Sjöhistoriska har stängt tills vidare på grund av coronaviruset.

Samlarna

Bakom kulisserna på Sjöhistoriska

WYNYARD – en galjonsfigur med historia

I Sjöhistoriska museets café hittar vi en berättelse i bästa Brontë miljö. Häng med och dröm er tillbaka till 1800-talets mitt och den engelska överklassens vindlande äventyr sida vid sida av denna paranta gentleman!

 

Galjonsfigur, WYNYARD, 1855. Snaubrigg, 1800-tal.

Denna manliga galjonsfigur som med sina knapphändiga uppgifter, det ovanliga namnet WYNYARD och årtalet 1855, väcker nyfikenheten. Vad var WYNYARD för fartyg, var kommer namnet ifrån och föreställer galjonen någon verklig person?

Enklast är att börja sökandet i Lloyds register of shipping, ett internationellt fartygsregister som började föras 1764 med uppgifter, av intresse för försäkringsgivare och handlare, om fartyg och deras ägare. I 1856 års register återfinns WYNYARD. Hon visar sig ha varit en snaubrigg på 283 ton, byggd i Seaham harbour 1855 med Medelhavet som destinationsort. Ägare uppges en Martin Moore i Sunderland vara, vilket han kvarstod som till 1864.

Snaubriggen var populär både inom marinen och handelssjöfarten. Hon var ett tvåmastat fartyg, vanligen på mindre än 1000 ton. Rätt lastad kunde hon ta mycket last och segla snabbt. Hon krävde dessutom inte någon stor besättning, vilket var en stor ekonomisk fördel. Båda masterna var råsegelriggade. Utmärkande för snauen är den lilla tredje masten, den s.k. snaumasten alldeles bakom stormasten, med bomförsett gaffelsegel. Urskiljande var också att stormasten brassades mot den främre masten i stället för tvärtom.

Vem var ägaren Martin Moore då? I Shipping Register 1848-9 återfinns Martin Moore med hela sex snaubriggar registrerade på sig, alla med Sunderland som hemmahamn. Genom ”the finest Coal-Field in the World” slingrar sig floden Wear och utmynnar i Sunderland på Englands nordostkust. Orten hade Englands tredje största hamn, vilken sörjde för utskeppning av distriktets kolprodukter. En viss import stod hamnen även för, men exporten var betydligt större varför dumpning av barlast så småningom kom att bli ett problem som behövde regleras. Det kan man läsa om i en senare årgång av registret. Av samma källa framgår att Moore satt i Sunderlands kommunfullmäktige 1848 - 1854. Han var med andra ord väletablerad när WYNYARD levererades 1855. Trots det hittar man inte mycket om Moore. Sista året han uppges som skeppets ägare, 1864, är troligen det år han dog, möjligen var han född 1804.

Register bjuder alltid på rolig samtidsinformation! Nämnda Shipping Register var en slags sjöfartskatalog för intressenter inom kol- och sjöfart i norra England, utgiven under beskydd av bl.a. tredje Markisen av Londonderry, distriktets största kolintressent. Registret ger en inblick i verksamheterna kring den tidens handelssjöfart, i synnerhet kolexporten, kring hamnarna Stockton, Hartlepool, Sunderland och Seaham harbour.

Illustration ur Marwood's North of England Maritime Directory, Shipping Register 1854.

Den senare hamnen var grundad och ägdes av den nämnda markisen av Londonderry och kompletterade den i intilliggande Sunderland. Hamnen var tydligen lite knepig att ta sig in i varför det i katalogen finns förklaring till det signalsystem man använde för att meddela huruvida det gick att komma in i hamnen och i så fall under vilka omständigheter. Uppgifterna säger en del om dåtida sjöfarts förutsättningar att kommunicera:

Nu vet vi vad för slags skepp galjonen suttit på, vem som ägt det och var det hörde hemma och vi kan ana med vilken last det gick. Men namnet WYNYARD och galjonsfiguren då?

Några mil söder om Sunderland ligger det anrika godset Wynyard Park, i grevskapet Durham. 1819 tillföll detta, genom giftermål, Charles Stewart (1778-1854), blivande Markisen av Londonderrys och senare grundaren av nyss nämnda Seaham harbour. Charles Stewart, son till en stor jordägare i Irland, hade redan som 12-åring gått i brittisk militärtjänst och kom att göra både militär och diplomatisk karriär.

  

Generallöjtnant Charles William Stewart i husaruniform, målat av Thomas Lawrens 1812. Lady Frances Anne Vane-Tempest 1800-1865, Fredrick Stewarts styvmor. Förlovningsporträtt, målat av Sir Thomas Lawrence, 1818.

När han 1819 gifte sig med den då 19-åriga Frances Anne Vane Tempest, var han sedan fem år änkling med en 12-årig son, Frederick Stewart (1805-1872). Frances Anne hade, som enda barn, ärvt sin far Henry Vane-Tempest och förde en enorm förmögenhet med sig i boet, bl.a. egendomen Wynyard park. Pappan hade i sin tur ärvt egendomen efter sin farbror, som avlidit i en ridolycka. Charles Stewart tog, efter testamentliga krav, sin nya hustrus familjenamn Vane och kom därmed i besittning av familjetillgångarna. Med förmögenhet köpte han bl.a. egendomen Seaham Hall i Durham där han förutom grundandet av hamnen utvecklade kolbrytningen i distriktet. Han lät också uppföra och renovera flera byggnader på familjens egendomar både i England och i Irland, bl.a. mangårdsbyggnaden på det stora lantstället i Wynyard Park 1822-1828. Snart efter giftermålet ärvde han också titeln, 3:e markis av Londonderry, efter sin halvbrors död 1822.

Wynyard Park ca 1880

Året då snaubriggen, med samma namn som godset, beställdes, 1854, ärvdes gods och titel av Frederick Stewart, Viscount Castlereagh, från och med nu 4:e markis av Londonderry. Vi stannar vid denne Frederick.

Frederick Stewart, från 1854 fjärde markis av Londonderry och ägare av bl.a. Wynyard park, blev mer eller mindre av en slump arvtagare av titel och tillgångar genom sin farbror plötsliga död, sin faders giftermål med en kvinna vars far av ännu en ödets nyck blivit arvtagare av stora egendomar. Märk väl att styvmodern fortfarande levde, hon dog först 1865.

 

Frederick William Robert Stewart, 4th Marquess of Londonderry (1805 – 1872), Viscount Castlereagh (1822-1854). Porträtt målat av Simon Jacques Rochard 1833. Giulia Grisi 1811-1869.

Frederick Stewart var parlaments- och amiralitetsledamot och riddare av St Patrickorden. Som en distriktets store man och med djupa rötter i dess sjöfarts förutsättningar: kolet och sitt gods namn i snaubriggen ligger det nära till hands att anta att galjonen avbildar just honom. Ovan avbildade porträttet av Frederick visar honom tjugo år innan galjonsfiguren höggs.

En romantisk historia är den om hans relation med den med greve Gérard de Melcy gifta italienska operasångerskan Giulia Grisi. Relation avslöjades dramatiskt av maken i vars hand ett brev från Frederick till Giulia hamnat. Greven utmanade, som tiden sed var, Charles Stewart på duell. Den 16 juni samma år hölls denna, greven gick helskinnad ur duellen medan Charles skadades i vristen. Förlorande striden blev Charles vinnare av Giulia, som lämnade sin man för honom. Paret fick i november samma år, 1838, en son: George Frederick Ormsby. Sonen kom efter att paret separerat ett par år senare att växa upp tillsammans med sin far som dennes enda barn. Giulia gifte sig senare med tenoren Giovanni Matteo De Candia. Charles Stewart gifte sig också han, men George Frederick förblev hans enda barn. Tillsammans såg de Giulia var helst hon uppträdde i England. Han dog 1872, 67 år gammal och efterträddes som markis av sin halvbror George Vane-Tempest, 2nd Earl Vane.

Ännu en intressant detalj: Charles Stewarts halvsyster, Lady Frances Anne Emily Vane, blev två år efter Charles död farmor till ett gossebarn: Winston Churchill.

Hur gick det med snaubriggen WYNYARD då? Jo, hon strandade 30 mars 1871 vid Goodwind Sand på väg från Blyth till Köpenhamn i en last med, ja: kol.

Nu återstår frågan hur galjonsfiguren hamnade i museet. Den kommer från en fru Lund i Nyhamnsläge, död 1936. Hon var gift med styrmannen Anders Peter Lund. Kan det ha varit han som kommit över galjonen? Från henne har också en pinnkompass, använd på briggen EXPERIMENT, och ett reseminne i form av två huvuden skulpterade i kokosnöt inkommit. De senare gjorda av kokosnötter från Andamonöarna utanför Indien, hemfördes av kapten Lund som gåva till sin (blivande) fru omkring 1880.

Vem galjonsbildhuggaren var återstår att undersöka. I History, Topography, and Directory of the county Palatine of Durham 1856 förekommer en skeppsbildhuggare: Carvers and Gilders I Sunderland: George Swan ship & Housecarver North Quay M S.

Se vidare:

Lloyds Register of Shipping: http://www.maritimearchives.co.uk/lloyds-register.html

North of England Maritime Directory, Shipping Register, and Commercial Advertiser 1848-9, Newcastle 1848.

Marwood´s annual Maritime Directory, Shipping Register and Commercial Advertiser 1854-5, Sunderland 1854

Frederick Steward, fjärde markis av Londonderry: https://en.wikipedia.org/wiki/Frederick_Stewart,_4th_Marquess_of_Londonderry

Londonderry familjen: https://durhamrecordsonline.com/library/tag/londonderry-family/

Durham online register: https://durhamrecordsonline.com/SearchResults.php