Grävslevar, hinkar, måttband och millimeterpapper i en lerig grop på land. Arbetskläder, knäskydd och kaffetermos i ryggan. Eller varför inte 12,4 meter under ytan i någon vik med fullständig dykarmundering, mammutsug, undervattenskamera och fyndpåsar. Kom-radio upp till ytan och kamraterna i dykbåten. Kaffetermos i styrhytten. Så här skulle man lite kort kunna beskriva en marinarkeologs arbetsplats. Det är dock bara halva sanningen. När fältarbetet väl avvecklats och Indiana Jones- hatten tagits av, förvandlas den väderbitne fältarkeologen till kontorsarkeolog!
Kontorsarkeologens arbetsplats kännetecknas av skrivbord, dator, pärmar, papper, otaliga telefonsamtal och kanske en och annan praktikant. Kaffe finns i automaten i fikarummet. Jobbet handlar nu om att sammanställa och bearbeta den information som fältarkeologen tagit fram. Detta innebär t.ex. att omarbeta handgjorda ritningar och skisser med hjälp av kartprogram i datorn, dokumentera och registrera de fynd som gjorts i olika databaser, jämföra fynden med tidigare fynd, samla referenser, skicka C14- och/eller dendrokronologiska prover på analys och slutligen skriva rapport. Beroende på fältuppdragets karaktär kan det vara olika bråttom att lämna resultat och svar till uppdragsgivaren. Efterarbetet till sommarens forskningsgrävning kanske får stå åt sidan för att snabbare kunna lämna besked till en kommun som vill veta om det är okej att lägga en vattenledning intill en gammal ångbåtsbrygga.
När så rapporten är klar och skickad till länsstyrelse och uppdragsgivare börjar jakten på nästa uppdrag. Inte sällan leder ett avslutat utredningsuppdrag till en påföljande förundersökning av samma plats. Annars kontaktas nya exploatörer för nya uppdrag. Ofta handlar det om planerade byggplatser som behöver inspekteras för fornlämningar. Projektplaneringar och kostnadsberäkningar utgör anbud som skickas till länsstyrelsen för godkännande. Då länsstyrelsen ger sitt godkännande i form av ett beslut får kontorsarkeologen hänga av sej kavajen och ta på sej Indiana Jones-hatten igen. Nu är det återigen dags för grävslevar, måttband, millimeterpapper, dykardräkt och kaffetermos.
/ Gustav Bergljung, praktikant
Foto: Scanpix/Ingemar Lundgren
En dykargrupp har påträffat ett örlogsfartyg från 1500-talet som av allt att döma är amiralskeppet Mars, även kallad Makalös. Skeppet sänks i strid med den dansk-lybska flottan 1564 utan för Ölands norra udde.
Nu är vi inte helt säkra på att det är Mars som påträffats. Allt tyder på Mars; storleken på vraket, dateringen och läget. Jag vet inte heller vilket fartyg det skulle kunna vara om det nu inte är Mars.
Brasklappar är dock ibland bra, och vi kommer förmodligen ganska snart bli varse om identiteten när de fortsatta dykningar och dokumentationen kommer igång.
Foto: Scanpix/Ingemar Lundgren
Under alla omständigheter är detta en världsnyhet. Ur forskningshänseende är det ett högteknologiskt 1500-tals skrytbygge. Stort, kraftigt bestyckat och fullpackat med besättningsmän och soldater.
På många sätt är dessa stora örlogsfartyg en tidsspegel som berättar lika mycket om skeppsbyggnadshistoria, artilleriets utveckling, som hur man då såg på samhället. Sen är Mars också ett efterlängtat, nästan mytiskt vrak och berättelsen om dess förlisning, i vilket Amiral Jacob Bagge figurerar, är en klassisk sjöhjältesbeskrivning.
Nerringd av media
Det är inte konstigt att man blir fullständigt nerringd av media när vi tillsammans med dykargruppen gick ut med ett pressmeddelande idag. Det är bra. Vi gillar att berätta om maritim historia. Och det känns otroligt privilegierat att som arkeolog få vara del av en del av en denna upptäckt. När dykargruppen visade filmen på vraket fick jag faktiskt lätt hjärtklappning!
Andréas Olsson på väg till kontoret, strax efter att pressmeddelandet släppts. Fick ägna resten av dagen åt att prata journalister. Foto: Anders P Näsberg
Några löp från nyhetssajter
Förberedelserna inför utgrävningarna vid Riddarholmskajen pågår för fullt. Utgrävningen är den största marinarkeologiska utgrävningen på över 30 år. Möt några av personerna bakom.
Under en byggnad i centrala Stockholm ligger bortglömda stridsbåtar från 1800-talet, så kallade kanonslupar. Inför ett kommande föredrag för Chapmanssällskapet videodokumenterades i förra veckan de två sluparna som fungerat som exercisinrättningar. Sluparna är av Fredrik Henrik af Chapmans konstruktion. Fyndet gjordes redan 1995 men har sedan den arkeologiska dokumentationen utfördes 1996 legat dolda under golvet i det gamla Exercishuset på Skeppsholmen.
Läs mer om kanonslupar i Olle Malmqvists & Iréne Welander Larssons bok ”De oändeligt förbannade sluparna”.
Läs även mer om en aktuell marinarkeologisk undersökning av ett fartyg av af Chapmans konstruktion, Linjeskeppet Dygden!
