Mars byggdes av mäster Hollinger (Holger) Olsson vid Björkenäs skeppsgård strax norr om Kalmar och sjösattes 1563. Det finns inga bevarade måttuppgifter på fartyget, men genom att jämföra henne med andra samtida skepp i samma klass där sådana finns och även andra uppgifter som besättningsstorlek, bestyckning, dimensioner och mängd av viss utrustning, har hennes deplacement beräknats till cirka 1800 ton, längden från för- till akterstäv till runt 50 meter och bredden till cirka 13-14 meter.

Skeppstyp

De olika typer av stora kravellbyggda fartyg som konstruerades under 1500-talet i Sverige kallades ofta ”kravlar” (kraveller), De örlogsskepp som byggdes kring mitten av seklet har troligen utgjort ett slags mellanled mellan den stora skeppstypen ”karack” och det som senare blev galeonen/linjeskeppet.

Karacken var en typ av stort fartyg som utvecklades under 1400-talet och ursprungligen var avsedd för handel, men som med sina höga, raka kastell i för och akter lämpade sig väl för den typ av infanteristrid som praktiserades till sjöss.

Galeonen var en senare skeppstyp med lägre överbyggnader och mer anpassad för artilleristrid. I Sverige verkar inte benämningarna "karack" och "galeon" ha använts, men det är möjligt att man i Sverige under denna tid med "kraveler" avser just "krigsfartyg", bland annat kan uttalanden av Erik XIV tolkas så. Carl Ekman, som undersökte Elefanten på 1930-talet, ansåg att Mars sannolikt var det första skeppet av "linjeskeppstyp" (galeon) som byggts i Sverige. 

Rigg

Ett fartyg av Mars storlek kan under denna tid mycket väl ha haft fyra master, fock-, stor-, mesan- och den så kallade bonaventura-masten. På ett kopparstick som visar Mars undergång är fartyget framställt med fyra master och flera andra stora fartyg under denna tid har haft det. Eventuellt var Mars ett av de första fartygen i Sverige som försågs med ett tredje segel, bramseglet, på stor- och fockmasten. Detta till skillnad från den några år äldre Elefanten som endast förde två segel på motsvarande master. Mars kan ha haft fem-sju märskorgar.

Utsmyckning

Det är lite känt om färg och skulpturer på skeppen under denna tid. Gustav Vasa ville att man skulle måla en ståtlig elefant på skeppet med samma namn och på engelska avbildningar från 1500-talet förefaller fartygen vara mer målade än försedda med skulpturer. På dessa avbildningar syns också färgglada vapensköldar längs relingen och det finns uppgifter att även svenska fartyg var försedda med sådana. Sannolikt har märskorgarna och eventuellt delar av relingen varit klädda med ett färggrant tyg.

Besättning

Besättningen på Mars uppgick till cirka 670 personer, varav ungefär 350 var båtsmän och de övriga till största delen knektar. De flesta av båtsmännen och knektarna var utskrivna. Ombord på fartyget fanns också amiralen, den gamle trotjänaren Jacob Bagge.

Bestyckning och beväpning

Bestyckningen ombord på ett fartyg under denna tid kunde variera kraftigt från år till år, beroende på tillgång och behov på exempelvis fästningar. Kanoner kallades vid denna tid ”skytt” och de olika typerna gick under en rad benämningar, exempelvis kartoger, slangor och falkonetter. Av dessa fanns även undergrupperna trekvartskartoger, halvkartoger och så vidare.

I Sverige började man på 1620-talet benämna kanonerna efter det pundigtal som kulan de sköt vägde. Till exempel blev en halvkartog då ett "24-pundigt stycke". För att ytterligare komplicera saken hade vanligtvis en kartov under 1500-talet något lägre pundigtal än motsvarande under 1600-talet. För enkelhetens skull bortses från detta här.

Mars var nästan uteslutande bestyckad med mynningsladdade bronskanoner, men man hade även snabbskjutande, men mindre kraftfulla bakladdade järnkanoner ombord. Det finns olika uppgifter om antalet kanoner på Mars, en källa omtalar 173 och en annan 107 stycken, varav:

• 2 stycken 48-pundiga
• 2 stycken 36-pundiga
• 9 stycken 24-pundiga
• 10 stycken 12-pundiga
• 4 stycken 9-pundiga
• 20 stycken 6-pundiga
• 6 stycken 3-pundiga
• 4 stycken stenbössor
• 50 falkoner/falkonetter (lätta kanoner)

Kanonerna göts företrädesvis Stockholm, men även i Kalmar. Kanonlavetterna tillverkades på "lådemakaregården" på Norrmalm i Stockholm samt i Kalmar.
På det engelska skeppet Mary Rose, förlist 1545, låg de stora bronskanonerna i "fyrarullalådor", det vill säga lavetter med fyra hjul. Järn/kammarkanonerna låg i lavetter med två hjul. Ombord på Mars fanns det 53 "lådor".

I byggnadsräkenskaperna för det samtida skeppet Elefanten nämns inmontering av "skytte"- eller "byssebänkar" vilka kan ha utgjort ett underlag för kanoner utan lavetter. 

Ammunition

Det fanns en mängd olika ammunitionstyper ombord förutom rundkulor. Kedjelod, stånglod och liknande användes mot riggen. De sistnämnda kunde också användas mot besättningen vilken även kunde mötas av grova hagel och så kallade skrotskott. Man använde sig också av "fyrverk", till exempel fyrpilar, fyrkransar, fyrbollar (behållare fyllda med eldfarligt material) och krysskulor. De sistnämnda var mindre varianter av fyrbollar och försedda med hullingar för att fastna i exempelvis riggen.

Handeldvapen

För att bekämpa fienden inför äntring har man, förutom att avskjuta hagelskott och liknande, använt sig av armborst, pilbågar, hakebössor och musköter. För nästrid fanns yxor och korta pikar. Det fanns olika typer av krut, slangekrut till kanonerna och körnekrut till handeldvapnen.

Mars som krigsfartyg i jämförelse med Vasa

Mars deplacement har beräknats till cirka 1800 ton och Vasas till 1200 ton. Mars har troligen varit cirka 2-3 meter längre över stäv och lika många meter bredare.

Den största skillnaden som krigsfartyg består i kanoneffekten, det vill säga metallvikten av kulorna de kunde avfyra. Grovt räknat uppgick Mars effekt då till cirka 340 och Vasas till 640 kilo. En annan viktig faktor är hur standardiserat artilleriet var. Här intar Vasa en särställning med sitt stora antal 24-pundiga kanoner av en standardiserad typ.

Detta innebar att det blev lättare att beräkna krutmängd, färre sorters ammunition behövdes ombord och kanonbetjäningarna kunde utbildas snabbare. Kort sagt blev hela förfarandet effektivare och enklare.

En likhet mellan fartygen, trots att de bägge rent taktiskt utgjorde försök att komma längre i utnyttjandet av artilleriet, är att det fortfarande fanns ett stort fokus på äntringsstrid, med många knektar ombord. Det är först under andra halvan av 1600-talet, med linjeskeppstaktiken, som artilleristriden slutligen blir helt avgörande i en sjöstrid. Den mängd bronskanoner som förlorades till sjöss i och med Mars undergång överträffades inte förrän 64 år senare då Vasa förliste.

Nordiska sjuårskriget 1563-1570

Kriget utspelades mellan Sverige å ena sidan och Danmark i allians med hansestaden Lybeck å andra. Även Polen deltog i blygsam omfattning på den allierade sidan. Kampen gällde kontrollen över Baltikum och den lukrativa handeln i Östersjön. Danskarna hade också en önskan att återupprätta Kalmarunionen med en dansk kung. Kriget fördes till stora delar till sjöss.

Krigslyckan växlade, men svenskarna hade ofta ett övertag tills sjökriget gick i stå för bägge sidor under de sista krigsåren. De svenska skeppen var till stor del renodlade örlogsfartyg med stark bestyckning och man försökte undvika äntringsstrid. De danska och lybska fartygen var lättare byggda och bestyckade med en större procent svaga kammarladdade järnkanoner. Den dansk-lybska flottan stred på ett traditionellt sätt och försökte nå ett avgörande genom äntringsstrid. Den allierade flottan bestod också av en större andel beväpnade och relativt svaga handelsskepp. Bestyckningen utökades på bägge sidor avseende tunga kanoner under krigets gång, bland annat köpte danskarna in framladdade gjutna järnkanoner från England. Vid slutet av kriget, som kan betecknas som oavgjort, hade Sverige den största örlogsflottan i Europa.

Efter nordiska sjuårskriget minskade skeppen generellt i storlek. De stora flytande "infanterifästningarnas" tid var förbi och när skeppen börjar växa igen under andra halvan av 1600-talet var det med fullt fokus på artilleriet. Vissa nationer, däribland Sverige under åren runt 1630, satsade tillfälligt på ett fåtal relativt stora skepp, med det var undantag. 

Taktik

Enligt Erik XIV:s instruktioner år 1565 och 1566 skulle skeppen agera tre och tre. Ett större fartyg sekunderades av två mindre. Den danske amiralen Trolle utfärdade liknande direktiv där man skulle segla tre och tre i V-formation, med det största skeppet främst.

På långt håll sköts rundkulor, men när fienden närmade sig gick man över till bland annat stånglod och fyrpilar. Svenskarna skulle undvika att bli äntrade, utan istället försöka avgöra med sitt överlägsna artilleri.

Troligen led den svenska flotta brist på knektar vilket förutom överlägsenheten i artilleri kan förklara den svenska taktiken att försöka avgöra med kanoneld på håll och undvika närkontakt. Om fienden försökte äntra, skulle man avskjuta stormstycken med hagelskott, men även kasta fyrbollar och fyrkransar från märsar och däck. Med hjälp av bjälkar som stacks ut från skeppssidan skulle fiendeskeppen hållas på avstånd och stålsågar skulle användas för att såga av fiendens änterdraggar.

Slaget vid Ölands norra udde 1564

I slutet av maj 1564 seglade den svenska flottan, som bestod av 37 fartyg, varav 16 större örlogsfartyg, från Dalarö. Den 30 maj drabbade man samman med den dansk-lybska flottan om minst 25 krigsfartyg och ett antal mindre fartyg.

Svenskarna försökte sannolikt hålla ett avstånd och avgöra striden genom att utnyttja sitt överlägsna artilleri. Det lybska fartyget Långe Barken sänktes och framemot kvällen dog striden ut. Efter första dagens strider kom den danske amiralen Trolle och den lybske motsvarigheten Knebel överens om att till varje pris försöka äntra eftersom svenskarna åstadkom så mycket skada med sitt artilleri. Trolles amiralsskepp Fortuna hade träffats av 167 projektiler. 

Mars undergång

På natten skingrades den svenska flottan och endast ett fåtal skepp fanns i Mars närhet i gryningen. Bagge gick trots detta till anfall tillsammans med Elefanten och Finska Svan och försökte pressa fienden (som låg i lä) på grund vid Ölands norra udde.

När vinden vred kunde ett antal lybska skepp utnyttja detta för att närma sig svenskarna och slutligen borda Mars. Efter en intensiv närstrid fattade Mars eld, sannolikt på grund av att en kanon exploderade, men möjligen också av fyrverk som kastades ombord. Bagge kapitulerade och fördes över till ett fiendefartyg tillsammans med ett hundratal besättningsmän. Samtidigt äntrade flera hundra lybeckare Mars för att plundra fartyget. Plötsligt exploderade krutförrådet och uppemot 1000 man, svenskar och lybeckare, omkom. Jakob Bagge fick sitta fängslad i Köpenhamn och blev frigiven efter krigets slut.