För tredje gången sedan 1993 görs nu marinarkeologiska undersökningar i Svindersviken, Nacka. Detta görs med anledning av planerade byggprojekt på Kvarnholmen, runt och i Svindersviken. År 1993 stod Riksantikvarieämbetet (RAÄ) för undersökningen av vikens innersta del, där två vrak påträffades, 2009 var det dags för vikens norra del mot Kvarnholmen då Sjöhistoriska museet (SMM) gjorde en undersökning och påträffade flera vrak.
Nu är det Svindersvikens södra och västra delar som är i fokus. De sista dagarna i maj 2011 inleddes förstudien med att vi karterade området med side scan sonar (sidotittande ekolod). Förutom de ”kända” vrak som finns i Fornsök fick vi några nya sonarindikationer på vrak i området (se bild 1). Under vecka 24-2011 kommer vi att besiktiga de kända vraken och de nya vrakindikationerna. När denna undersökning är slutförd kan således hela Svindersviken anses totalinventerad (se bild 2.)
Bild 1. Side scan sonarbild. Övre pilen visar ledning på botten och den undre pilen pekar på ett möjligt vrak, som ska dykbesiktigas.
Bild 2. Sjökort över Svindersviken. Visar vrak hittade 1993, registrerade objekt i Fornsök och vrak hittade 2009. Undersökningen i juni 2011 pågår i resten av viken, bortsett från den norra och västligaste delen som redan är undersökta.
Läs mer om Kvarnholmen och Svindersviken
Sjöhistoriska museets undersökning 2009
Nacka kommuns hemsida
JM och KF fastigheters hemsida
När vi på Statens maritima museer utför arkeologiska undersökningar och botteninventeringar utmed landets kuster så hittar vi ofta tidigare okända fartygslämningar. I många fall handlar det om uttjänta och skrotfärdiga fartyg, pråmar och fritidsbåtar som istället för att huggas upp och skrotas på land sänks när ingen ser på. Dessa vrak är i regel strippade på all lös utrustning och inte sällan består de endast av tomma skrov. Ibland hittar vi andra vrak där förlisningen inte varit lika ”planerad”. Vid en arkeologisk undersökning i Svindersviken i maj 2009 hittade vi bl.a. ett sådant vrak.
Under 2008 och 2009 utförde vi arkeologiska bottenundersökningar i vattnet som omger Kvarnholmen, ca 4 km öster om centrala Stockholm. Undersökningarna genomfördes eftersom att Nacka kommun planerar att göra Kvarnholmen till en ny stadsdel vilket kommer att innebära omfattande utfyllnader och nybyggnationer utmed Kvarnholmens stränder.
Kort historik
De äldsta uppgifterna som omnämner Kvarnholmen, eller Hästholmen som ön hette fram till 1930-talet, härrör från 1600-talet. Vid denna tidpunkt fanns det en sjökrog och ett brännvinsbränneri vid Fredriksberg på den östra delen av ön. Redan i slutet av 1600-talet börjar smutsiga och illaluktande verksamheter etablera sig då ett beckbruk uppförs på den västra delen av ön. På 1800-talet etableras en superfosfatfabrik, som var i drift fram till 1966, på den västra sidan det nu igenfyllda Hästholmssundet. År 1897 köpte Qvarn-aktiebolaget Tre Kronor mark på ön och lät uppföra kvarnen Tre Kronor, som ännu står kvar och dominerar ön från saltsjösidan. På 1960-talet utvecklades oljeverksamhet på södra Kvarnholmen med bl.a. en oljehamn vid Svindersvikens inlopp. I slutet av 1900-talet hade i stort sett all industriverksamhet lämnat Kvarnholmen och i samband med detta uppstod planerna på att förvandla den tidigare industrityngda ön till en ny attraktiv stadsdel i Stockholms närhet.
Undersökningarna
Undersökningen 2008 koncentrerades till vattenområdet utanför kajen Tre Kronor och det norra strandområdet och 2009 års undersökning omfattade vattenområdet utmed Kvarnholmens södra strand och hela vattenområdet mellan östra Kvarnholmen och Nacka Strand vid Svindersvikens mynning. Undersökningsområdet har först karterats med side scan sonar och indikationer på fartygslämningar eller andra intressanta objekt har besiktats av dykande arkeologer. Den sammanlagda tiden i fält har uppgått till ca två veckor.
Resultat
Under undersökningarna påträffades nio fartygslämningar som har besiktats av dykande arkeologer. Nedan följer en presentation av några av dessa vrak.
Kartan visar vrakplatser med sonarindikationer Id
Louise Adelaide (Id 6)
I den s.k. Gäddviken söder om Kvarnholmen påträffade vi en stor fartygslämning på 5 meters djup (Bild 2, Id 6). Vraket har varit känt sedan tidigare och det finns utmärkt på sjökort 6141. Vid dykbesiktningen kunde det konstateras att fartyget mätte hela 50 x 10 meter och att det var byggt av trä och kopparförhydrat, dvs. att skrovet klätts med tunna kopparplåtar som skydd mot skeppsmask och andra träätande organismer som förekommer i de salta haven utanför Östersjön. Fartygslämningen var dessutom svårt märkt av brand och det kunde snart konstateras att hela fartyget brunnit i stort sett ända ned till vattenlinjen.
Vid litteratur- och arkivstudier har vi kunnat konstatera att det påträffade fartygsskrovet utgör resterna efter det amerikanska barkskeppet Louise Adelaide som exploderade, brann och sjönk i Svindersviken den 23 juli 1901. Fartyget hade precis anlänt till Stockholm från Philadelphia i USA med en last av bland annat 1600 fat råolja, nafta och fotogen. Vid explosionstillfället på morgonen den 23 juli befann sig fyra svenska tulltjänstemän ombord för att inspektera lasten. Två av dessa befann sig uppe på fartygets däck och vid explosionen kastades de upp i luften och landade på tullbåten som låg förtöjd vid sidan av det brinnande fartyget och undkom med smärre blessyrer.
Tullbåtens besättning kapade snabbt förtöjningarna och när hon kommit loss var Louise Adelaide ett enda stort eldinferno. De andra två tulltjänstemännen befann sig nere under däck tillsammans med åtta av fartygets besättningsmedlemmar, fartygets kapten inräknad. I Aftonbladet den 24 juli 1901 kunde man läsa att explosionen och brandförloppet var så våldsam att ”ingen syntes ombord å det brinnande skeppet och ej ett skrik hördes”. Samtliga ombordvarande som vistades under däck förolyckades vid olyckan och endast kvarlevorna av en person återfanns.
Dagen efter branden när fartyget låg på Svindersvikens botten skickades en tungdykare ned till vraket för att söka efter de omkomna. Dykaren gick tre varv utanför och inne i vraket utan att hitta minsta spår efter de förolyckade och det antogs att de helt förtärts av lågorna. Orsaken till olyckan har aldrig kunnat fastställas men troligast är att oaktsamhet med eld låg bakom katastrofen.
Ryktet om brandkatastrofen spred sig snabbt bland huvudstadens invånare och det dröjde inte länge förrän nyfikna besökare tog sig ut till olycksplatsen. Enligt Aftonbladet besöktes platsen av tusentals åskådare och trafiken förmedlades genom talrika ångbåtar, färjor och ångslupar, som ”oafbrutet gingo dit ut på lustresa”. Dessa lustresor höll på till långt in på natten och kajerna vid Skeppsbron och Slussen kantades av stora folkmassor som lockats dit av skenet från det väldiga bålet.
Bilden nedan visar hur Louise Adelaide ligger och brinner i Svindersviken den 23 juli 1901. Att hitta ett fotografi på ett fartyg, som idag är en fast fornlämning, ögonblicket innan det förliser tillhör ovanligheterna.
Louis Adelaide står i lågor. Bilden är tagen från Ryssberget söder om Svindersviken. Fotograf okänd.
Övriga fartygslämningar
Ytterligare tre fartygslämningar påträffades inne i Gäddviken varav två utgjordes av illa åtgångna träpråmar som påträffades på grunt vatten i det nordvästra hörnet av Gäddviken (Id 7). Pråmarna vilade på en botten som bestod av fyllnadsmassor och de kan därmed ha hamnat på platsen först efter mitten av 1900-talet då Hästholmssundet fylldes igen. Cirka 100 meter öster om pråmarna och nära stranden påträffades vraket efter en ca 18 meter lång stålpråm vars ena skrovsida syntes väl från ytan (Id 10). Stålpråmen antogs ha legat på platsen ett tiotal år och även den vilade på sprängstensbotten.
Inom undersökningsområdet mellan östra Kvarnholmen och Nacka strand påträffades fyra indikationer på fartygslämningar. En av dessa, Nackastrandsvraket (Id 14), (Nacka 199 i fornminnesregistret), är känd sedan tidigare men utgör inte fast fornlämning. Nackastrandsvraket är dock ett populärt dykmål för sportdykare.
Side scan sonarbild över botten utanför Nacka strand vid Svindersvikens mynning. Överst på bilden syns Nackastrandsvraket och i den nedre vänstra halvan av bilden syns vraken efter de båda ”petterssonbåtarna”. Sonarbild: SMM
Cirka 50 meter öster om Nackastrandsvraket påträffades vraken efter två äldre fritidsbåtar av ”petterssontyp”. Carl Gustaf Pettersson var en legendarisk träbåtskonstruktör av framförallt motorbåtar mellan 1910 och 1950. Hans båtar karakteriseras av att de oftast var långsmala med rak förstäv. Benämningen ”petterssonbåt” används ofta, viket egentligen är felaktigt, för båtar av liknande typ fast de är ritade av andra konstruktörer. Det ena vraket (Id 15) påträffades på 17 meters djup omedelbart väster om två kraftiga undervattensledningar och dess längd uppgick till ca åtta meter.
Ett av vraken av petterssontyp. Foto: SMM
Ett tiotal meter öster om denna, på andra sidan ledningarna, påträffades ytterligare ett vrak av ”petterssontyp” (Id 16) vilket var 10 meter långt. Båda dessa vrak var skrovhela och en del föremål fanns kvar ombord. Båtarna uppskattas vara byggda någon gång under 1910/1920-talen.
Den djupaste liggande sonarindikationen (Id 17) påträffades på plan lerbotten på 29 meters djup och även denna utgjordes av en fartygslämning. Vraket ligger med slagsida och styrbordsidan sticker upp ca 1,5 meter över den omgivande bottnen medan babordssidan endast sticker upp några decimeter. Det bevarade skrovpartiet, som verkar vara helt och hållet byggt i furu, är ca 15 meter långt, fem meter brett och saknar både för- och akterstäv.
Vraket uppvisar flera intressanta skeppsbyggnadstekniska detaljer. Skrovet är ursprungligen byggt på klink, dvs. att bordgångarna överlappar varandra, till skillnad från kravellbyggnadsteknik där bordläggningen ligger kant mot kant. Utanpå den ursprungliga klinkbyggda skrovsidan noterades ytterligare ett lager bordläggning men denna var byggd på kravell (Bild 6 & 7). Bordgångarna i den yttre bordläggningen var dessutom nästan dubbelt så tjocka som den ursprungliga bordläggningen. Detta kan innebära att fartyget, som ursprungligen byggts med klinkteknik, förstärkts genom ytterligare ett lager bordläggning när den ursprungliga bordläggningen börjat bli sliten. En alternativ tolkning är att den yttre bordläggningen fungerat som förhydning. Inga prover för dendrokronologisk analys samlades in från vraket. Skeppstekniska detaljer och graden av nedbrytning indikerar emellertid att vrakets ålder uppgår till minst ett par hundra år.
Sonarindikation Id 17 utgjordes av en ca 15 meter lång fartygslämning. Den första bilden visar ett spant och den klinkbyggda skrovsidan på insidan av fartygslämningen. Den andra bilden visar den kravellbyggda skrovsidan sedd utifrån. Foto: Jens Lindström/SMM
Slutsats
Bottnarna som omger Kvarnholmen är starkt påverkade av mänsklig verksamhet, främst i form av utfyllnader som utförts under framförallt 1900-talet med syftet att utöka öns landareal. Industriverksamheten som bedrivits i området sedan slutet av 1600-talet har lämnat tydliga spår på bottnarna och här är det framförallt 1900-talets olika industriverksamheter som gjort störst avtryck. Totalt påträffades nio fartygslämningar under undersökningarna och tre av dessa har bedömts vara fasta fornlämningar, dvs. att fartygen förlist för mer än 100 år sedan.
