""

Samlarna

Bakom kulisserna på Sjöhistoriska

Gammal är äldst - några ord om klinkbyggda båtar

1-april-1.jpg
K-märkta snipan Lilli. Foto: Joakim Nyström

De klinkbyggda båtarna har fått välförtjänt uppmärksamhet i dagarna genom ett samnordiskt förslag till UNESCOs lista över immateriella kulturarv. Alla vi träbåtsälskare borde ställa oss upp och göra vågen för detta föredömliga initiativ.

Tänk att få somna till klucket i en klinkbyggd båt. Det där speciella ljudet kan bara upplevas i en båt som byggts enligt den urgamla traditionen. Ljudet av små kluck blandat med doften från linolja, tjära och gammaldags fernissa, det är livskvalitet det!

Klinktekniken är allmogens sätt att bygga båtar. Den är en så kallad skalbyggnadsteknik där bordläggningen, skalet, formas först på mallar och spanten sätts i efteråt. Klinkbyggnadstraditionen sträcker sig långt bakåt i tiden och är en typiskt nordisk teknik. Varhelst du landar längs kusten möts du av båtar byggda enligt dessa ålderdomliga principer.

De äldsta bilderna och fynden av båtar vi kan hitta i Norden visar på att klinken som byggnadssätt använts i tusentals år. De gotländska bildstenarnas båtar, båtgravarna i Valsgärde och Vendel, vikingarnas långskepp, Siljans kyrkbåtar och skärgårdens ekor, alla var de byggda i klink. Efter sitt utseende kallades båtarna för snäckor och gör så än idag. Ortsnamn som Snäck, Snäckevarp och Snäckstavik antyder att här har båtar dragits upp på eller kanske över land. Båten har varit det enklaste sättet att ta sig fram och hav, sjöar och vattendrag har förbundit människor med varandra.

1-april-3.jpg

Klinkbyggda båtar i Pålsundet, Stockholm. Foto Anneli Karlsson, SMTM

Skickliga båtbyggare har stått högt i kurs. När en ny båt skulle byggas kontaktades en kunnig båtbyggare som kom till gården och byggde såvida han inte hade ett litet varv där arbetet kunde utföras. Ritningar användes sällan. Båtbyggaren hade kunskapen och erfarenheten i kroppen.

Med yxa som främsta verktyg har båtar formats efter beställarens önskemål. Materialet till en ny båt togs på rot och storleken avgjordes ofta efter hur lång köl som gick att få ut i ett stycke. En oskarvad köl gör båten mer hållbar. Borden på skärgårdens båtar var dock ofta skarvade även om exempel på hela bordgångar finns. Skarven i borden kallas lask. Laskarna hålls mestadels ihop av laskbrickor på insidan av bordläggningen. För att undvika svagheter i skrovet bör dessa placeras omlott med avstånd emellan.

Innan man började använda sågade bord radialspräcktes de ut ur stocken och putsades med yxa. Träets fibrer kapas då inte, borden blir elastiska och hållbara och gör att båten rör sig följsamt i sjön.

Allmogebåtarna är alltid anpassade efter de vatten där de ska användas. Västkusten med sin karga skärgård och svårare sjö kräver kraftigare båtar medan Blekinges båtar är smäckrare och mer grundgående. En Vaxholmare, till exempel, är långsmal och lättrodd för att snabbt komma in till staden med färsk strömming till försäljning. Roslagens jakter är grundgående med höga master och toppsegel för att fånga vinden ovanför trädtopparna. Kusten, naturen och behoven har format båtarna för det mest effektiva brukandet.

Så småningom motoriserades kustbornas båtar men klinktekniken levde vidare ändå. Ännu i vår tid byggs båtar i klink om än inte i samma omfattning som för ett sekel sedan. Och trots att plasten gör det möjligt att forma friborden släta är det ändå många som väljer klink fast idag oftast i plast. Kanske är det för kluckets skull?

1-april-2.jpg

Hör ni kluckandet? Foto: Anneli Karlsson, SMTM
 
    Till toppen