Många av våra målningar har vackra ramar, vars skick tyvärr ofta skämmer helhetsintrycket. Ramarna får ta smällarna vid fel hantering och förvaring och bitar av ornament saknas inte så sällan. Se på denna målning. Den föreställer passagerarfartyget LULEÅ och är målad av Gösta Severin 1884. Men se närmare på ramen denna gång, från den eklektiska perioden runt förra sekelskiftet (1800/1900) då man blandade alla möjliga stilar från olika tidsåldrar. På ramen ser man åtminstone fem stilperioder: den yttersta ramen består av ornerade lagerblad. Innanför den en ram av akantus och därinnanför ett pärlband. Innanför pärlbandet en typisk 1900-talsdekor.

För att beskriva metoder att förgylla ramar rätt har jag fått hjälp av förgyllare Jonny Hammar i Stockholm. Johnny är en av få som idag bevarar detta gamla hantverk. Han har lång erfarenthet av att förgylla antikvariska miljöer och objekt, inte minst ramar. 

Ramar är nästan alltid förgyllda med bladmässing eller äkta guld som polerats. De är antingen vatten- eller oljeförgyllda.

På träramen stryks en vit kredering, en grund av vatten, krita och harlim. På krederingen stryker man sedan rött eller brunt poliment. På  polimentet lägger man sedan de tunna tillskurna guldbladen i en blandning av sprit och vatten (vattenförgyllning) eller i en oljefernissa (oljeförgyllning). När det torkat polerar man ytan med en agatsten för att få den blank och fin. 

Jonny berättar att oljeförgyllningen är den äldsta metoden som man till exempel funnit på gotländska altarskåp från 1200-talet! Och då är det förstås äkta guldförgyllning. 

Det är det rödaktiga polimentet som kan lysa igenom på äldre lite skavda förgyllda ramar och ge den där perfekta äkta patineringen många tycker är vacker. 

Under år i olika hem innan ramarna med sina konstverk hamnar på museer avslöjas idogt städande. Se bara på ramen ovan där puts och avtorkning helt nött bort förgyllningen på vissa ställen. Du kan se att den vita krederingen lyser igenom på de upphöjda korsen mitt på varje ramsida.

Bladmässing som oljeförgylls är mer motståndigt, medan vattenförgyllda polerade guldytor är mycket känsliga mot fukt.

Vi har en grundregel i museet som Johnny också understryker:

Använd aldrig våta trasor på förgyllda objekt!