Sjöhistoriska museets marinarkeologer har under en följd av år undersökt sjöbottnen utanför Birka i Mälaren. De nya rönen har jämförts med tidigare forskning och med omvärldens många upptäckter. Fram träder en helt ny bild av den svenska vikingatiden. En bild som nu presenteras i boken Birkas skepp – Vikingatid på ÖstersjönFrån den 28 november går den fint illustrerade boken att köpa i Sjöhistoriska museets butik för 350 kronor.

Birkas vikingaskepp har lämnat spår efter sig. Detta i form av prydliga rader av järnnitar som har hållit ihop bordplankorna i sedan länge förmultnade skepp, men också delar av skrov, rigg och segel, som klarat tidens tand begravda nere i sjöbottnen. Med hjälp av de nya fynden kan arkeologerna rekonstruera Birkas typiska vikingaskepp.
– ”Birkaskeppet” var kanske 12–13 meter långt, inte helt olikt de rekonstruktioner av vikingatida båtar och skepp som idag har Birka – Björkö – som hemmahamn, säger Jim Hansson, marinarkeolog på Sjöhistoriska museet.

Men det fanns även större skepp i Birkas hamn. Det största vikingaskepp man har funnit tydliga spår av på Birka är ett 16–18 meter långt krigsskepp, en kraftig konstruktion. Men även ännu större skepp bör ha passerat Birkas hamn under stadens 250-åriga historia.
– Boken Birkas skepp – Vikingatid på Östersjön lyfter fram det vi idag vet om Birka och om vikingatiden på Östersjön, säger Hans Christner, ordförande i Föreningen Sveriges Sjöfartsmuseum i Stockholm, som ekonomiskt står bakom utgrävningarna av Birkas hamn.

Seglet – en nyhet
Birka uppstod inte av en tillfällighet. På 700-talet slog nämligen en av mänsklighetens stora uppfinningar igenom även i Nordeuropa: seglet. Nordbornas skepp utvecklades och förbättrades nu så att långväga handelsresor blev möjliga – liksom krigståg.     
– Birka var primärt en handelsplats, ett slags Singapore i Mälaren, säger Hans Christner. Mälaren var på vikingatiden en havsvik som man kunde ta sig till även med stora skepp. Birka hade ett rikt och bördiga omland och drog till sig handel från andra delar av Europa.

Nordborna byggde vikingaskepp under mer än 300 års tid. Det var stor skillnad mellan de norska hövdingarnas paradskepp på 800-talet och den sena vikingatidens kungliga krigsskepp på 1000-talet. De allra största vikingaskeppen var långsträckta fartvidunder. De hade plats för upp till 80 roddare, som även var soldater. Rekordet innehar ett vikingaskepp som hittats i Roskilde i Danmark. Det var 36 meter långt men bara 3,7 meter brett.
– I boken jämför vi olika vikingaskepp från hela Norden: Hur fort kunde man egentligen ro? Hur snabbt seglade man? Med vilka skepp kunde man kryssa?

Resor i österled – myt eller verklighet?
Forskningen omvärderar det vi trott oss veta om vikingatiden. Det gäller inte minst handelsvägarna i österled. Hur gick resorna till? Hur långt kunde man egentligen ta sig med ett (mindre) vikingaskepp på de ryska och ukrainska floderna? Boken analyserar för första gången i detalj den svenska så kallade experimentella arkeologins alla färder österut. 

Och hur var det då med vikingahjälmarna? Boken går igenom fyndplatser och vikingatida slagfält, som på ön Ösel utanför Estland, där elitsoldater från Mälardalen mötte ett våldsamt öde på 750-talet. De begravdes tillsammans med sina svärd, sköldar (fulla med inborrade pilspetsar) och övriga tillhörigheter.
– Men de bar uppenbarligen inte hjälm – varken med eller utan horn, säger Thomas Magnusson på Medströms Bokförlag, som har producerat boken.

Fakta: Birkas skepp – Vikingatid på Östersjön
Boken är skriven av ledande forskare: Dick Harrison, Amica Sundström, Jim Hansson, Charlotte Hedenstierna-Jonson, Klas Helmerson, Jens Lindström och Thomas Magnusson

Bakom bokprojektet står Sjöhistoriska museet, som är en del av Statens maritima museer, och Föreningen Sveriges Sjöfartsmuseum i Stockholm tillsammans med Medströms Bokförlag.