Detta inlägg ska kanske börjas med en varning: Skeppen behandlas bara marginellt här. Snarare kommer det koncentrera sig kring tågvirke och ben, två ganska skilda fyndkategorier från Birkas utgrävningar.
Om det är skilda ämnen, varför blir det då ett blogginlägg om dem båda? Det beror på att i GIS-rummet på arkeologienheten har en timanställd osteolog och en marinarkeologistudent med en uppsats att skriva trängt ihop sig tillsammans med ben och repstumpar. Trots att vi har mycket att gå igenom är det bara en liten del av vad som funnits på botten utanför Birkas hamn!
Treslaget tågvirke (gjort av tre linor tvinnad bast) med en enkel knut i änden. Foto: Caroline Persson.
Tågvirke är ganska skört och svårt att ta upp, men marinarkeologerna fick ändå upp både tvåslagna och treslagna stumpar i olika tjocklek, varierande mellan drygt två cm till en halv cm i diameter, och några fynd har även en knut i ena änden! Det är ganska häftigt att tänka sig att det är någon som har tagit tillvara på basten (innerbarken) på ett träd, tvinnat det till en lina för att sedan slå den till ett rep för mer än 1000 år sedan. Tågvirke behövdes till en massa aktiviteter under vikingatiden. Seglingen är nog det mest uppenbara, men man kanske också behövde rep för djurhållning, byggnadsanordningar, anordningar för att hämta vatten, eller kanske tunna rep för att stränga bågar, om man inte använde senor till det. Man kan tänka sig att de olika tjocklekarna kan ha haft olika användningsområden, även om det är svårt att lista ut exakt vad de använts till.
Fotben från ko. Foto: Anna Olsson.
Ett större antal fragment och hela ben hittades vid sommarens utgrävning. De arter som hittills lyckats identifierats med hjälp av den osteologiska analysen är nöt, gris, får/get, fisk och fågel. Detta är matrester och slaktavfall. Nöt är den art som dominerar i fyndmaterialet. Detta är intressant genom att om man tittar tillbaka på de grävningar som utförts tidigare på land, dominerar istället grisen. Vad detta beror på är svårt att säga, men kan ha att göra med att det inte fanns några betesmarker på Björkö under vikingatiden och att man troligtvis tagit nötköttet från angränsande öar.
Kotänder som sitter kvar i käkbenet. Foto: Anna Olsson.
Anna Olsson och Caroline Persson.
