Ännu ett Birkaäventyr till ända!

Lika säkert som att en smörgås som faller mot golvet landar med smöret neråt blir de sista dagarna av en arkeologisk undersökning hektiska. Schaktet måste grävas färdigt, schaktprofiler  ritas samt prover för makrofossil, dendro- och C14 samlas in. När det arkeologiska arbetet är färdigt ska dessutom grävplatsen återställas vilket innebär att ramen runt schaktet, slamsugar, tumstockar, skärslevar, måttband, fyndbackar och blyvikter etc. ska plockas upp från botten. När alla prylar från botten är uppe behöver schaktet täckas över med geotextil och innan dess så skall alla pålar och timmer som vi under undersökningens gång tagit upp och dokumenterat på land läggas tillbaka ned i schaktet.

När allt var snyggt och prydligt runtomkring schaktet så var det dags för att börja montera ner den 47 meter långa bryggan som det tog tre dagar att bygga. Att montera ned den tog fyra timmar.. Phu! För att göra det extra besvärligt så blåste det en frisk västlig vind de sista dagarna vilket piskade upp bråkiga vågor som gjorde arbetet både på botten och land onödigt jobbigt.

Bryggan med dykplattformen för 2013 års undersökning 

Fältstationen och brygga nedmonterad, årets undersökning är nu avslutad.

Vad har vi då lärt oss efter sommarens undersökning? Blev vi något klokare?! Njae… inte ännu skulle jag vilja svara på den frågan. Som djupast mätte schaktet ca 1 meter och något som förbryllade oss var att kulturlagret kunde variera så mycket inom det 3 gånger 2 meter stora schaktet. Platsen som vi grävt på ligger mer än 100 meter ut från 900-talets strandlinje och med andra ord långt ut i hamnbassängen. I ena änden av schaktet så påträffade vi t.ex. ett massivt gräslager som bland annat innehöll delar av en vikingatida sko. Detta gräslager fanns inte alls i andra änden av schaktet endast två meter bort. Förutom att försöka ta reda på vad de olika träföremålen som vi hittat en gång använts till återstår nu en massa tolkningsarbete för att förklara kulturlagrets uppbyggnad. De makrofossilprover (miljöprover) som vi samlat in från schaktväggen kommer, med hjälp av resultaten från dendro- och C14-analyserna, förhoppningsvis kunna göra det.

En spontan och högst personlig reflektion avseende fynden som påträffades i årets schakt är att vi inte alls har hittat lika många tränaglar och trädymlingar som i det tidigare undersökningsområdet utanför Båtudden ca 120 meter söderut. Hur ska vi tolka det?

Sommarens undersökning har levt upp till alla våra förväntningar och det har varit särskilt roligt att få visa upp det vi gör för de tusentals turister som har besökt utgrävningen. Det är ju mötet med allmänheten som gör att vårt arbete känns extra betydelsefullt då man märker hur stort intresset är för arkeologi och historia ute i landet. 

Slutligen skulle jag vilja passa på att tacka alla undersökningsdeltagare och dessutom all övrig personal på Björkö för ett fantastiskt sommaräventyr!

Stort tack till Er! 

Cool wooden finds

Eveliina Salo är dykande arkeolog från Finland och deltar i undersökningarna av kulturlager och pålanläggningen utanför Svarta jorden på Björkö. Här kommer hennes gästblogg om några av de senaste praktfynden.

Again we have made some extraordinary finds from the viking age harbour outside of Birka. Wooden finds from 1200 years ago don’t stop to amaze us. We can’t name all of them but let me introduce two of the latest finds. 

”Sword” is a nickname for this piece and it sure looks like one. It’s approxomately 10 cm long and split in half or made out out two separate pieces. The parts are tied together with a string made out of root/bark. The upper part of the piece seems to be lost. My guess is that the piece was used to hold together layer of fabric in clothing.

Another cool find is a cup/beacon-shaped find. Looks like the leg is missing and it looks like the cup-part has been higher.

These are just two examples and my personal favorite finds that highlights the archaeological potential of the cultural layers under water outside of the Black earth.

 

Maritima Birka - djupdykning i vikingatiden

Nu har vi publicerat en video om årets utgrävningar på Birka! Ta 5 minuter och 42 sekunder av din tid och dröm dig tillbaka till vikingatiden! Filmen finns även på YouTube.

 

The Sea Giveth and the Sea Taketh Away

Mike Moloney är vår förste gästbloggare från Canada och han har varit med oss under större delen av fältperioden här ute på Birka i år. Till vardags håller han på att avsluta sina doktorandstudier om livet ombord på krigskepp under 1500-1700 talen. Under åren han har deltagit i flera marinarkeologiska undersökningar både i Canada och i England och nu även i Sverige. 

Bild av dykplattformen tagen av dykare i vattenytan. Foto: Silas Sokulu

A professor of maritime archaeology, who taught me during my master’s degree, once said that, “The greatest fallacy of maritime archaeology is that it is just as easy as terrestrial archaeology.” This may seem like a bit of a cop out, but time and time again it is proven that the practice of trying to reproduce the same, exact, scientific results as a land excavation stretches the bounds of science and engineering for a maritime archaeologist. However, the results are worth it, and this year’s underwater excavations at Birka are no exception.

We have opened a 2m by 3m excavation trench. This will take us the full length of the 21 day project to complete, which by land standards is quite slow. A crew of ten archaeologists on land would expect to excavate about 10 square meters per day. Our crew of diving archaeologists will have averaged approximately 8 hours underwater per day, over the course of the project, and have excavated 2/3 of what the same land crew could do in a day, by the end of the project. This throws into stark relief some of the difficulties associated with conducting excavations underwater.

The two major constraints of underwater excavation are time and accessibility. Through the wonders of surface supplied air we are able to manage the time factor, allowing diver’s to work virtually indefinitely, or as long as their bodies can withstand the cold. Accessibility is usually a bit harder to control and depends heavily on weather and water conditions. A pleasant dive can quickly turn into a turbulent, dark mess. A strong wind, current, or boat can often toss the diver around the grid or restrict his or her visibility to virtually millimeters. But despite these challenges this environment offers us a few bonuses other archaeologists can only dream of. We float over the site, anchored by an excavation scaffold, nimbly jumping from one side to the next without disturbing the archaeology. Using water dredges we are able to lower ourselves slowly over the site and gently wave away sediment without ever touching the delicate artifacts. The nature of the underwater environment also has the benefit of preserving for us organic artifacts that would never have survived the test of time on land. A thousand year old rope, leather shoe, textile, or piece of wood can emerge from the sediment as if brand new. These items would be lost to history if it were not for the water that protects them.

In this way the practice of excavating underwater can be at one moment the most frustrating thing an archaeologist can experience, and the next moment the ecstatic unearthing of an artifact virtually untouched by time. An unnerving blind dive into the depths, or a feeling of true connection with the past by holding in your hand something that hasn’t been touched since it was last held by its owner.

And so we dive on. Contending cold, darkness, and the unpredictable sea. In search of that next find. That next piece of history.