloscher, läderskor och träföremål, såsom kvastar och färghinkar. Sådana föremål som kan tänkas komma från livet kring en ångbåtshamn. Min uppgift som fältkonservator är i första hand att se till att fynden tas om hand på ett bra sätt så att de inte förstörs när de kommer upp ur den våta sjöbotten.
Först lyfts föremålen upp ur gropen, som nu hunnit bli ca 12 meter djup, och in i fältstationen. Olika material kräver olika behandling och förvaring efter att de kommit upp i luften efter att i århundraden legat på sjöbotten. Annars riskerar de att förstöras.
Stabila föremål, av exempelvis glas och keramik, kan jag rengöra på plats. Detta görs med rinnande vatten och mjuka penslar på ett tvättbord intill fältstationen.
Här rengör jag en färghink av trä och järn på vårt tvättbord utanför fältstationen. Kanske har en sjöman tappat hinken i sjön när han målade om sin båt?
Många material kan jag sedan torka långsamt inne i fältstationen. De flesta metaller ska sedan förvaras i ett mycket torrt klimat så att de inte korroderar i kontakt med luftens syre. Andra material, främst organiska material, som trä, läder och textil, måste hållas blöta innan de konserveras. Dessa är nedbrutna och innehåller mycket vatten och de kommer ta stor skada, genom att spricka och krympa, om de får torka ut i luften. Träföremålen lägger jag ner i kar med vatten så att de inte förstörs. Vissa fynd läggs i plastpåsar med vatten i kylskåp så att de inte ska börja mögla. Därefter registreras varje fynd och får ett individuellt fyndnummer av arkeologerna från Stockholms Stadsmuseum.
Ibland dyker det upp mycket nedbrutna eller komplexa fynd i jorden och då kan min hjälp behövas nere i gropen för att på ett säkert sätt få upp dessa. De fynd som jag hittills varit med och tagit upp har varit två tunnor av trä. Varje tunna har bestått av många delar som varit sköra och deformerade. Dessa har försiktigt grävts fram, varje del har märkts upp på foto och sedan varsamt lossats och packats in så att de fått stöd och inte torkat ut.
En mycket nedbruten och hoptryckt tunna grävs fram.
På utgrävningen, som är en stor byggarbetsplats, är det tämligen trångt för oss som sysslar med arkeologin. Fynden kan inte stanna så länge i fältstationen eftersom den snabbt fylls upp med nya föremål. Därför måste transporter av fynden ske regelbundet från utgrävningen till Båthall 1 på Galärvarvet på Djurgården. Inför transporterna är det viktigt att fynden, som är nedbrutna och ömtåliga, packas ordentligt så att de inte skadas. Glas och keramik emballeras exempelvis ordentligt i bubbelplast eller mjuk vadd. Våta fynd får absolut inte torka ut utan packas med stöd i täta plastförpackningar med vatten.
Fynden är färdigpackade och väntar i fyndstationen på transport med lastbil till Båthall 1.
Fynden rullas in i Båthall 1.
I Båthall 1 ska det fortsatta arbetet med rengöring, dokumentation och vetenskaplig bearbetning av fynden ta vid. I båthallen har vi ordnat med goda förvaringsmöjligheter för olika typer av material, såsom vattenkar för de fynd som ska ligga blött, torrförvaring för metaller, kylskåp, hyllor mm. Senare kommer det göras ett urval av fynd som ska konserveras och bevaras för framtiden.
/Karin Lindahl, konservator
