Vraket
Gästbloggare skriver här.
Under våren 2009 påbörjade jag ett projekt som i min vildaste fantasi aldrig kunnat bli så omfattande som det är idag. Jag hade läst en artikel om hur SMM hade planer på att starta en dykpark i Dalarö och i samma stund föddes idén om att påbörja något liknande i Vättern.
Jag hade länge velat dyka på vraket efter hjulångaren Eric Nordevall som gick på grund och sjönk år 1856. Problemet var att vraket är belagt med dykförbud sedan 1999 efter flera olyckor och plundringsförsök. Då såg jag möjlighet att slå två flugor i en smäll, jag skulle kunna dyka vraket själv och samtidigt hjälpa andra dykare så att de också kan få samma möjlighet.
Första tiden innebar otaliga timmar i telefonen och möten med myndigheter och berörda parter. Jag upprättade flera samarbeten och arbetade fram en plan för vad jag ville åstadkomma med projektet. Efter ett och ett halvt år var allt klart och jag hade första tillståndet i min hand.
Är ni intresserade av att veta mer så kan ni läsa om allt vi har gjort och allt vi gör på www.dykparkvattern.se
Idag är det nästan tre år sedan jag startade projektet och vi har mött både medgångar och motgångar.
Just idag är en otroligt rolig dag i projektet eftersom vi kommer att pressentera något som få tidigare har sett.
Att presentera ett vrak för allmänheten är något av det svårare vi stött på i projektet, bilder och video är ett bra sätt och något som används flitigt men man kommer aldrig i närheten av känslan att besöka vraket som en dykare. När du tittar på en bild eller ett videoklipp så är det fotografen som bestämmer vad du ska få se och du blir en passiv åskådare.
När jag frågat runt vad den bästa presentationen skulle vara så har jag varje gång fått svar som innebär ett aktivt deltagande. Det är ett svar som har varit mycket svårt att uppfylla, men nu har vi en lösning som är det närmaste en dykupplevelse man kan komma utan att gå under ytan.
Lösningen jag hittade är 360° foto. Här får du själv välja vad du vill se och svävar du precis som en dykare. Formatet är därför mycket bra att visa ett vrak för någon som inte kan besöka det fysiskt men du bli ändå aktiv!
Här är en lite preview på vad vi har gjort på Eric Nordevall. Den färdiga produktionen kommer att innehålla fler bildpositioner på vraket och flera intressanta funktioner.
Tekniken fanns sedan länge men har inte utvecklats för att användas under vattnet.
Några försök har gjorts tidigare men de har fått problem med förskjutningar i kanten på bilden. En detalj som är 10cm när den är i fokus dras ut och ser ut som den är 1 meter när den hamnar i kanten av bilden. Jag kontaktade ett företag som är ett av de ledande företagen på marknaden inom 360° fotografering. Tillsammans har vi utvecklat både hårdvara och mjukvara som gör det möjligt att sätta ihop en 360° bild som är så likt verkligheten som möjligt.
Välkomna ner på vraket Eric Nordevall!
Erik Rådström, Dykpark Vättern
Grävslevar, hinkar, måttband och millimeterpapper i en lerig grop på land. Arbetskläder, knäskydd och kaffetermos i ryggan. Eller varför inte 12,4 meter under ytan i någon vik med fullständig dykarmundering, mammutsug, undervattenskamera och fyndpåsar. Kom-radio upp till ytan och kamraterna i dykbåten. Kaffetermos i styrhytten. Så här skulle man lite kort kunna beskriva en marinarkeologs arbetsplats. Det är dock bara halva sanningen. När fältarbetet väl avvecklats och Indiana Jones- hatten tagits av, förvandlas den väderbitne fältarkeologen till kontorsarkeolog!
Kontorsarkeologens arbetsplats kännetecknas av skrivbord, dator, pärmar, papper, otaliga telefonsamtal och kanske en och annan praktikant. Kaffe finns i automaten i fikarummet. Jobbet handlar nu om att sammanställa och bearbeta den information som fältarkeologen tagit fram. Detta innebär t.ex. att omarbeta handgjorda ritningar och skisser med hjälp av kartprogram i datorn, dokumentera och registrera de fynd som gjorts i olika databaser, jämföra fynden med tidigare fynd, samla referenser, skicka C14- och/eller dendrokronologiska prover på analys och slutligen skriva rapport. Beroende på fältuppdragets karaktär kan det vara olika bråttom att lämna resultat och svar till uppdragsgivaren. Efterarbetet till sommarens forskningsgrävning kanske får stå åt sidan för att snabbare kunna lämna besked till en kommun som vill veta om det är okej att lägga en vattenledning intill en gammal ångbåtsbrygga.
När så rapporten är klar och skickad till länsstyrelse och uppdragsgivare börjar jakten på nästa uppdrag. Inte sällan leder ett avslutat utredningsuppdrag till en påföljande förundersökning av samma plats. Annars kontaktas nya exploatörer för nya uppdrag. Ofta handlar det om planerade byggplatser som behöver inspekteras för fornlämningar. Projektplaneringar och kostnadsberäkningar utgör anbud som skickas till länsstyrelsen för godkännande. Då länsstyrelsen ger sitt godkännande i form av ett beslut får kontorsarkeologen hänga av sej kavajen och ta på sej Indiana Jones-hatten igen. Nu är det återigen dags för grävslevar, måttband, millimeterpapper, dykardräkt och kaffetermos.
/ Gustav Bergljung, praktikant
Grävningen på Riddarholmen är i full gång och fynden nästan väller fram ur jorden. Det betyder också mycket arbete för mig som fältkonservator. Föremål som hittas kommer från den mycket fyndrika ångbåtsperioden med flera meter tjocka kulturlager. Sveriges första ångbåtshamn låg ju just på denna plats, anlagd 1828.
Exempel på material som hittas är glas och flaskor, porslin, keramik, metallföremål, mynt, gummigaloscher, läderskor och träföremål, såsom kvastar och färghinkar. Sådana föremål som kan tänkas komma från livet kring en ångbåtshamn. Min uppgift som fältkonservator är i första hand att se till att fynden tas om hand på ett bra sätt så att de inte förstörs när de kommer upp ur den våta sjöbotten.
Först lyfts föremålen upp ur gropen, som nu hunnit bli ca 12 meter djup, och in i fältstationen. Olika material kräver olika behandling och förvaring efter att de kommit upp i luften efter att i århundraden legat på sjöbotten. Annars riskerar de att förstöras.
Stabila föremål, av exempelvis glas och keramik, kan jag rengöra på plats. Detta görs med rinnande vatten och mjuka penslar på ett tvättbord intill fältstationen.
Här rengör jag en färghink av trä och järn på vårt tvättbord utanför fältstationen. Kanske har en sjöman tappat hinken i sjön när han målade om sin båt?
Många material kan jag sedan torka långsamt inne i fältstationen. De flesta metaller ska sedan förvaras i ett mycket torrt klimat så att de inte korroderar i kontakt med luftens syre. Andra material, främst organiska material, som trä, läder och textil, måste hållas blöta innan de konserveras. Dessa är nedbrutna och innehåller mycket vatten och de kommer ta stor skada, genom att spricka och krympa, om de får torka ut i luften. Träföremålen lägger jag ner i kar med vatten så att de inte förstörs. Vissa fynd läggs i plastpåsar med vatten i kylskåp så att de inte ska börja mögla. Därefter registreras varje fynd och får ett individuellt fyndnummer av arkeologerna från Stockholms Stadsmuseum.
Ibland dyker det upp mycket nedbrutna eller komplexa fynd i jorden och då kan min hjälp behövas nere i gropen för att på ett säkert sätt få upp dessa. De fynd som jag hittills varit med och tagit upp har varit två tunnor av trä. Varje tunna har bestått av många delar som varit sköra och deformerade. Dessa har försiktigt grävts fram, varje del har märkts upp på foto och sedan varsamt lossats och packats in så att de fått stöd och inte torkat ut.
En mycket nedbruten och hoptryckt tunna grävs fram.
På utgrävningen, som är en stor byggarbetsplats, är det tämligen trångt för oss som sysslar med arkeologin. Fynden kan inte stanna så länge i fältstationen eftersom den snabbt fylls upp med nya föremål. Därför måste transporter av fynden ske regelbundet från utgrävningen till Båthall 1 på Galärvarvet på Djurgården. Inför transporterna är det viktigt att fynden, som är nedbrutna och ömtåliga, packas ordentligt så att de inte skadas. Glas och keramik emballeras exempelvis ordentligt i bubbelplast eller mjuk vadd. Våta fynd får absolut inte torka ut utan packas med stöd i täta plastförpackningar med vatten.
Fynden är färdigpackade och väntar i fyndstationen på transport med lastbil till Båthall 1.
Fynden rullas in i Båthall 1.
I Båthall 1 ska det fortsatta arbetet med rengöring, dokumentation och vetenskaplig bearbetning av fynden ta vid. I båthallen har vi ordnat med goda förvaringsmöjligheter för olika typer av material, såsom vattenkar för de fynd som ska ligga blött, torrförvaring för metaller, kylskåp, hyllor mm. Senare kommer det göras ett urval av fynd som ska konserveras och bevaras för framtiden.
/Karin Lindahl, konservator
Under förra veckan framkom tre sparbössor av keramik vid undersökningen på Riddarholmen. De låg i 1800-talets stenkolslager och i anslutning till två laggkärl. Bössorna av denna modell går inte att öppna utan måste rensas eller krossas. Vid arkeologiska undersökningar i Lund har medeltida sparbössor påträffats. Sparbössorna från Riddarholmen har stora likheter med bössorna från Lund, men är förmodligen betydligt yngre.
Det syns tydligt att någon har rensat bössan genom skåran.
/Urban Mattsson, arkeolog
