Jens Lindström, intendent
Projektledare, handläggare, fältarbete, Birka, Mälaren, GIS-frågor
Merparten av våra undersökningar utför vi i Stockholmregionen men ibland så kastas vi ut på äventyr i andra delar av landet. Denna gång har vi fått tillfälle att besöka lilla trevliga Valdemarsvik som ligger längst inne i Valdemarsviken i sydöstra Östergötland. Och varför är vi här då? Mellan 1870-talet och 1900-talets mitt låg här ett garveri (läderfabrik) vars verksamhet avsatt stora mängder giftigt krom i bottensedimenten utanför staden.
Karta över Valdemarsviken med alla sonarobjekt markerade.
Under årtionden har det diskuterats hur man ska hantera problemet med de giftiga bottnarna men nu har man bestämt sig för att de giftiga sedimenten skall muddras bort. Det är här som vi på Sjöhistoriska kommer in i bilden. Tidigare i år utförde vi en granskning av en mycket omfattande sonarkartering av de inre delarna av Valdemarsviken. Det visade sig att botten var full av både vrak och andra okända objekt. Vårt arbete med att besikta sonarobjekten inom muddringsområdet påbörjades den 4 oktober och vi räknar med att vara färdiga den 12 oktober.
Patrik härdar ut i hällregnet ombord på dykbåten. Foto: Jens Lindström
Under dykningarna påträffade vi ett tjugotal inte allt för gamla mindre båtvrak. Merparten av dessa föreföll vara avsiktligt sänkta under 1900-talet och inte sällan påträffade vi stora stenar i de tomma skroven. Ett tydligt tecken på att de blivit avsiktligt sänkta eller slopade som man säger när man gör sig av med icke längre önskvärda båtar. Till vår förvåning var sikten i vattnet stundvis riktigt bra, ibland upp till fem meter!
Ett av de många småbåtsvraken (Id45) dom hittades under dykningarna. Foto: Patrik Höglund
Utöver båtvraken fann vi tydliga spår efter olika industriverksamheter som legat utmed Valdemarsvikens stränder. Mellan 1918 och 1967 låg det ett sågverk vid Grännäs några km ut i viken och i det här området noterade vi ett stort antal objekt som visade sig vara högar med sjunktimmer. Vi påträffade även en del andra konstruktioner på botten som kan knytas till sågverksverksamheten. Det enda ovan ytan som vittnade om att ett sågverk funnits på platsen var några vingliga dykdalber och uppstickande bryggpålar utanför strandkanten.
En av de märkliga timmerkonstruktionerna som påträffades utanför det gamla sågverket. Foto: Jens Lindström
Längre in i viken påträffade vi även lämningar efter en numera nerlagd varvsverksamhet. På land är alla spår av varvet numera utraderade och varvsbyggnaderna har ersatts av attraktiva radhus med egna båtplatser och generös havsutsikt. På botten utanför det gamla varvet finns spåren emellertid kvar.
Ingen vik i Stockholmsområdet har inventerats lika grundligt som Svindersviken öster om Stockholm. I flera omgångar under de senaste åren har vi på Sjöhistoriska varit här och utfört side scan sonarkarteringar och dykbesiktningar (se tidigare blogginlägg av mig och Mikael Fredholm). Vi räknar antalet vrak till omkring 30 stycken och dessa spänner dateringsmässigt från 1600-tal till sent 1900-tal.
Varför är vi då så intresserade av Svindersviken? Jo, runt om vikens stränder planeras nya bostäder och om några år kommer det tidigare industrityngda området på framförallt Kvarnholmen vara en ny attraktivt stadsdel i Stockholm. En bro kommer att uppföras som skall förbinda östra Kvarnholmen med Nackasidan och det är på grund av denna bro som vi förts hit denna gång. På platsen för en av de planerade bropelarna ligger ett vrak som vi hittade 2009 (Id 13) och det riskerar att förstöras i samband med brobygget. Vi har därför fått i uppdrag av Länsstyrelsen att göra en förundersökning för att datera och dokumentera vraket.
Sonarbild över vrakplatsen och detaljfoto på vrakets akterparti.
Förundersökningen utfördes under den sista veckan i september 2011. Vrakplatsen visade sig vara ganska besvärlig då vraket ligger på en kraftigt sluttande botten. Aktern vilar på 13 meters djup och fören på 20 meter. Sedan tidigare visste vi att vraket var kravellbyggt, ca 15 meter långt och förmodligen avsiktligt sänkt på platsen. Sikten under vattnet varierade mellan en och tre meter, vilket är helt ok för att vara i Stockholm.
Mest tid gick åt till att mäta upp och rita vraket och nu sitter vi med en massa mätdata och kladdiga ritningar som inom en snar framtid kommer att resultera i en vrakskiss.
Hur gammalt är då vraket? Utifrån skeppstekniska detaljer, vrakets bevarandegrad etc. gissar vi på att fartyget byggts någon gång under slutet av 1800-talet. När det sedan hamnat på botten är en knepigare fråga. Enligt Kulturminneslagen räknas ett vrak som fast fornlämning då man kan anta att minst 100 år har passerat sedan fartyget blivit vrak. I skrivande stund misstänker vi att vraket hamnat på botten någon gång under 1900-talets första hälft. Mer om vraket och dess datering kommer senare...
Här fortsätter Sjöhistoriskas äventyr i Estland:
Undersökningsfartyget Salme ute på Rigabukten. Foto: Jens Lindström
Gårdagens vrakbesiktning blev inte riktigt vad expeditionen förväntat sig. Dykarna som gick ner till vraket kom oväntat upp efter endast 15 minuter och meddelade att sikten bara var några decimeter. Rigabukten som är ett innanhav i Östersjön med flera stora tillflöden erbjuder ofta dålig sikt när man dyker djupare än 30 meter. Sikten är vanligtvis mellan 1-2 meter men sällan så dålig som idag. Vad göra?
Priit och Marii övervakar sonarkörningen från bryggan ombord på Salme. Foto: Lauri Suurma
Vi lämnade vrakplatsen och satte i stället kursen mot den ubåt som påträffades i juli i år. Efter två timmars strul med att boja upp vrakplatsen i ösregnet skickades den lilla undervattensroboten ”Rubber Ducky” ner till vraket. Neråt 30 meter började mörkret och den dåliga sikten omsluta roboten och det blev svårt att se någonting. Plötsligt uppenbarade sig mängder av gamla trålnät som under åren fastnat i ubåtstornet – en mardröm för dykare och inte minst ROV-piloter! Roboten togs snabbt upp till ytan för att den inte skulle riskera att fastna i näten. Dykarna gjorde ett försök att gå ner till vraket men återigen fick dyket avbrytas p.g.a. den obefintliga sikten nere på vraket.
Strandhugg på Runö. Foto: Lauri Suurma
Tisdagen avslutades med ett besök på den sandiga och vackra Runö. Det var skönt att komma bort från trängseln och stöket ombord på Salme i några timmar. Medan skymningen sänkte sig över ön vandrade vi på små skogsstigar genom den John Bauerlika skogen fram till den gamla svenskbyn. Det känns lite märkligt att det bara för 65 år sedan pratades svenska på ön. Förutom svenska pratade man även Runömål, vilket brukar beskrivas som en fornnordisk dialekt, inte helt olik gotländska.
Träkyrka på Runö från 1644 är den äldsta bevarade träkyrkan i hela Baltikum. Foto: Lauri Suurma
Det enda bevarade långhuset från svensktiden finns i den lilla byn mitt på Runö. Foto: Lauri Suurma
Utmärkande för runösvenskarna och deras kultur var att de var mycket konservativa vilket resulterat i att de bevarat ett medeltida, eller kanske ännu äldre, levnadssätt. Ända fram till 1944 då de flesta estlandssvenskarna på Runö flydde till Sverige fanns det fortfarande gårdar där man levde i s.k. långhus, där boskap och människor levde under samma tak. Ett levnadssätt som i övriga Sverige övergavs redan under medeltiden. Befolkningen på ön gick även klädda i traditionella folkdräkter, vardag som högtid. Vill du veta mer om Runö och dess estlandssvenska befolkning lyssna på denna radioupptagning från 1938 som är gjord av ingen mindre är Sven Jerring.
For our English readers:
Yesterdays wreck inspection didn´t really turn out the way the expedition team expected. After only a few minutes at the bottom of the sea the divers emerged telling that the visibility was pretty close to zero and that it was no point in diving there! The Bay of Riga is infamous for the poor visibility especially if you go deeper than 30 meters BUT usually you can see at least one or two meters. Unfortunately not today. What to do?
The team decided to head to the wreck site of the submarine that was found below 37 meters of water during the side scan sonar surveys in July this summer. After a couple of frustrating hours in the pouring rain struggling to mark the wreck site it was time for the smallest team member to enter the water. Let me introduce you to: Rubber Ducky - The ROV (Remote operated vehicle). The decent went smoothly down to approx 30 meters when the little robot was captured in a milky white cloud with hardly any visibility. And then suddenly Henrik, the ROV-pilot, discovered that the little machine was just about to get caught by some evil old trolling nets that over the years got stuck on the submarine. A true nightmare for any diver or ROV-pilot! The divers did an attempt to go down to the wreck but once again they were stopped by the poor visibility that haunts the Bay of Riga..
In the evening Salme anchored close to the beach of Ruhnu (Runö) and the team went ashore for some island adventures. It was a relive to get away from the crowded and noisy ship for a few hours. While the sun was setting we made our way through the dense and mysterious forest into the old Swedish village situated on the centre of the island. It’s a bit strange to imagine that only 65 years ago the population on this island spoke Swedish and had Swedish names and customs. Except Swedish an old Norse accent, Runemål, was spoken which is believed to be the oldest Nordic dialect still existing. The Runö Swedes and their very conservative way of living is believed to have preserved ancient Swedish culture and traditions from the middle ages until the Second world war when the majority of the population on the island escaped to Sweden during the Soviet invasion.
Sjöhistoriska museet är sedan våren 2010 med i ett EU-finansierat projekt som heter SHIPWHER. Projektet är ett samarbete mellan Estland och Sverige och det syftar till att digitalisera och tillgängliggöra det maritima kulturarvet. Projektet arbetar med att uppdatera och införa ny information i den svenska publika fornminnestjänsten Fornsök och att förmedla det maritima kulturarvet genom publik arkeologi som består av skolprogram, visningar samt genom ”nära-dyk-upplevelser” via s.k. torrdykning. SHIPWHER finansieras av EU-fonden Central Baltic.
I projektet ingår även att Sverige och Estland skall ha gemensamma fältprojekt. Nu i sommar så har våra estländska kollegor genomfört side scan sonarundersökningar i farvattnen kring Runö som ligger mitt i Rigabukten, ca 4 mil rakt ut från den estländska kusten.
Runö, eller Ruhnu som den heter på estländska hade en befolkning som härstammade från Sverige och på ön pratades en svensk dialekt ända fram till andra världskriget då öns innevånare flydde till Sverige efter den ryska invasionen.
Sonarbild på ett av de påträffade vraken.
Vid sommarens sonarundersökningar påträffades tre tidigare okända fartygslämningar. Ett av vraken har besiktats av dykare och det visade sig vara en ubåt som vilar insvept i flera lager trålnät på 37 meters djup i nästintill obefintlig sikt. Den är fortfarande oidentifierad. De andra två vraken har ännu inte besiktigats men utifrån sonarbilden ser ett av vraken ut att vara ett ca 20 meter långt välbevarat träfartyg.
Förberedelse pågår. Foto: Jens Lindström
I skrivande stund närmar vi oss en av vrakplatserna med undersökningsfartyget Salme efter ca sex timmars gångtid från fastlandet. Solen skiner, vinden är svag och vi kan endast skymta Runö borta i horisonten. Annars är vi helt omslutna av blått hav. Dykarna gör sig redo att gå ner i vattnet. Fortsättning följer…
