Sankt Erik byggdes 1915 på Finnboda varv och var stadsisbrytare för Stockholm. Fartyget var Sveriges första havsgående isbrytare. I 65 år höll Sankt Erik farlederna in till hamnarna öppna vintertid.

Isbrytaren Sankt Erik signalerar med ångvisslan i mars 1976 (Fo89103AB Foto: Johan Johnson/Sjöhistoriska museet)

Sankt Erik var inte bara större och kraftigare än sina föregångare utan hon var också tekniskt avancerad för sin tid. Med sin kraftfulla ångmaskin och förstärkta stålskrov kunde hon bryta upp isen i hamninlopp och farleder som annars skulle vara oframkomliga vintertid.

Arbetsvardagen ombord

Under isbrytarsäsongen – som kunde sträcka sig från december till april – bodde besättningen ombord i veckor eller månader i sträck. Fartyget hade cirka 30 besättningsmedlemmar i full drift. Personalen bestod bland annat av:

• Maskinister som ansvarade för drift och underhåll av pannor, maskin och hjälpsystem.
• Eldare, som fram till 1958 skyfflade kol dygnet runt. Fartyget hade fyra koleldade ångpannor.
• Matroser och styrmän, som skötte navigering, isspaning och manövrering.
• Kocka och byssa-personal, som försåg hela besättningen med mat i en arbetsmiljö som ofta vibrerade och riste av isens tryck.
• Donkeyman, en tekniker som ofta ansvarade för hjälpmaskiner och pumpar.

Isbrytning var ett hårt och krävande arbete. När fartyget stötte på tjock is pressade sig skrovet upp på isen med hjälp av fart och vikt, för att sedan bryta isen under sin egen tyngd. Detta kallas för uppbrytningsteknik och gjorde att hela fartyget skakade kraftigt, något som påverkade arbetsmiljön ombord.

Besättningen på däck 1936. Maskinist Sven Lindqvist, maskinist Linderlöv, maskinist Tjernberg. Sittande på stolar: okänd, okänd, okänd, kapten Georg Hilding, restauratris Anna Andersson, okänd, övermaskinist Bror Erik Nilsson, styrman Sven Noedqvist. Stående: telegrafist Eric Hedström, oidentifierad smörjare, styrman Evert Brolin, okänd, 2:a maskinist Björkström, övriga okända. (Fo87007AB Foto: Eric Hedström/Sjöhistoriska museet)

Besättningen på isen framför Sankt Erik 1976 (Fo91229A Foto: Johan Johnson/Sjöhistoriska museet)

Kol, olja och förändring

Sankt Erik drevs ursprungligen av kol, som förbrukades i stora mängder. Eldarna arbetade i skift med att skyffla in kol i pannorna för att hålla upp ångtrycket. En normal arbetsdag i pannrummet var svettig, bullrig och tung.

År 1958 konverterades fartyget till oljeeldning, vilket effektiviserade driften och gjorde att antalet eldare kunde minska från åtta till två. Men även efter ombyggnaden krävdes stort tekniskt kunnande och ständig övervakning av maskineriet.

Fartyg och samhällsuppdrag

Sankt Erik var i kommunal tjänst, vilket var ovanligt för isbrytare som annars ofta tillhörde staten. Hennes huvuduppgift var att hålla Stockholms hamnar öppna för handel och varuförsörjning, något som var helt avgörande under kalla vintrar.

Hon kunde också assistera andra fartyg som fastnat i isen. Under vissa vintrar utförde Sankt Erik över 100 isbrytningsuppdrag i månaden.

Liv och gemenskap ombord

Trots arbetets fysiska krav fanns det också ett socialt liv ombord. Måltider, spel, samtal och musik, dragspel eller radio, gav pauser från arbetet. Vid säsongens slut brukade man hålla en avslutande middag, som dokumenterats i loggböcker och dagböcker.

Från dokumentationsprojektet S/S Sankt Erik – isbrytning, mars 1976 får vi en bild av hur arbetet och fritiden ombord såg ut:

Matros Nils Lindholm och oidentifierad person splitsar wire på lastluckan (Fo89181AB foto: Johan Johnson/Sjöhistoriska museet) och kocken Jorma Ruuskanen sätter fram mat i kabyssdörren (Fo89143AB Foto: Johan Johnson/Sjöhistoriska museet)

Helga Svensson, kocka

”Det var trevliga människor på isbrytaren, jag trivdes väldigt bra där. Och på somrarna kunde jag vara ledig och söka andra jobb.”

”Ibland, när man gick i is, skakade det så man aldrig behövde vända steken och skrovet vibrerade så att porslinet skalv i skåpen.”

Oidentifierad kocka ombord år 1936 (Fo87018A Foto: Eric Hedström/Sjöhistoriska museet)

Bertil Sahlberg 1. maskinist

1:e maskinist Bertil Sahlberg vid svarven i maskinrummet 1976 (Fo89167AB Foto: Johan Johnson/Sjöhistoriska museet)

Dagbok den 11 mars 1976

”Pannorna blåstes idag två och två, trean och fyran och ettan och tvåan. Om möjligt ännu lugnare i dag än i går. Sista dagen med mat, klockan 18 00 var det gemensam middag nere i fören. Placeringskorten var frikort från Wasavarvet och två bilder av Sankt Erik. Donkeyman Ideman spelade dragspel och förbrödringen var total.”

Ett nytt liv som museifartyg

Efter 65 år i tjänst togs Sankt Erik ur drift och övergick 1980 till att bli museifartyg vid Galärvarvet på Djurgården. Hon bevaras idag som en av få bevarade isbrytare från ångmaskinens tid. Fartyget är öppen för besök och man kan gå genom maskinrum, pannrum, kommandobrygga och manskapets utrymmen.