Det sägs att den ursprungliga befolkningen i Västindien aldrig bodde på ön St Barthélemy. De besökte den lilla ön då och då men den var för karg för att locka till bosättning.
Foto: Från Wikimedia Commons
Ön var obebodd fram till 1648 när den koloniserades av fransmännen. 1785-1878 var ön i svensk ägo. Här kunde man inte som på de flesta västindiska öar ha plantager med socker, tobak och bomull där människor från Afrika tvångsarbetade som slavar. Men man kom snart på att använda öns skyddade naturliga hamn till frihamn. Där kunde alla länders fartyg fritt utan att betala skatt, löpa in för att lossa och lasta om sina varor. Transithandeln kom tidvis att blomstra. En del av den handeln var slavhandel. Svenskar på ön deltog i slavhandel och hade också slavar.Runt öns naturliga hamn började Sverige omedelbart bygga upp staden Gustavia. Gustavias stadsplan är ritad av svensken Samuel Fahlberg och visar på ambitionen att skapa en mäktig koloni. Arbetarna som byggde stadens hus var framförallt svarta slavar. Fram till 1830-talet var Gustavia med sina mer än 5 000 innevånare en välkänd mötesplats i Västindien och en av de största svenska dåtida städerna. Svenskarna var dock i minoritet och det vanligaste språket i staden var engelska, medan franska var huvudspråket på resten av ön.
1878 återgick ön till Frankrike för en symbolisk summa. På 1960-talet började lyxturismen på ön. Gustavia karakteriseras fortfarande av tvåvåningshus i ljusa färger med speciella tak och stadsplanen är densamma som på 1700-talet.