I texten till den här teckningen berättar Edla Ulrich att hon tillsammans med Louise Hodge är på väg att bada i havet. Före dem går en svart tjänsteflicka som bär deras badkläder på sitt huvud.

Slaveriet på St Barthélemy avskaffades inte helt förrän 1847 så på 1870-talet när teckningen är gjord måste slaveriet ha levt kvar i mångas minnen. I och med förvärvet av ön 1785 blev Sverige en slavnation och forskare har visat att Sverige betedde sig som alla andra kolonialmakter i Västindien. Något som ju varken räcker som förklaring eller ursäkt.

Edla skriver att figurerna och fartyget på teckningen är ritade av Josephine. Josephine hette flickorna Ulrichs mamma. Hon avled på ön ett år innan familjen åkte hem till Sverige. Den begravningsplats som Edla nämner i texten är troligen den svenska begravningsplatsen.

Edla berättar att fartyget på teckningen visar "ungefär där den besökande svenska korvetten brukar ankra", och skriver dessutom att när det ligger ett fartyg där badar man inte. De flitiga besöken av svenska och norska örlogsmän innebar att sällskapslivet på ön blommade upp med dansanta kavaljerer som flockades kring tonårsflickorna Ulrich. Annars var livet på den lilla ön ganska enformigt.