Att använda lod för mätning av vattendjup och analysera botten skrevs det om i Grekland redan på 400-talet f Kr. I äldre tider var lodet ett av de viktigaste navigationsinstrumentet. I museets samling finns många lod från olika tider.
Lod av bly och järn har inte förändrats mycket i utseende genom seklen. Gemensamt är att de är bredare nedtill och har en ögla att fästa linan i upptill. I botten finns oftast en liten urgröpning. I den fäste man lite talg eller krita. Där fastnade sedan lite botten vid lodningen och man kunde på så vis analysera om botten var av till exempel sand eller lera.
Längs lodets lina satt små bitar av läder eller flaggduk som måttmarkeringar. Först satte man dem vid varje famn, men vot slutet av 1880-talet infördes metersystemet. Då började man markera var tionde meter med en knop och varje meter med olikfärgade flaggmärken. Vid lodning var det lätt att räkna knopar och tygbitar och på så vis läsa av djupet.