Nina Eklöf, intendent
Projektkoordinator, Östersjösamarbetet, Sjöhistoriska kusten runt, SHIPWER
Många av Birkas besökare säger att de avundas mig som får hitta föremål från förhistorien. De har en fascination över arkeologen som sakletare, skattsökare och upphittare. Och visst är det roligt. Det är spännande i en kort stund, för några sekunder, när ett föremål med historia kommer fram. Men det är inte den känslan som får mig att vilja arbeta som arkeolog. Jag vill att föremålen ska ge mig nervpirrande spänning och det uppstår inte vid upphittandet.
Turister på väg ned från Borgberget för att besöka den marinarkeologiska undersökningen. Foto: Staffan Rennermalm
Förra veckan hittades ett fantastiskt föremål. En cirka 3 decimeter lång sticka eller ”nål” som vi kallade den. Av trä och med täljspåren fortfarande synliga efter tillverkarens täljkniv. Ena ändan är spetsig och i den andra ändan finns en täljd knopp. Det ger en euforisk känsla, om än kort, att hitta ett sådant välbevarat föremål snidat för över tusen år sedan. Tiden står still och dåtid blir nutid.
Men det är efter att den stoppats i fyndpåse och förpackats som det verkligen blir spännande, när funderingarna kring vad detta föremål egentligen är utmynnar i gissningar och diskussioner. Under veckan har jag funderat på vad ”nålen” kan ha haft för funktion. Diskussioner med mina kollegor har stannat vid att den använts till att binda nät eller till nålbindning. Att det är en hårpinne, tältpinne eller kanske trumpinnar? Alla gissningar kanske inte så realistiska. Vad betyder knoppen i ena ändan, funktion eller ren dekoration? En ledig stund idag på förmiddagen gav tillfället att göra lite research. Och det är nu som arkeologin ger mig den nervkittlande spänning jag söker.
Det mystiska föremålet som troligen är en sländten i trä. Foto: Nina Eklöf
Eftersom det har bedrivits utgrävningar på Birka i varierande form sedan 150 år tillbaka så är det naturligt att börja sökandet bland tidigare arkeologers arbete. Birkagrävningen, en arkeologisk undersökning av svarta jorden mellan 1990-1995, och som genererade en stor mängd fynd, gav mig början till svaret. En liten bild på en materialgrupp som vi inte alls hade haft i våra funderingar, kanske för att man vanligtvis brukar hitta dessa föremål i ett annat sammanhang. I bostadshusen från vikingatid, på den vikingatida gården, hittas ofta vävtyngder samt sländtrissor. Hantverk som vanligtvis förknippas som kvinnosyssla; vävning och spinning. Och då alltså inte den trendiga inomhuscyklingen utan när man spinner en tråd.
Nutida sländtenar med sländtrissor och spunnen tråd. Observera den med en täljd knopp längst till höger.
Vid spinnande av en tråd behövs en sländtrissa men också en sländten, själva pinnen som trissan sitter på och som den färdiga tråden viras upp på. I min fortsatta sökning kring spinning började flera sländtenar i trä dyka upp. Både i texter samt bilder framträder att vår ”nål” är en sländten. En genomgång av vad jag hittat gör att kollegor också snabbt blir övertygade om att det kan stämma. Spännande? Nervkittlande? Jajamänsan! Faktiskt så otroligt roligt att besökarna under eftermiddagen får höra mer om en sländten än om själva utgrävningen när jag tar emot dem. Även mina kollegor får höra detta ett antal gånger, så många gånger att de efter tag tröttnar.
Vad gör då en sländten nere i hamnområdet? Vanligtvis hittas de i bostadshusen. Kan ju självklart vara så att den hamnat i soporna och därigenom städats ut i hamnområdet. En tolkning skulle kunna ge en liten rolig twist på det hela. Sländtrissor och sländtenar betraktas traditionellt som föremål kopplade till kvinnans sfär. Om man tänker sig att föremålet har använts på platsen den hittats så skulle den kunna komma från en sjöman ombord på en av de båtar som besökt hamnen. En kvinnlig sjöman, alltså? Eller handlar det om man i även maritima miljöer haft behov av tråd, inte bara rep, och att därför inte ska vi koppla spinning enkom till en kvinnosyssla? Det är nu jag kan känna mig privilegierad, att få uppleva spänningen av att tolka historiens kvarlämnade spår. Det är då arkeologi blir spännande!
En grupp med besökare som får höra berättelsen om en sländten i trä. Foto: Staffan Rennermalm
Staffan Rennermalm med kommunikationsradio på huvudet. Foto: Nina Eklöf
De första dagarna har varit omtumlande och resultatrika. Omtumlande på så sätt att vrakfebern slog till under lördagseftermiddagen och att vi under dagarna fyra tog emot nästan tusen besökare på grävningsplatsen. Resultatrika då finfina fynd kom upp till ytan under den sena söndagseftermiddagen.
Det var Jim som först drabbades av vrakfeber! Vi andra koncentrerade oss på lördagsförmiddagen att fortsätta förra årets schakt ute i hamnbassängen i syfte att ta reda på hur långt ut Birkas kulturlager sträcker sig. Detta vattendränkta lager består mestadels av träflis, huggspån, näver och träbitar.
Jim däremot började att med hjälp av en mindra grävmaskin röja upp strandkanten i nära anslutning till det område där vi förra året hittade en skeppsdetalj, det spant som idag finns att beskåda på museet här på ön. Till lunchen kom han sedan med ett lyckligt flin och berättade att han cirka 3 decimeter ner i bottnen hade känt av något som verkade vara timmer. Under lunchen tilltog spänningen och samtalet kretsade kring att vi äntligen haft turen att hitta en vikingatida båt.
Vanligtvis ingår riktigt starkt kaffe som avslutning på lunchen men denna dag fanns ingen tid för det. För nu var alla gemensamt övertygade om att vi hade lokaliserat Vraket! Snabbt var tre dykare i vattnet för att gemensamt påbörja framgrävandet. Men men men, vrakfebern fick övergå i ett besviket konstaterande att även ett lager av glaciallera kan vid sondning få karaktären av skeppstimmer.
Jim Hansson i grävskopan. Foto: Staffan Rennermalm
Jens Lindström, Trevor Draeseke och Jim Hansson i vattnet. Foto: Staffan Rennermalm
Tusen år gammal snörstump
Under söndagen tog vi upp ett större schakt lite längre ut i vattnet i samma område. Lite av glädjefebern återkom då Birkas vattendränkta kulturlager började släppa ifrån sig föremål och artefakter. Under eftermiddagen hittade vi förutom ett talrikt antal djurben, från framförallt ko, får och get. Vi hittade även en mynningsbit i keramik samt rep- och snörstumpar. Att plocka upp en vackert snodd tusen år gammal snörstump, som ser ut som den gjordes igår, är för mig som arkeolog en hisnande känsla.
Tusen turister
Jag tror att den hisnande känslan av att vikingatiden kommer oss nära vid beskådandet av dessa enormt välbevarade träföremål, textilier eller rep även infinner sig hos de besökare som kommer till ön. Under fyra dagar har närmare tusen turister hittat sin väg till oss, antingen i grupper om 50-100 personer, ledda av de enormt kunniga guider som arbetar på ön, eller i mindre grupper som strosar runt på egen hand på ön.
Det är fantastiskt roligt att försöka förmedla till besökare hur väldigt speciell denna ö är, med de lämningar som har lämnat efter sig. Jag tror också att vi marinarkeologer med denna undersökning av hamnområdet kan bidra med ytterligare en pusselbit av information om staden Birka.
Nina Eklöf och Jim Hansson guidar turister. Foto: Staffan Rennermalm
Skribenten med sin dotter i antågande. Foto: Staffan Rennermalm
Endast fårens bräkande störde
Den blåst som drog in i fredags har sakta klingat av och söndagskvällen bjöd på en vacker solnedgång över Borgberget med en vind som hade mojnat och en tystnad som la sig över ön, endast fårens bräkande störde den vackra sommarkvällen.
I Dalarö hamn ligger ett vrak som många har hört talas om. Vraket som ibland omnämns som Saltskutan men vars namn är Anna Maria. Det som är det fantastiska med vraket är att vi vet väldigt mycket om Anna Marias seglande historia innan hon sjönk. Vi har berättat om Anna Maria i ett tidigare blogginlägg.
Den 27 och 28 april var Sjöhistoriskas marinarkeologer Pernilla och Jens tillsammans med pedagog Linnea ute i Dalarö för att samtala och berätta om den maritima kulturmiljön kring Dalarö och framförallt historien om Anna Maria för elever från Dalarö och Ornö skolor.
Eleverna som var med var ordentligt förberedda, de hade läst på om Dalarös vrak. Dagarna innan hade också SVT sänt en dokumentär om ”Spökskeppet” vilket flera av barnen kikat på.
Upplägget av dagen var så att eleverna delades in i två grupper som fick växla mellan två stationer. Den ena stationen var inne i Tullhuset, där Linnea berättade om Dalarö och de undersökningar som har gjorts på Anna Maria, bland annat studerades en 5 meter lång fotomosaik av vraket.
Den andra stationen var nere på bryggan i hamnen där eleverna fick ”torrdyka”. Torrdykningen gick till så att eleverna stod tillsammans med en marinarkeolog på bryggan och kikade på vraket på botten med hjälp av en fjärrstyrd undervattenskamera, en sk ROV. Bilderna från kameran visades på en dataskärm på bryggan. Eleverna var nyfikna och taggade på att utforska Dalarös hamn, både Anna Maria och abborrar fångades av kameran.
Besöket i Dalarö är en del i projektet ”Sjöhistoriska Kusten runt” där museet vill komma ut från museibyggnaden för att visa på den lokala maritima kulturmiljön och dess historia på plats.
Projektet är en del i SHIPWHER som är ett estniskt-svenskt samarbetsprojekt med fyra partners; estniska Riksantikvarieämbetet, Statens maritima museer, Riksarkivet i Estland och Estlands Sjöhistoriska museum. Projektet finansieras av EU-fonden Central Baltic. SHIPWHER syftar till digitalisera och tillgängliggöra det maritima kulturarvet. Projektet arbetar med att uppdatera och införa ny information i den publika söktjänsten Fornsök och att förmedla av det maritima kulturarvet genom publik arkeologi som består av skolprogram, visningar samt genom ”nära-dyk-upplevelser” via s.k. torrdykning.
Vill du veta mer om SHIPWHER? Gilla SHIPWHER på Facebook.
Nu är det äntligen dags för att sätta igång de aktiviteter som ingår i ”Sjöhistoriska dyker upp i Luleå”. Först ut under vardagarna denna vecka är den marinarkeologiska undersökningen av Norrhamnsvraket och det pedagogiska program om Luleås maritima kulturarv och marinarkeologi och som har utarbetats ihop med Norrbottens museum.
Syftet med undersökningen av Norrhamnsvraket är att göra en översiktlig dokumentation för att skaffa ett bättre kunskapsunderlag om vilken fartygstyp Norrhamnsvraket representerar. Dessutom vill vi ta träprover för dendrokronologisk datering för att fastställa fartygslämningens ålder.
De skolklasser som deltar kommer att under sitt besök få lära sig mer om Luleås historia som sjöstad, arkeologi i Norrbotten, marinarkeologi och dendrokronologi. De kommer dessutom att få träffa de dykande marinarkeologerna och få veta vad som händer ute på Norrahamnsvraket och den aktuella undersökningen.
Eftersom vi tror att allmänheten också är intresserade av vad marinarkeologerna gör ute på Norrahamnsvraket kommer vi att tisdag den 26 oktober till fredag den 29 oktober att finnas på plats mellan klockan 17.18 i Stadshuset sessionssal, för att berätta om dagens dykningar. Lördagen den 30 oktober kommer att mer handla om det maritima kulturarv som finns ovan ytan.
Program tisdag-torsdag 26-28 oktober
Klockan 17-18 Stadshuset
Marinarkeologer och dykare berättar om dagens dykningar på Norrahamnsvraket.
Fredag 29 oktober
Klockan 17-18 Stadshuset
Marinarkeologer och dykare berättar om dagens dykningar på Norrahamnsvraket.
Den digitala söktjänsten FORNSÖK presenteras på plats av marinarkeologer från Sjöhistoriska museet.
Lördag 30/10
Klockan 12.30 Rödlundsgården - ”Sjöfarten och städernas placering”
Ett föredrag om det maritima kulturarvet hos Luleå hembygdsförening
Klockan 14.00 Södra hamn
Allmänheten inbjuds till Södra hamn för samling vid byggnadsminnet Hamnkranen.
Klockan 16-18 Kulturens hus - ”Staden med hamnarna”
Ett samtal om Luleås sjönära historia– med koppling till planerna för Södra hamn”. Rundabordssamtal med deltagare från bland annat SSF, hembygdsföreningen och kommunen. Moderator Fredrik Blomqvist, Sjöhistoriska museet.
Klockan 16-18 Kulturens hus
Den digitala söktjänsten FORNSÖK presenteras på plats av marinarkeologer från Sjöhistoriska museet.
