Sjöhistoriska har stängt tills vidare på grund av coronaviruset.

Samlarna

Bakom kulisserna på Sjöhistoriska

Vrak under och ovan ytan

I Båthall 2, intill Wasahamnen arbetas det just nu för fullt med en ny utställning med namnet Vrak-museum of wrecks. Målsättningen är att besökarna, bland annat, ska få uppleva vraken i Östersjön med hjälp av digital teknik. Vårt innanhav är ju, som bekant, med sitt bräckta vatten, utmärkt för bevarandet av träfartyg. Detta gör speciellt vraktäta områden till populära platser för sportdykare. De kända Östersjövraken har, för övrigt, sedan länge varit intressanta mål för dykare ur flera aspekter. När ett fartyg sjönk för hundratals år sedan lät man det inte bara försvinna i glömskan. Nej, naturligtvis bärgades så mycket som möjligt av last och utrustning. Var olycksfartyget dessutom bestyckat var de dyrbara kanonerna ofta värda sin vikt i guld. För att bärga dessa var man beredd att utsätta sig för den livsfarliga dykarklockan. Klockan firades ner till vraket och en underhuggare, utrustad med rep och verktyg kunde fästa trossar i kanonerna som sedan hissades upp. En luftficka uppe i toppen av klockan gjorde det möjligt att andas. Men blöt blev han och ju längre ner han kom desto mindre blev luftfickan! Trots dessa förhållanden bärgades de flesta av Vasas kanoner på detta sätt redan under 1600-talet..

Dykeriet utvecklades genom åren men att vara dykare/bärgare kring sekelskiftet 1900 krävde troligen stort mod och starka nerver. När ångaren Södra Sverige sjönk utåt Nämndöfjärden, skickades en man ner i ett långt, närmare 60 meter, smalt rör, den så kallade Wallerska tuben. Hans uppgift var att fästa lyftanordningar på fartyget inför bärgning. Det var ett livsfarligt företag där den våghalsige lät sig sänkas djupt ner i röret på en slags sittbräda för att sedan arbeta i djupet. Vi får hoppas att han fick bra betalt! Hursomhelst lyckades AB Octopus med att få upp ångaren Södra Sverige och fartyget kunde visas under den stora Konst och industriutställningen i Stockholm 1897.

200120-under-över-1.jpg

Dykarklocka, 1600-talet. Principskiss som visar hur det kan ha gått till när man på 1600-talet bärgade en stor del av Vasas kanoner med hjälp av dykarklocka.

Något bekvämare arbetsförhållanden blev det när tungdykardräkten började användas. Den uppfanns redan under 1830-talet och består av en vattentät dräkt utvecklad av det engelska dykföretaget Siebe Gorman. Till dräkten hörde en kraftig hjälm i koppar och mässing som skruvades fast över dykarens huvud. För att hålla sig på rätt köl vid vandringar på botten hade tungdykaren blyskor. Luft kom genom en slang, kopplad till en pump på moderfartyget. De stora blyskorna kunde ibland orsaka skador bland föremål som spridits ut på förlisningsplatsen. Mest känt för denna form av förstörelse är när tungdykare klampade runt bland porslinet ombord på vraket efter ostindiefararen Göteborg för över 100 år sedan. Det kinesiska porslinet hade klarat färden från Kina och ett par hundra år på sjöbotten men när en tungdykare klev fram i blyskor var det kört. En stor del av de handmålade serviserna krossades som på löpande band och efter ytterligare ett hundratal år bärgades tonvis av skärvor och packades i lådor som nu värmer hyllorna i Göteborgs stadsmuseum. Så kan det gå.

200120-under-över-2.jpg

Arbetaren O Jensen på väg att hissas ner till ångaren Södra Sverige genom Wallerska tuben.

Under barndomssomrarnas semesterveckor i Östergötlands skärgård brukade jag låna en gammal noteka som jag kunde ro med mellan holmarna. Jag upptäckte flera vrak under dessa roddturer. Det var med skräckblandad förtjusning jag såg spant och bordläggning träda fram mot bottnen och i fantasin forma sig till vad som en gång varit båtar. Trots att de spöklika och skrämmande träbitarna gav mig kalla kårar efter ryggraden rodde jag till vrakplatserna om och om igen. Det gick helt enkelt inte att låta bli. Sjunkna båtar har en dragningskraft som få andra ting. Tysta och stilla ligger de där och vittnar om historien och nödvändigheten att ta sig fram över vatten.

200120-under-över-3.jpg

Ett vrak kan också finnas på land. Inte sällan upptäcker jag övergivna båtar under vandringar längs stränder eller utflykter till varv och uppläggningsplatser. En båt på land blir till ett vrak snabbt om ingen förbarmar sig över den. För 15-20 år sedan var de flesta landbaserade vrak av trä men idag är de lika ofta i plast. För många år sedan besökte jag tillsammans med några kollegor ett gammalt varv i skärgården där årsringarna tydligt gick att följa. Längst in mot skogen låg resterna av skärgårdsekor och roddbåtar som isärfallna men prydliga travar av förmultnande trä. Nedanför dessa låg samma typ av båtar men här hjälpligt täckta av mossbevuxna linnepresenningar. Här och där stack en stäv fram och vädrade havsdoft men till havet skulle den aldrig återvända. Ännu lite närmare vattnet sågs konturerna av fantasieggande fritidsbåtar. Formen av en halvsalong anades under en presenning och en styrhytt under en annan. Ju närmare stranden vi kom på vår upptäcksfärd desto modernare blev båtarna och längst ner mot vattnet låg båtar som ännu var i bruk. Jag har inte besökt platsen sedan dess och har ingen aning om hur där ser ut idag men i minnet kommer den att stanna kvar för alltid.

200120-under-över-4.jpg

Foto: Anneli Karlsson, SMTM