Sjöhistoriska har stängt tills vidare på grund av coronaviruset.

Samlarna

Bakom kulisserna på Sjöhistoriska

Väl rott, madamer!

Idag är det förhållandevis få i Stockholm som tar båten till jobbet eller för att träffa en vän, trots att vi är omgärdade av vatten. Annat var det förr.  

Stockholms gator var länge i så uselt skick att det var både enklare och bekvämare att ta sig fram vattenvägen. Kollektivtrafiken sköttes under 1700- och 1800-talen av så kallade rodderskor som rodde passagerarna mellan stadens kajer. De kunde också ro långt in i Mälaren och ut i skärgården. De har även kallats roddarmadamer, roddaregummor och roddarepigor.

23-mars-1.jpg
Detalj av karta över Stockholm med dess malmar och förstäder, fastställd 1751 (1965:001)
 
23-mars-2.jpg
Rodderska med båt fullastad med passagerare. I bakgrunden Stockholms slott. Under står texten "Äro herrarne färdiga?" (SB1655). Konstnär: Fritz von Dardel (1817-1901) Fotograf: Cecilia Nordstrand, SMTM.

Arbetet som rodderska var tungt, men trots det ansågs kvinnor lämpliga för arbetet. Ofta, men inte alltid, var det samma personer som ägde båtarna som rodde dem. Men en del anlitade rodderskor för att ro. De arbetade i par eftersom det krävdes två rodderskor per båt.

För att få ro mot betalning krävdes tillstånd som söktes hos Handelskollegiet. Länge gavs tillstånd, s.k. roddaresedel eller båtbrev, till änkor och gifta kvinnor vars män inte kunde försörja familjen av olika skäl. Under 1800-talet blev det sedan vanligare att tillstånden bytte ägare genom arv eller köp av båt. Rättigheten att bedriva rodd följde nämligen med båtköpet. Nu kontrollerade inte längre myndigheterna båtägarens eventuella behov av försörjning.

Vi har inte mycket om rodderskor i våra samlingar vilket inte är särskilt förvånande. Kvinnor, och i synnerhet de från de lägre samhällsklasserna, finns inte alls i samma omfattning i arkiven.  

Men något har vi. I arkivet hittar jag ett tillståndsbevis (1954:001) från 1807 för ”Enka Maria Söderberg och Fabriksarbetare Frisks hustru Christina Ekberg” att bedriva rodd vid Tackjärnswången.

23-mars-3.jpg

Detalj ur tillståndsbevis från 1807 (1954:001)

Strikta regler gällde för rodderskorna, både vad gällde skötseln av båten men också deras uppträdande. Rodderskorna riskerade böter och att bli av med sitt tillstånd om de bröt mot reglerna.

För Maria Söderberg och Christina Ekberg gällde: 

Därjemte åligger dem, at föra et stilla fridsamt och nycktert lefverne, samt så laga, at de hafva nycktert och beskedligt folk till betjening vid rodningen på Båten, så at den som behöfver Båt, med höflighet och beskedlighet varder bemött och att de med sina Kammerater förlikas, samt ej utbrista emot hvarandra i trätor och svordomar.

Rodderskorna beskrevs ofta som manhaftiga kvinnor som svor, skällde och söp. Säkerligen var de tvungna att ha skinn på näsan och vara bestämda för att hantera besvärliga passagerare och närgångna män.

I arkivet finns en bok som innehåller tidningsurklipp om skärgårdsbåtar men även några artiklar om rodd. Där skrivs något raljerande om just rodderskornas språkbruk.

Det är nu 50 år sedan de sista ”roddargummorna” lade upp sina åror vid Stockholms kajer. De hade anor från 1600-talet och voro under några hundratal år de enda som uppehöllo trafiken på huvudstadens vattenleder. I ur och skur fingo ”roddarmadonnorna” stå på pass antingen till ”passrodd” eller till ”långrodd”.

Ville någon icke invänta avgångstiden kunde man bli rodd mot dubbel avgift. Båtens styrande överläts i regel åt någon av passagerarna. Då roddturen var över hörde det till god ton att säga: ”Väl rott, madamer”. Det kunde emellertid hända att detta tack kom olämpligt, exempelvis då båten med kraft stött på bryggan eller då ”roddargummorna” trasslade in sig i varandras åror. Då sparades icke på skällsorden. Ja, deras språk var så starkt att böter för deras bråk måste instiftas”. Förbjudet att föra oväsen i hamn eller vara otidiga mot dem, som dem om rodd anlita, eller dem emellan.

Okänd tidning, okt 1940

23-mars-4.jpg
Tillståndsbevis (1954:001) och bok med tidningsurklipp (1953:005)

I ett annat tidningsklipp från april 1941 berättar Johanna Sofia Asplund om sitt och sin mors arbete som rodderska.

Men än lever en roddarmadam, en kvinna, som själv var med om att upprätthålla förbindelsen mellan Djurgården och den övriga staden, som själv satt vid årorna i ljusa sommarnätter med närgångna herrar som passagerare och som bättre än de flesta känner till 1800-talets hårda kvinnoyrke. Johanna Sofia Asplund, 89 år gammal och äldst på Djurgården kunde nog snäsa av en karl, så att han höll sig på sin plats, när så behövdes.

Många decennier har förflutit sedan Johanna Sofia Asplund satt vid årorna tillsammans med sin mor. Hon var omkring 25 år på den tiden, men modern höll på till sin 70-årsdag eller till 1875, då den sista roddbåten lades upp.

89-åringen berättar med gott minne om hur hennes mor försörjde sig och alla tre barnen, varav hon själv var den yngsta, genom att ro sjöfolk och flyttlass mellan Djurgården och Söder och mellan de på Strömmen ankrade båtarna och Räntmästaretrappan. Hon minns även hur modern kunde komma hem med kjolarna frusna så att de stodo som ett horn omkring henne. När isen varken bar eller brast fingo roddargummorna slå sig genom den med årorna.

Ville det sig, slogos gummorna även sensemellan med årorna, ty många av dem tittade alltför djupt i glasen. Men mor min, hon tålde inte ett glas öl ens, så hon höll sig litet för sig själv. Förresten hyrde hon båten av en gumma på Östermalm, vilken skulle ha en tredjedel av förtjänsten. De andra hyrde i allmänhet av Handelskollegiet, berättar fru Asplund, som har ett enastående minne för fakta och detaljer. Själv etablerade hon sig aldrig som självständig roddarmadam. Men om somrarna blev hon sin mors hjälpreda och att det var knogigt vittna de ännu kvarvarande valkarna i händerna om.

 

23-mars-5.jpg
Dalkullor med vevslup framför Stockholms slott (SB 811). Litografi av J. Cardon 1850-tal. Fotograf Cecilia Nordstrand, SMTM.

Stadens välbärgade borgare började vid 1800-talets början skaffat egna båtar, s.k. vevslupar, för att resa inom staden eller ut på landet på sommaren. Vevsluparna drevs av skovelhjul som vevades manuellt. Båtägarna anställde ”dalkullor” från Dalarna som tagit sig till Stockholm för att söka säsongsarbete.  I Dalarna var det vanligt att både män och kvinnor rodde till kyrkan, så många var vana att ro. Men det var förstås billigare att anställa kvinnor. Båtarna började därför kallas kullbåtar och ”dalkullorna” arbetade klädda i folkdräkt.  

Tillstånd behövdes så småningom även för de här båtarna, men kullrodden var mycket friare. De skulle trafikera vissa bestämda sträckor, men det fanns inga bestämmelser om tider eller priser för dem. Båtägarna riskerade inte böter som rodderskorna, även om tillstånden kunde ryka.

Det finns en schablonbild av att dalkullorna konkurrerade ut rodderskorna. Men det stämmer inte. Visserligen innebar vevsluparna en viss konkurrens. Men under andra hälften av 1800-talet utkonkurrerades både dalkullornas vevslupar och rodderskornas roddbåtar ut av de nya moderna ångsluparna.

Huvudstaden växte, gatorna blev bättre och nya broar byggdes som förband stadsdelarna med varandra. Stockholm fick spårvagn och kollektivtrafiken på land växte medan den till sjöss minskade. Tiderna förändras. Några båtlinjer finns kvar, men visst vore det härligt om fler kunde ta båten till jobbet eller till bion.

Källor:

Rodderskor på Stockholms vatten, Red. Christine Bladh, Stockholmia förlag, 2008
Konsten att försörja sig – kvinnors arbete i Stockholm 1650-1750, Stockholmia förlag, 2016

Mer om Fritz von Dardel(1817- 1901) (extern länk)