I slutet av juli dök vi i mellan Strömma och Stavsnäs, bland annat på RAÄ Värmdö 310, som tidigare beskrivits i denna blogg 26 juli. Från detta vrak tog vi då ett dendrokronologsikt prov, som nu har daterats till cirka 1815, vilket stämmer bra med den keramik vi påträffade i vraket. Vi har också i veckan varit ute på en kompletterande undersökning i närområdet, som resulterade i ett par stenkistor, där vi tog prover för dendrokronologisk datering. Efter sommarens dåliga sikt var det en fröjd att nu dyka i ett veritabelt akvarium med stora stim av småaborrar.
Sonarmosaik över RAÄ Värmdö 310, med sonardetaljbild och foton inklippta.
Mikael Fredholm, Sjöhistoriska museet.
När vi åkte upp till Luleå för att undersöka det ”mystiska” vraket i Norra hamn visste vi redan en hel del om vraket tack vare dykarklubben Polar och dess medlemmar. Vi visste till exempel att vraket var 20 meter långt och 6,5 meter brett, att det var byggt i furu. Dessutom hade vi sett filmer, skisser och stillbilder från vraket. Några stora frågetecken som vi hade med oss upp i bagaget var:
Hur gammalt var vraket?
Vad var det för typ av fartyg?
Var byggdes det?
Varför sjönk det?
Hade det någon last?
För att ta reda på vrakets ålder förlitar vi oss på en metod som kallas för dendrokronologi, s.k. årsringsdatering. En datering med hjälp av dendrokronologi innebär att vi kan komma nära fartygets tillverkningsår men det säger inte så mycket om tidpunkten då fartyget sjönk, vilket kan vara hela 50 år efter tillverkningsåret. För att komma så nära förlisningstidpunkten som möjligt krävs det att man hittar något daterbart föremål ombord på vraket. Det bästa är förstås om man hittar ett mynt med präglat årtal eller föremål tillverkade i glas eller keramik och som går att åldersbestämma utifrån dess form och utseende. Innan vi får dateringsresultaten så kan vi bara gissa oss till fartygets ålder men vi tror att fartyget byggts någon gång mellan 1600- och 1800.
Samtliga träprover som vi sågade bestod av furu (tall) och något som vi reagerade på att det var väldigt tätvuxet, dvs. att det var tätt mellan årsringarna. Det betyder att träden förmodligen vuxit i norra Sverige där det kallare klimatet gör att träden inte växer lika snabbt som i den södra delen av landet.
Frågan om vilken typ av fartyg som ligger på 6 meters djup i Norra hamn är lite knepigare att svara på då det i stort sett bara är den undre delen av skrovet som är bevarad. Vraket uppvisar en hel del intressanta skeppstekniska detaljer. Botten och det som finns kvar av sidorna är mycket kraftigt konstruerade. Tätheten mellan spanten (fartygets revben) är hög. Avstånden mellan spanten varierar mellan 1-3 cm vilket är mycket tätt. Krigsskepp är ofta mycket tätspantade men det kan även innebära att fartyget konstruerats för att bära tung last. Dessutom varierar teknikerna för hur man fäst bordläggningen till spanten. Skrovet under vattenlinjen är byggt på klink (se bild 1) och någon meter upp längs skrovsidorna övergår borläggningen till kravell (se bild 2), vilket är ovanligt men inte helt unikt. Att det en gång varit ett seglande fartyg hyste vi inga tvivel om. Två mastfötter, en i fören och en i mitten av skrovet, vittnade om detta.
Efter tre dagars dykningar på vraket i Norra hamn fick vi en känsla av övergivenhet. Avsaknad av lösa föremål, master och riggdetaljer, roder, ballaststen etc. talade inte för att det här var ett fartyg som förlist med ”man och allt”. Det som ligger på botten är i stort sett ett tomt skrov där allt av värde plockats bort innan fartyget hamnade på botten. Visst kan man tänka sig att fartyget sjunkit med utrustning och kanske även last och att den senare blivit bärgad. Föremål som kan ge oss fler ledtrådar om vraket kan ju förstås ligga begravda i det 10-50 cm tjocka sedimentlager som täcker botten inuti skrovet. Även om fartyget tömts på utrustning innan det förliste kan det vara möjligt att hitta rester av eventuell last längst ner i skrovet mellan bottenstockar och kölsvin.
Den sista dagen fick vi en påhälsning från några av DK Polars dykare som trotsade den bitande kylan och begav sig ner under ytan för att ta sig en titt på vraket.
Bild1 - Den här bilden visar fartygets insida längst ner i botten och här kan man se hur borläggningsplankorna överlappar varandra, dvs de är lagda på klink. Foto Eduardo Roa.
Bild 2 - Bilden visar styrbord insida och här kan man se att bordläggningen är kravellbyggd, dvs att borden ligger kant i kant. Foto- Eduardo Roa.
Bild 3 - DK Polars dykare, Daniel, Annika och Torbjörn, redo för för ett dyk på Norrahamnsvraket. Foto - Jens Lindström.
Bild 4 - Här lämnar vi dykplattformen och vrakplatsen för sista gången. Foto - Jens Lindström.
Äntligen som Gert Fylking brukar säga! Äntligen hade vinden mojnat så mycket så att det gick att fortsätta med inmätningsarbetet. Innan dagen var slut hade vi mätt in över 40 pålar och timmer. Varje timmer dokumenteras genom att vi mäter diameter, längd, vattendjup samt bestämmer träslag och noterar om och hur timren/pålarna är bearbetade. Ek är det vanligaste förekommande träslaget och det är även det träslag som bevaras bäst under vatten. Se bara på Vasaskeppet som är helt byggt i ek!
Niklas håller värmen genom att såga sig igenom det stenhårda ektimret. Foto: Jens Lindström/SMM
Så här ser 1000 år gamla ekskivor ut.
Foto: Jens Lindström/SMM
I slutet av dagen tog vi ytterligare ett prov för dendrokronologisk datering. Timret som vi sågade provet påträffades några meter utanför Båtudden och anledningen till att vi valde detta timmer var att barken fortfarande fanns kvar. Detta är perfekt om man vill få en exakt datering på när timret avverkades. Vill du veta med om hur datering med hjälp av dendrokronologi fungerar kan du titta i vår marinarkeologiska ordlista.
Projektet börjar närma sig sitt slut för denna gång och idag avslutade vi inmätningsarbetet. Vi uppskattar att vi har mätt in ca 80 procent av pålarna inom undersökningsområdet. Resterande del får vi ta nästa gång vi kommer till Birka.
