Hur arbetar en marinarkeolog?

Marinarkeologer ombord på en båt och en marinarkeolog i vattnet nedanför.

Marinarkeologer undersöker arkeologiska lämningar och fynd som finns i sjöar och hav, och vid stränder och hamnar.

Med hjälp av olika fynd försöker arkeologer ta reda på så mycket som möjligt om människor och samhällen som funnits före vår tid. Det kan vara vrak, hamnar, bryggor, båthus eller andra lämningar där människor har bott och arbetat vid havet eller vid en sjöstrand. Genom att undersöka en plats eller ett föremål försöker en arkeolog komma fram till vad som har hänt där för länge sen.

Finns det nå't här?

Om marinarkeologer ska ta reda på om det finns något intressant som ligger på havs- eller sjöbotten är det vanligt att de använder ett instrument som kallas side-scan sonar. Det är ett slags ekolod. Ekolod skickar ljudvågor mot botten och då får man reda på hur djupt det är och hur botten ser ut.
Ekolodet släpas i vattnet efter en båt över det område som ska undersökas. Ombord på båten kan man via en dator se en bild där skuggorna efter ojämnheter på botten visas. Vrak och andra stora saker som sticker upp syns på bilden. Då kan arkeologerna dyka ner för att ta reda på om det är en arkeologisk lämning.

Liten ubåt jobbar på botten

Om det som man vill undersöka ligger för djupt för att en dykare ska kunna ta sig ner till platsen kan arkeologerna istället skicka ner en ROV (Remotely operated vehicle). Det är en liten undervattensfarkost som är utrustad med lampa, filmkamera och griparmar. Arkeologerna kan sitta i en båt eller på land och styra den med en styrspak och på en dator titta på bilder som ROV:n skickar upp via en kabel. Enklare arbeten kan göras med hjälp av griparmarna.

Att arbeta som dykande arkeolog

Marinarkeologer undersöker ofta vrak och fynd som ligger djupt under vatten och då måste de dyka ner till platsen. För att få arbeta som dykande marinarkeolog krävs en avancerad dykutbildning.

Att göra arkeologiska undersökningar under vatten är ett tids- och tålamodskrävande jobb. Ju djupare dykarna simmar ner, desto kortare tid kan de stanna och arbeta på botten. Det maximala tillåtna arbetsdjupet för yrkesdykare är 40 meter – men då kan de bara stanna på botten i tio minuter innan de måste gå upp till ytan igen. Ofta arbetar man därför inte på större djup än 30 meter, så att man kan stanna nere lite längre tid.
En dykare har mycket utrustning med sig för att kunna andas och arbeta under vatten.

Marinarkeologens utrustning:

  • Först ett varmt underställ.
  • Sen en overall för att hålla värmen ordentligt.
  • Pudertalk på händer, fötter och hals behövs för att kunna trä på sig …
  • …den vattentäta torrdräkten som har gummitätning runt hals, armar och fötter.
  • Dräkten håller dykaren torr och kan fyllas med luft om man vill flyta i vattnet.
  • Tunga vikter runt midjan hjälper dykaren att sjunka nedåt.
  • Flaskor med luft på ryggen behövs för att kunna andas i vattnet och fenor på fötterna gör att dykaren kan simma bra.
  • En mask och en regulator att andas igenom kopplas ihop med flaskorna på ryggen – FÄRDIG ATT DYKA!

Hur gammalt är det?

För att kunna datera fynden, det vill säga få reda på hur gamla fynden är, använder arkeologer flera olika metoder.

Om man undersöker en plats där spår av människor samlats under lång tid kan man använda den stratigrafiska metoden. Det betyder att man undersöker platsen genom att gräva sig nedåt och titta på ett lager i taget, lager efter lager. Det som ligger högst upp är yngst och ju längre ner man gräver, ju äldre är lämningarna.

Ett annat sätt att bestämma åldern på fynd är att jämföra dem med andra liknande fynd som gjorts tidigare, som man redan vet åldern på. Den metoden kallas för typologisk. På ett vrak kan man exempelvis undersöka hur det är byggt, vilken form det har haft, hur mast och segel sett ut, vilken typ av galjonsfigur den har. Sen kan man jämföra med andra liknande fynd av vrak.

Allt material som någon gång har varit levande – till exempel en bit trä eller ett djurben – kan dateras med hjälp av kol 14-metoden. Då mäts ett slags radioaktivitet som finns i allt levande. Det radioaktiva ämnet försvinner långsamt (bryts ned) när växten eller djuret dör. Resultatet från ett kol 14-prov visar alltså hur länge sen det var trädet eller djuret levde.

En annan metod för att datera trä kallas för dendro-kronologi. Då sågar man i träet så att man ser mönstret av årsringarna. Årsringar bildas eftersom trädet växer och blir grövre. De blir olika tjocka, beroende på om det varit varmt eller kallt det året.
Sen jämför man med andra dendro-prover som man vet åldern på. När mönstret av årsringar stämmer exakt med ett daterat prov så kan man säga precis när trädet levde. Ofta kan man också få reda på var trädet växte.

Arkiv hjälper arkeologer

Ofta är historiska källor en stor hjälp i marinarkeologernas arbete. Exempel på historiska källor är gamla sjökort, texter som beskriver gamla leder där segelfartygen färdades, eller berättelser om förlisningar (skeppsbrott) i böcker och arkiv.

De historiska källorna kan ge ledtrådar till var arkeologerna kan hitta skeppsvrak och andra lämningar. De kan också hjälpa arkeologen att få reda på mer om det de har hittat. Om ett gammalt vrak upptäckts försöker arkeologerna att ta reda på vilket fartyg det är som har sjunkit där. Då kan de ha hjälp av berättelser som finns i arkiven, och som handlar om förlisningar som har skett för länge sen, just på den platsen.

I Fornsök kan du hitta information om alla fornlämningar man känner till i Sverige – både de på land och de i vatten. I Fornsök finns också flera tusen uppgifter och bevarade berättelser om fartyg som har förlist.

Det som hittas måste konserveras

I kallt och mörkt vatten på Östersjöns havsbotten kan ett föremål bevaras väldigt länge. Men om någon tar upp föremålet till ytan börjar det förstöras ganska snabbt. Det beror på att det syre som finns i luften sätter igång förändringar (kemiska processer) i det material föremålet är gjort av, och gör att svampar, bakterier och andra biologiska organismer börjar bryta ner materialet.

Olika material som legat länge i vattnet kan klara sig olika länge. Och när de tas upp i luften, beter de sig också olika. Trä från ett vrak som har legat länge i vatten blir till exempel väldigt sprött och kan falla sönder när det kommer upp på land och torkar. Det mesta som bärgas från vatten måste därför konserveras (behandlas för att hålla länge) för att inte förstöras.

Konservering av trä som legat länge i vatten är dyrt och tar lång tid. Och när konserveringen är färdig, måste man ha träföremålen i rum eller behållare med speciell temperatur och luftfuktighet för att de inte ska bli förstörda. Så det bästa sättet att bevara gamla vrak och träfynd är att låta dem ligga kvar på havsbotten där de trivs bäst – där det är mörkt, kallt och utan syre.

Sjöhistoriska