Den 28 maj 1938 invigdes Sjöhistoriska museet på Ladugårdsgärdet i Stockholm. Museet betydde slutet på 40 års diskussioner om ett sjöhistoriskt museum i Stockholm.

Föreningen Sveriges Sjöfarts marina samlingar fick äntligen en fast adress. Samlingarna hade flyttats runt i åratal, och bland annat visats upp på det numera nedlagda Sjöfartsmuseum på Skeppsbron.

Även statens sjökrigshistoriska samlingar fick nu ett hem. Samlingarna, bland annat vapen och fartygsmodeller hade senast visats på världsutställningen precis intill det nybyggda museet.

Sjöhistoriska museet – absolut inte funkis

Tre handplockade arkitekter hade tävlat om att rita museet. Arkitekterna hette Ragnar Hjort, Cyrillus Johansson  och Ragnar Östberg.

De tävlande fick förhålla sig till fyra punkter:

• Museet skulle ha en pelarkonstruktion.
• Alla örlogsmodeller skulle få plats.
• Akterspegel och kajutan till Gustav III lustjakt Amphion skulle få en värdig plats.
• Det fick inte vara funktionalistiskt.

Den sista punkten lade donatorerna Knut och Alice Wallenberg till själva. Hade det inte varit för den punkten hade Sjöhistoriska museet förmodligen sett helt annorlunda ut. Mycket pekade till en början på att Ragnar Hjorts bidrag skulle vinna, tills det påpekades att det inte överensstämde med förbudet mot ett funkisbygge.

Istället blev det Ragnar Östbergs bidrag som vann. Museet är ritat i klassicistisk stil, med gustavianska förebilder.  Det finns också spår av funktionalism, med enkelhet och ljusa rena ytor.

Fast förankrad i stadsbilden

Med Sjöhistoriska museet kunde Ragnar Östberg verkligen sätta ankar i stadsbilden, både bokstavligen och bildligt talat. Titta på en karta över Stockholm – och du kommer upptäcka att Sjöhistoriska museet bildar ett ankare med Stadshuset, en annan av hans skapelser. Sjöhistoriska museets böjda flyglar bildar ankarets armar. Stadshuset bildar ankarets röring, det vill säga ankarets topp.

Museet påminner också med sin lätt böjda form om sjöfart och fartyg. Till havs är runda former starkare än de raka.